Äntligen: tillbaka till Moderlandet
Vårt mänskliga minne är obarmhärtigt kort. Det är en sanning som vi ständigt blir påminda om, så den åtminstone bör vi kunna lägga på minnet.
När jag reste med min älskade fader till Etiopien på åttio- och nittiotalen, på svältkatastrofernas, Bob Geldofs och Bonos tid, då möttes jag av förfärade blickar från vänner och bekanta, samt frågor om hur jag kunde stå ut med att möta denna fasansfulla svält, detta krig och lidande (av krig och riktig svält såg jag intet under mina resor).
När det nu var dags att återvända för första gången på över ett årtionde så fick vi inga sådana frågor när vi berättat varthän vi skulle resa. Istället så var den vanliga reaktionen ”vad härligt!”, med något dröjande och frågande i rösterna, som det verkade i vag föreställning om att Etiopien skulle vara något nytt varmt och soligt afrikanskt resmål i stil med Gambia, Kenya eller Zanzibar. Det blev uppenbart att Etiopien totalt har fallit ur vårt nordliga allmänna medvetande. Få verkar minnas att det var för folket i detta land som Band Aid och We Are The World kom till eller än mindre varför.
Något soligt turistmål har landet nu inte blivit. Etiopien håller ställningen som en av världens allra fattigaste nationer, vid sidan av grannländer som Somalia och Sudan. Armodet och lidandet står sig oförändrat starka, därom gav vår resa raka besked. Nya svältkatastrofer ter sig mer tänkbara än på länge anser vissa, med torka och galopperande överbefolkning. Etiopiens folkmängd är uppe över 80 miljoner, med en hårresande tillväxt på tre procent om året. Det betyder att befolkningen växer med närmare 50 procent på ett årtionde — en siffra som få andra länder, tack vare lov, kommer i närheten av. Någon vi mötte på resan uttryckte det så krasst som att en ny svältkatastrof kanske vore det bästa som kunde hända Etiopien, då en sådan förmodligen vore det enda som kunde få landet tillbaka i omvärldens blickfång och då bilder av svältande barn kan växlas in i reda pengar. En god nyhet, om man får uttrycka det så, är att landet för närvarande inte befinner sig i krig, vilket är att betrakta som ett undantag. Etiopien drog nyligen tillbaka sina trupper från Somalia, denna katastrof till nation, som landet under de gångna åren ockuperat på USA:s order. Etiopien och dess diktatoriska regim är USA:s privata polis i den krutdurk för islamistisk fundamentalism och terrorism som hela denna region, Afrikas horn, utgör. Landets väldiga armé och flygvapen finansieras och utrustas av USA. Vid gränsen mot Eritrea, nationen vilkens blotta existens av Etiopien betraktas som en fortvarande dödlig skymf, ligger omkring 200 000 soldater posterade, som en påminnelse om en av flera regionala och etniska konflikter som är allt annat än lösta.
Nej, härligt är kanske ändå inte det ord som först faller i tanke när jag skall beskriva Etiopien. Andra adjektiv och superlativ tränger på, såsom underskönt, fantastiskt, spännande, bibliskt, ursprungligt, grymt, skoningslöst, hjärtskärande, omtumlande och många fler. Det är ett land som griper tag och håller fast. Alltsedan senast har jag längtat tillbaka till Etiopien och alla dess vyer, färger, dofter, smaker, ljud och människor. Det är en slags fängslan med vilken landet, i allt sitt armod, beslår många besökare har jag förstått. Kanske har det rent av något med just ursprungligheten att göra. Det är ju här, i Rift Valley, som vi homo sapiens först lär ha utvecklats. Det var här hon hittades, Lucy, den äldsta påträffade människan, tre-fyra miljoner år gammal eller så, inte långt från Awash nationalpark nordväst om Addis, kär i mitt minne efter flera besök. Att livet uppstod här är något man kan känna, för livet är så otroligt intensivt här. Att bara sitta med en flaska whisky och lyssna till den etiopiska nattens mäktiga symfoni av vibrerande levande ljud tillhör livets mest utsökta njutningar.
