Måste vi alla tjacka vår dagens ordliga outfit på språkets H&M?
Än en gång läser jag i ännu en av alla dessa krönikor författad av ännu en av alla dessa hoppfyllt aspirerande unga kvoterade kulturskribenter om hur man inte kan vara bekväm med detta förminskande genusperspektiv i den skruvade kontexten— ett flöde som inte kan definieras som annat än kränkande och exkluderande.
Den fråga jag ställer mig är huruvida formuleringskonsten alltid har varit så förbannat trendstyrd som nu, här i vår gemensamma realtid, eller om denna ängsliga likriktning är ännu ett resultat av alla dessa sakramentskade ”sociala medier”? Hur som helst så är upplevelsen av att läsa dessa texter jämförbar med den som jag genomled igår annandagen då min kära hustru tvingade mig med till Åhléns City, av alla förbannade djävla ställen — hur fan hon nu lyckades med det — för att bakfull och spröd låta mig överspolas av en tsunami av kedjemodeskrudade medmänniskor på jakt efter ”mellandagsreans” alla Kinaproducerade byten. Mitt ansikte vitnade, knävecken mjuknade och svimningsanfallet var nära. Det engelska språket har tjugotusen ord i svang. Franskan äger åttatusen att uttrycka sig med. I vårt svenska modersmål har vi ynka fyratusen ord att tillgå. Säg mig varför avstår vi frivilligt från att använda oss av det överväldigande flertalet av de vackra små orden i detta vårt kargt vindpinade nordliga lilla språkliga vinterförråd för att istället alla tillsammans på heavy rotation hårdslita samma förbannade lilla grupp trenduttryck varav en god andel givetvis direkt nedladdade från den amerikanska pöbelunderhållningen..?