En svensk gonzo

Känslan av mer eller mindre total alienering inför mina goda och välmenande svenska landsmän och tillika medmänniskor — dessa arma horder av ständigt kärlekslöst och mekaniskt robotrektalkopulerade skattebetalare och småbarnsföräldrar där ute i kataloghusen vilka inte göra annat än att dag ut och dag in leverera samhällsnyttofunktioner och avla nya hederliga skattebetalare utan annan tack än nya skatter, pålagor och förbud, indragna sjukpengar, maxtaxor på dagis och allt möjligt annat elände vilket gör deras livspussel tilltrasslade som förbannade gordiska knutar vilka väl blott ett välriktat alexanderhugg kunna lösa — är mig blott alltför välbekant men icke desto mindre oangenäm. Senast infann den sig då jag i den gångna veckan läste recensionerna av Veronica Maggios nya skiva med den olyckligt valda titeln ”Satan i gatan” — hyllningskrifter som i nivå av superlativer kunde varit ägnade ett mästerverk av Rafael, Bach eller Ovidius.

Säg mig — är jag mol alena här i vårt stackars gamla hängpenisformade land, vårt trötta, vid det här laget rätt slitna Sverige, om att anse att denna kvinnas musik inte är ”mästerlig” utan tvärt om ren och skär, härsket getgallestinkande dynga — eller, om vi skall vända vår andra, vänliga och välvilliga, förlåtande sida till: lättmjölkigt, bottenfruset mediokert, intetsägande och till intet förpliktigande utfyllnadsskval vilket på gymet förvandlas till mental tortyr? Tack vare lov har jag hittills endast hört förstasingeln, den med den text vilken enligt samfälld utsago i våra medier skall gälla som ”kontroversiell”. Jag vet dock blott alltför väl vad som väntar. Nere på gymet kommer jag under mina förtvivlade kroppsliga ansträngningar att våren, hösten och vintern igenom, allra minst, gruvligen torteras av den ena efter den andra av flickan Maggios ”hits” — samma för min på en knivsegg vådligt balanserande mentala jämnvikt så förödande vanskliga plågor som de vilka hava drabbat mig med den ena efter den andra av neanderthals-”hitsen” på Robyns senaste alltså, om vilka jag förut har skaldat i den här kolumnen, i vad som måste vara mer än ett år vid det här laget, trots mina säkert tio gånger upprepade till personalen framförda allt mer desperata klagomål. Vid den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga huvud — för detta skola ni brinna i evighet i det heliga Hades allom förtärande lågor, ni ledningsgruppens alla medlemmar i SATS Swedens moderbolag, så sant som jag är en av kvinna född, i cyberrymden utslungad, smärtsamt samtida och uppdaterad, ja nära nog framtida, i alla tentakler uppkopplad bloggare! Nej, detta kommer inte att fungera. Hösten kommer inte ha hunnit morfas till vinter förrän de kommer att tvingas ringa killarna i randiga tröjor för att komma och hämta mig en svart och gudsförgäten morgon sedan jag löpt amok där bland Technogym-maskinerna och kastat 20-kiloskakor som diskusar omkring mig, Ricky Fucking Bruch på toppen av hanses anabolakarriär stylee. En sådan risk kan jag inte utsätta mig för. Redan då jag är tillbaka i staden efter sommaren måste det nu till sist, en gång för alla, och två för envar, bli iPod på också för min del.

Jag är Lucy in the sky…i taxin, i hissen, i hallen…jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer — jag är nääääästan däääär…jag tror jag är käääär…

Jag menar — que pasa amigo? Tortillas con enchiladas? Kartoffelsalat mit den schlagsahne? Kaffe med dopp? Öppet spår? Allmänhetens åkning? Vad är det hon sjunger, jäntan? Ursäkta min franska, men kan det rent av anspela på sexualakten — the old in-out, in-out, som vår gamle vän Little Alex kallade den? Notch notch, hubba bubba, jalla jalla, ymf ymf…widdy well, Little Alex, widdy well…say no more…

Det är också något med Maggios, Robyns och så många andra av dessa våra överåriga popsmåflickors uppskruvade falsettröster — min kära kusin Linda kallar det för ”pedofilpop” och jag förstår fuller väl vad hon menar. Om jag säger så här: jag tycker inte att de för sina medsystrars sak framåt med sin musik utan att de tvärtom går motsatta intressens ärenden. See what I mean..?

Vad säger ni alla där ute i cyberrymden — tycker ni verkligen att det här är så bra eller är det bara våra stackars popjournalister vilka av egenintresse i moraset av detta popindustrins Armageddon låter sina omdömen alldeles skena iväg med sig? Dessvärre ser jag för mitt inre scener av hur grannarna samlas kring grillen i radhusområdet till tonerna av den där sakramentskade refrängen, gång efter gång efter gång efter gång, duplicerade i tusenfaldiga, ja hundratusefaldiga massupplagor, försommaren, högsommaren, sensommaren, brittsommaren och förhösten igenom — till att börja med…

Ack ja, ack ja. Säg kan någon förklara för mig..?

PS. Därom intet ont sagt om Veronica Maggio som person. Ånej, ånej — det vore mig fjärran! Felet, om vi skall uttrycka det lindrigt, ligger helt och fullt hos mig själv och är dessvärre av obotlig natur. Maggio är på alla vis en rar och trevlig tjej och därtill en hyfsat begåvad artist. Jag var med och spelade in en reklamfilm med henne för ett par-tre år sedan och hon var högst behaglig, professionell och samarbetsvillig — gjorde som vi sade till punkt och pricka, som vi brukar säga, hoppade när vi sade hoppa, gång på gång på gång på gång, upp och ned, upp och ned, upp och ned, upp och ned, igen och igen, som en kvinnlig Patrik Fucking Sjöberg (förlåt…), timme ut och timme in, med ett mentalt tålamod och en kroppslig uthållighet som föreföll outslitliga, utan minsta klagan, för en spottstyver som arvode. Heders! Att resultatet sedan blev mindre bra var allt annat än hennes fel. DS.