Nu var det pappa som för att fira sin sjuttioårsdag hade bjudit hela sin familj, en skara på tolv personer, på en resa till sitt andra hemland där han bodde under ett antal år på åttio- och nittiotalen och dit han under det senaste kvartsseklet hela tiden regelbundet har återvänt, ofta med stora grupper av studenter för fältstudier i tropikmedicin. Hans bas har under hela denna tid varit sjukhuset Alert, tronande på en höjd i centrala Addis Ababa, från början ett sjukhus för spetälska, där de flesta patienterna numera dock lider av den samtida fattigdomens två stora systersjukdomar, aids och tuberkulos. Här övernattade vi första natten även den här gången, efter en dag där vi först varit bjudna på lunch hos pappas vänner, sedan spenderat eftermiddagen vid poolen på flotta Sheraton och så avslutat med en slösande generös middag hos pappas gamle vän och chaufför Girma i den så kallade Leprabyn nedanför sjukhuset. Leprabyn är som namnet antyder en by, eller stadsdel snarare, med en befolkning av spetälskesjuka som med sina familjer har tagit sig hit från hela Etiopien och bosatt sig på sluttningarna nedanför sjukhuset, i hyddor, skjul och enkla hus de själva byggt, där Girmas fina, egenhändigt byggda bostad är ett lysande undantag. ”Byn” har idag uppskattningsvis 20,000 invånare. Bara kvällspromenaden i beckmörkret genom Leprabyn var en magisk, lätt skrämmande upplevelse för oss nyanlända från det välpolerade västerländska överflödet; försiktigt letande oss fram över steniga jordvägar, med brinnande eldar som skymtar genom glest flätade hyddväggar, lukterna av rök och getskit, hundskall, spetälskesjuka trashankar hoppande på kryckor — bibliskt, var ordet…
Addis Ababa, ja namnet betyder ”Ny Blomma”, är en stad som har genomgått en dramatisk omvälvning under de senaste decennierna och vuxit från tre miljoner eller så för så sent som ett kvartssekel sedan till idag beräknade över sju miljoner, allt enligt osäkra uppskattningar. Över hälften av denna befolkning lever på en inkomst av mindre än en dollar om dagen. Mina minnen härifrån är många och starka: de heta tennismatcherna, fågelsången och blommornas flammande färger om eftermiddagarna i pappas trädgård på sjukhusområdet; de nervkittlande bilturerna om kvällarna till den närbelägna våldsamt stinkande soptippen där hyenornas ögon lyser i strålkastarljuset och dunkla Blade Runner-gestalter rör sig i mörkret utanför ljuskäglorna; den oöverskådligt myllrande, närmast Hadesliknande marknaden, Afrikas största, där över en halv miljon människor har sitt dagliga värv och där allt från säd och snörstumpar till kylskåp och avgassystem saluförs, med växande klungor av trasiga, smutsiga barn och tiggare som följer oss i hasorna, skrikande det obligatoriska tillropet ”fareng, fareng” (”främling, främling”); slakteriet på vägen mot sjukhuset med taket översållat av meterhöga gamar och den säkert tio meter höga drivan av vita ben på bakgården där barn och gamar om varandra klättrar omkring på jakt efter köttslamsor; en kontorist i luggsliten kostym, hatt och portfölj som står och urinerar med praktfull stråle ned i bäckravinen vid busshållplatsen utanför sjukhuset; herdarna som driver sina getter på gatorna mitt i centrum klädda i tidlösa mossgröna tygskynken — återigen, rakt ur Bibeln; tiggarna med elefantiasis, spetälska och groteska missbildningar, blinda tiggare, benlösa tiggare på rullbräda eller hoppande på händerna och så alla dessa oräkneliga barntiggare; de underbara italienska middagarna på Castelli, denna oas mitt i myllret; den mångtusenhövdade, ja månghundratusenhövdade kören av hundskall som efter mörkrets inbrott flyter samman i en ylande ljudkuliss så enhetlig att man inte märker den om man inte lyssnar efter den och först då kan urskilja de enskilda skallen; de många eldarna som flämtar på olika avstånd på kullarna i den mörklagda staden där vi sitter på pappas uteplats efter skymningen.
