Vi måste slåss för vår rätt att hata ABBA!
Tsa ha, som han en gång skaldade, min gamle slitstarke, låt vara lätt urspårade Engelbrektsbroder Fredrik ”Feffe” Olofsson, även känd som ”Keffe”, ”Metanolmannen, ”Metanolicus Rexus”, rätt och slätt ”Rexus” med flera för er trogna läsare av den här kolumnen, om några sådana ännu finnes, bekanta alias — tsa fuckin’ ha! Jag bara älskar den solmogna högsommardebatt som kickstartades av Dagens Nyheters hårt kulturarbetande krönikör, tillika avsuttna kulturchef Maria Schottenius då denna en av dessa lojt solgetingsurrande semestermornar plötsligt drog en blixtrande lans mot den svunna ”kulturvänster” vilken enligt Schottenius har ”rökt sin sista joint”, i ridderligt försvar av, bland alla dessa människor, Benny Andersson och hans eviga gamla ABBA, dessa nationsbärande hjältar vilka i kontrast mot den jointfimpade flumvänstern fortsätter att både fila på sina dragspel, generera miljarder till turistkassan, kämpa mot Slussen och ekonomiskt understödja kommersiellt mindre lyckligt lottade musikanter, artister och andra kulturarbetare, ej spliffzippande, nej tack så mycket, utan på sin höjd lätt vinkällaralkade, låt gå för möjligen till husbehov diskret receptpillerfluddrande. Idag är minsann alla överens om ABBA:s storhet men annat var det på Schottenius tid, ville hon mena i sin krönika, då hon och hennes medsystrar, vilka inget högre begärde än att bland nyponhäckarna i obygdens radhusområden oskyldigen få stuffa runt till Dancing Queen och Money Money, jagades med blåslampa av proggmusikrörelsens aggressivt rödvinsvänsterdrypande haschskägg…ja, något i den stilen. Jag läste med häpnad här i min solsäng — en förvåning som övergick i viss inre munterhet då Schottenius i gårdagens DN fick svar av Mikael Wiehe; en munterhet vilken sedan i sin tur tänjde gränserna mot öppet småleende i morse då jag i radions P1 efter det att tonerna av Sillstryparns Doing the omoralisk schlagerfestival klingat ut fick höra Schottenius och Wiehe drabba samman i debatt.
Tsa ha…med anledning av detta dråpliga meningsutbyte har jag en bekännelse att avlägga:
Jag kan inte göra anspråk på att ha tillhört ”flumvänstern”, om än jag helt visst är både flummig och vänster. Därtill är jag väl vid pass halvtannat eller ett par årtionden för ung. Däremot gick jag på mina barnsben i månget demonstrationståg, fördrev otaliga helgdagar i Moderna Museets barnverkstad och så vidare. Under ungdomen avnjöt jag talrika skräckblandat nedrökta* och plakatpackade, ja totalt sönderzonkade, inte sällan i den gamla kända fosterställningen liggande konserter och festivaler med horrrskönt malande tunggung av det som väl får kallas senflumproggens standarförare såsom Peps Persson, Tony Ellis, Dag Vag, Eldkvarn, Arkimedes badkar, med flera. Dessa dagar äro avlägsna nu men jag minns dem med glädje och är, om ingen oförutsedd katastrof inträffar, kassaskåpssäker på att inte ha rökt min sista joint. Jag erkänner vidare att jag var en av de lymlar vilka skulle ha varit beredda att om inte med blåslampa uppjaga så väl i snödrivan nedtrycka den olycksalige hemmapojk (töserna gick härvidlag så att säga utom tävlan — huruvida de gillade ABBA eller ej, vilket dessvärre inte sällan var fallet är jag rädd, ja det kunde kvitta) som skulle ha dristat sig till att på skolgården eller fotbollsplan yttra något så oförsiktigt som att han ”gillade ABBA”. Vad mera är — jag står stolt för min åsikt än idag!
Det må så vara att vi i dessa tider tvingas uppleva för mig surrealistiska händelseförlopp såsom att gamla proletära folkdjupsspektakel somSchlagerfestivalen (som den inte längre får kallas) och Allsång på Skansen inte bara överlever sig själva med årtionde efter årtionde utan sväller sig större och starkare, mer omnipotent strålglänsande och allom betäckande än någonsin, multiplicerar och muterar, spränger varje fördämning och svämmar över alla klass- och generationsgränser — men inte kan jag väl vara den ende, the last stoner standing, i detta vårt gamla garvade hängpenisformade land som fortfarande vidhåller att ABBA:s musik är och förblir samma gamla djävla bottenfruset ointressanta, flugviktiga, osvängigt nördiga, etniskt rensat kaukasiska blöjbajsande barnkammarpop som den alltid varit? Skickligt, javisst, men vem fan bryr sig? Jag orkar lika litet nu som då med dyngan! En miljard flugor har i regel fel, det vet vi alltför väl av dyrköpt erfarenhet. Tänk er mardrömsscenariot att likt en samtida Little Alex ligga fjättrad där i tandläkarstolen, avtänd på alkohol, tjack och benzodiazepiner, och med uppspärrade ögonlock tvingas lyssna på dessa Money Money, The Winner Takes it All och allt vad fan de heter på repeat…nej, det hann nog inte gå många timmar förrän man då hade lyckats med den aldrig tidigare skådade bragden att begå mental harakiri…eller, om vi vänder på steken…ponera att vi hade samlats där ett gäng glada och sentimentala gamla gossar i den samtida uppdaterade opiumhålan för att tillsammans landa mjukt efter en helg av experimentella spjutspetsdesigndroger, gamla hederliga bolivianska bergkristaller, steroider, roppar och dignande mäklarbrickor — vilket gatlopp hade inte då den lede faen fått löpa som i det läget skulle ha vågat sig på pojkstrecket att helt abrupt och utan förvarning i högtalarna bryta av Pink Floyds Ummagumma med ABBA:sChiquitita…nej, det hade inte funkat…dessa infernaliskt hurtfriska leksaksbeat hade helt enkelt blivit för mæget, som den danske flummaren säger.
Den enda slutsatsen måste bli att vi i denna högsommardebatt självklart som en man måste ställa oss bakom Mikael Wiehe, våra bloddrypande bajonetter glödande i den gyllenbrynta juligryningen, och ge honom rätt på alla punkter utom en, vilken dock är desto mer avgörande. Ingen kan ju motsäga Maria Schottenius i hennes grundanalys att tiden har hunnit ikapp ABBA — att vi har blivit en nation av ABBA-fans. Personligen kan jag omöjligen se något som helst positivt i denna spöklika sanning…steget mellan Disneyland och Nürnberg har aldrig varit särskilt långt, know what I’m saying…
* Jag kan lugna Maria Schottenius med att försäkra att några jointar då inte var aktuella för min del. Sådana var över huvud sällan förekommande under epoken, vilket Scottenius hade vetat om hon hade varit med då det begav sig, utan är som så mycket annat en frukt av den på larvfötter obärmhärtigt avancerade, allom uppslukade amerikaniseringen. Nej, chillum, chobang och Digger var de redskap som låg i min verktigslåda på den tiden.
”Och du, din stackare, du får ingen permobil! Nej, du får sitta där ensam din stackare, medan Carl Bildt går i ridstövlar till Polen och skjuter invandrare! Ja fy fan!”
-Weiron i ottan (citerad fritt ur minnet)
PS. För övrigt anser jag att ABBA:s lokala eftersläntrare Gyllene Tider i den moderna anständighetens namn bör modifiera sin text ”sätta på flickorna på TV2” till ”sätta på flickorna på SVT2”. DS.