En svensk gonzo

Som brukligt är för familjen Bonnier så bjöd vädermakterna på en högst tillfällig glugg i det solida lågtrycket, just tillräcklig för att vi skulle få njuta av en gnistrande solig båttur från Lejontrappan nedanför Kungliga Slottet, genom ett Stockholm i dess absolut mest magnifika ljusblixtrande försommarskepnad, ut till Nedre Manilla där begreppet partytält fick en ny innebörd när vi skådade dukbyggnaden på gräsmattan framför villan. Här var 580 gäster samlade för sittande middag till vilken vi bjöds en hel del högklassig underhållning och spirituella tal under ledning av konfrencieren Magnus Krepper, med cheferna Albert och Eva Bonnier i huvudrollerna och med Uppsala symfoniorkester som husband, alltsammans för säkerhets skull uppblåst på två filmdukar. Historiens vingslag fläktade när Abbe och andra berättade anektdoter ur förlagets historia, om sina anfäder och om författare som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och det övriga crewet. Flera av förfäderna framträdde också i filmklipp på dukarna. Här uppfördes också för första gången tre dikter av Tomas Tranströmer, tonsatta av en kompositör vars namn nu gäckar mitt minne. Säg är jag den ende levande själen i detta vårt gamla trägna fosterland som inte förstår mig på Tranströmers storhet — som inte tycker att den är så djävla horrorskön, tranesången? Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula…ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. För mig vilar det något av den välkände kejsarens nya sommarlook över det hela men vem faen är jag att på detta oförskämda sätt smäda vårt nationalhelgon? Skäms jag inte? Vad är jag egentligen för en slags människa? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Som om detta inte vore nog så var jag vad jag kunde förstå också den ende i detta väldiga middagssällskap — ett för mig alls icke obekant ”utanförskap”, som det så konstfullt kallas numera, tvärtom — som inte var lyrisk över Theodor Kallifatides småtervligtbittra och putslustiga avslutningstal om hur det var bättre förr vilket belönades med en stående ovation. Framför allt så tyckte jag att den gode Theodor visade bristande omdöme genom att utsträcka sitt enligt min mening medelgoda tal upp emot en halvtimme där jag satt med tomma glas törstande efter några avecer och cigariller ute på terrassen. Aja baja Theddy Boy, inte bra! Ack ja, vilken liten bitch jag är som prövar ert tålamod med sådana randanmärkningar till en fest som var något av det mest storartade som jag har upplevt, som jag är tacksam för att ha fått vara en del av och som aldrig kommer att blekna i mitt minne.