Addis har vid första intrycket förändrats mycket sedan senast. I centrum har skyskrapor rests och kineserna har byggt en ringled av motorväg genom staden. Tiggarna verkar färre. De västerländska inslagen är mer påfallande, men det tidlösa lever kvar. Åsnor och kor går och skiter mitt i trafiken. Getter och höns säljs och slaktas vid vägkanten.
Den här gången skall vi inte stanna i Addis. Jag vaknar vid fyra på morgonen, långt före gryningen, av böneutroparnas vackert och suggestivt monotona slingor, ortodoxt kristna såväl som muslimska tror jag att de är, och ligger sedan i mörkret och lyssnar till hur staden och naturen vaknar med sin växande myriad av ljud. Efter frukosten, som vi äter i sällskap med sjuklingar i den redan starka hettan i trädgården på sjukhusområdet, blir vi hämtade av Girma och hans co-driver i två Land Cruisers för den 50 mil långa resan söderut, som pappa delat upp på tre dagar. De första två dagsetapperna är korta, med bara några timmars körning och övernattningar på hotell vid sjöarna Langano och Awasa. Vid Langano har jag varit flera gånger förut. Sjön har en färg som te med mjölk och löddrar håret utan shampo eller tvål då den är full av kalk och mineraler. Hotellområdet i Awasa kryllar av gröna markattor. På båda platserna njuter jag av den etiopiska natten med medhavt lådvin och cigariller.
Efter ett minnesvärt morgonbesök på fiskmarknaden i Awasa begav vi oss så ut på den sista dagsetappen mot slutmålet Arba Minch. De 22 milen tog över sju timmar att avverka, inklusive lunchstopp, på erbarmliga vägar. Början av resan blir äventyrlig, då vi skall tanka i den mer än lovligt ruffiga staden Sodo, känd för den koloni av hitresta rastafaris från Jamaica som lever här sedan generationer. Vi frågar på ett tiotal bensinmackar men svaret blir varje gång ”yellum, yellum”. Det finns ingen bensin. På den enda macken i staden som har bensin i pumparna sträcker sig över hundra meter långa köer av lastbilar åt båda hållen. Pappa är inne på att vi skall åka till en närbelägen by vid några heta källor i bergen för att övernatta medan Girma söker upp bensin, men Girma bestämmer sig istället för att chansa på att hitta bränsle i någon av byarna längs vägen. De första milens körning tar oss upp på en förskräckligt torr och utarmad högplatå, där stora klungor av människor med gula platsdunkar, omgivna av hjordar av de små magra etiopiska korna, flockas kring de sinande brunnarna. Till sist finner vi mycket riktigt en mack som har diesel i en stekhet, flugsurrande utfattig by som kunde varit hämtad ur en westernfilm, fast mer förfallen förstås, med tiggare med rinnande ögon som omringar våra bilar. Så här långt komna möter vi sedan länge inte längre några personbilar och nu inte heller några hästkärror, endast stånkande, svartbolmande gamla lastbilar och herdar som driver koflockar längs vägen. Vägen är hålig som en schweizerost och Landcruisern studsar hårt i groparna fast vi inte kan hålla en hastighet på mer än max sextio kilometer i timmen. Långa avsnitt av vägen är stängda för bygge och vi kör omvägar på det dammande röda gruset. Så blir landskapet grönare och mer tropiskt, vägen kantad av bananplantager, när vi når ned till den stora sjön Abaya, Etiopiens näst största, längs vilken vi kör de sista milen innan vi i kvällningen trötta och dammiga når fram till den katolska missionsstationen i Arba Minch, där vi skall stanna