En vådlig polarexpedition långt söder om anständighet: una notta di SLACHTHAUS unt SCHLAGSAHNE mit den EXTRA ALLES KNÖDELKARTOFFELN unt BLOTBÜCHE FÜR ALLE!!!
Så kom den då till sist, den gudsförgätna, vilt vinterstormande afton förbi medio av februari i nådens år 2010 då Göran Hägglund förvandlades till en saltstod och Maud Olofsson mitt i språnget stelnade till en droppformad stallakit — den ödesdigert polarköldstungna vinterkväll då Helena Jonsson växlade in sitt Bragdguld för tretton judaspenningar och Charlotte Kalla för alltid övergav våra fäders spår för en milt uttryckt osäker framtid Sao Paolos mest ökanda favelas rödlyktsdistrikt. Knappt hade så skymningen fallit likt Liemannens svarta bila över vår Kungliga huvudstads skyline förrän denna bistert olycksbådande kvällning övergick i en skoningslöst stålkall natt då den sista oskulden slutligen skulle komma att förgöras, styckas, strimlas, tärnas, stavmixas, passeras, poucheras, frysas i kuber och serveras som tilltugg till lyxbubblet till Efva och Eva, Jonas och Marc, Leif Pagrotsky och Nyamko Sabuni i VIP-loungen under den sista grenfinalen av tredje graden i Schlagerfestivalens tolfte kvarsfinal i en islada i utkanten av Katthammarsvik.
…nej men, herregud du min skapare…du store, milde tid…vad är det för blasfemistisk oanständig smörja jag skriver? Att på detta sätt helt utan skäl smäda våra mest folkkära idrottshjältinnors, artisters och politikers heder…vad har tagit åt mig? Är jag ens längre förtjänt av hederstiteln människa? Rött kort till mig själv — till att börja med!!! Det enda jag har att anföra till mitt försvar är att det förstås var de bortom bot och bättring förtappade tyska brutalrockgrenadiärerna som från den rätta vägen förledde mitt ärligt blåögda svenska uppsåt. Ni som följt den här kolumnen vet ju Eder Ödmjuke inte är sådan — inte egentligen, till syvende och sist och när allt kommer omkring då agnarna skola skiljas från vetet och männen från pojkarna.
Likt en alldeles vansinnigt modern och samtida, för att inte säga framtida, i alla tentakler uppkopplad och uppdaterad digital 2010-talsversion av de kända Barnen från Frostmofjället trotsade vi elementens raseri och gavo oss ut på en dödsföraktande expedition från krönet av Gärdesberget, förbi heder och redbarhet, långt bortom stadens bortersta tullar, genom mörka tunnlar, över svarta vatten och vådliga broar och viadukter, upp för backar, ned för branter, genom Söders redlösa människohorder, tills vi plötsligt stodo där, långt söder om varje uns av allt vad vanlig hygglig medmänsklighet heter, där Globens vulgära rundel plötsligt tornade, skiftande i regnbågens alla hjärtskärande nyanser genom snöstormen likt en Belsebubs egen discoboll. Ja herre djävlar, herre du min skapare, det vill säga Gud, Fru Gud, lillpojken Jesus och den slitna skitstövel till åsna som familjen red in på — äntligen hade den vinternatt infallit då RAMMSTEIN åter kom till byn. Att återtåget sedan skulle komma att föra tankarna till det från Stalingrad hör verkligen inte hit.
Jämt trettiofyra år, sju månader, elva dagar, fyra timmar och tjugotre minuter hade förflutit, i runda slängar, sedan den sensommarafton då högst densamma duo, farbror C och farbror p, första gången besökte en stor konsert tillsammans, den gången i skepnad av tvenne välskapta trettonåringar från Engelbrekts innersta hårda kärna vilka tillsammans promenerade ut till Djurgården för att se Kiss på Gröna Lund. Många konserter har vi sedan dess sett tillsammans, med artister som Earth Wind & Fire, Jukka Tolonen, ABC och en herrans massa reggea, funk och annat elände på Musikverket och Mariahissen. Dock har vi aldrig tidigare varit med om någonting som ens kunde jämföras med detta. Hur skulle vi ha kunnat varit det, då något sådant inte existerar?
Var det då en ”bra” konsert, frågar ni er med sannolikhet som de vänner av ordning ni tråkigt nog har blivit. Jag nedlåter mig inte till att svara på den frågan då jag tvivlar på att ni skulle kunna tillgodogöra er ett sådant stycke information. Jag överlåter analysen till Andres Lokko då Rammstein för mig står högt över sådant. Högt över scenen höjde sig också Till Lindemanns plattform varifrån han sprutade ned en flod av gnistor som fyllde det badkar i vilket den stackars keybordisten hade placerats, innan densamme senare styrde sin gummibåt ut över publikhavet. Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att det inte sparades på vare sig krut, bomber, granater, eldpelare eller fyrverkerier. Vi hade att göra med ett fullkomligt överdjävligt, vansinnigt underbart mangel som aldrig vilade på hanen i en enda minut förrän Lindemanns sanslösa elsprutande ängel till sitt skred ned under scenen. Behöver jag tillägga att det var rock’n’roll..?
Jag säger som Till: ein für mich, ein für dich, zwei für ein…
”Franska må vara kärlekens språk, men tyska är hatets språk”
-Till Lindemann