de kommande fem dygnen. Här i Arba Minch, en mindre stad strålande belägen med utsikt över ”Himlaporten”, passet mellan de två sjöarna Abaya och Chamo, den bruna sjön och den blå sjön kallade, finns ett sjukhus och ett ungt universitet, dit pappa brukar resa med studenterna. Hit kommer också resenärer på väg till Omodalen och stamfolken där, några av vilka jag själv besökte med pappa vid vår flodfärd för över tjugo år sedan. Längre söderut i detta distrikt, Gamo Gofa, utbreder sig torrt, väglöst land som befolkas av en mängd olika stammar, varav flera är nomadiska. Här lever också de så kallade ”marginalized people”, en slags Etiopiens kastlösa; en folkgrupp som är utstött då dessa människor tros ha ”evil eyes” som bringar förbannelse. De lever i obeskrivlig misär och arbetar med hälsofarliga hantverk som garvning och galvanisering i sina hyddor.
Det blir fem oförglömliga dygn översvämmande med upplevelser av vilka jag gärna delar med mig i bilder. Den etiopiska södern fyllde mig till bredden med sina intryck, de flesta intensivt sensuella, många hemska, ofta i kombination. Jag vaknade vid två på natten, då tupparna började gala, och låg sedan och lyssnade till de stegrande ljuden av den annalkande tropiska dagens orkester. Det kan inte hjälpas att det som starkast lever kvar är de små barnens vuxna, allvarsamma ansikten; dessa allestädes närvarande barn som från tre års ålder eller så lever längs vägarna, vallar kor eller getter, springer tiggande efter bilar eller bara står — eller, som på vägen upp mot bergsbyn Chencha, dansar mitt i vägen i hopp om att kunna hejda de fåtaliga turisternas bilar. Ett obehagligt minne är när min styvsyster Lizzys fästman Mike kastade en tom plastflaska över stängslet till missionsstation och en klunga barn rusade fram och slogs vilt om bytet. Ett annat är den trasiga lilla pojken som ryckte den smutstiga enbrr-sedeln ur Christinas hand vid flamingosjön och sedan sprang för livet, jagad av de andra barnen. Det är grymt att säga, men så långt över djurens levnadsvillkor har många av dessa fattiga inte kunnat höja sig. Om regnen inte kommer som de skall i april och framför allt i juni så kommer många av dessa barn att vara döda innan sommaren är över, så enkelt är det. Det enda åtminstone jag kan göra är att slå bort denna verklighet, annars skulle jag inte kunna resa i Etiopien. Likväl ser jag dessa ansikten framför mig så tydligt nu, mer än en vecka efter att vi kommit tillbaka till denna absurt priviligierade tillvaro, där gatlampor lyser upp natten och överflödets varmvatten sprutar med ymnigt tryck ur kranarna.
När vi återvänder till Addis vid lunchtid på avresedagen, med inrikesflyg från Arba Minch, är mitt intryck av den etiopiska huvudstaden annorlunda. Nu känns den plötsligt som en välbärgad, högst västerländsk stad, låt vara att vi under dagen rör oss i stadens affärscentrum, där vi också äter middag hela sällskapet hos ännu en av pappas många vänner, den fjärde i ordningen på resan.
Efter hemkomsten får jag veta att vår nye svenske ambassadör i Etiopien är ingen annan än min gamle vän Jens Odlander. Se där — ännu ett skäl att återvända och återvända skall jag, ju förr desto bättre. Alla mina sinnen, med undantag möjligen för smaken, längtar redan tillbaka. Jag är också besluten att berätta djupare och mer inträngande om mina intryck av detta sanslösa land i en annan, mer utförlig form framöver.
