Hunter S.Thompson — far till begreppet gonzo, med gonzosymbolen med peyote-knappen i den knutna näven samt en av Ralph Steadmans klassiska illustrationer.
Gonzo och gonzojournalistik är begrepp som myntades av och egentligen med ensamrätt tillhör min gamle litteräre fadersfigur Hunter S. Thompson, salig i åminne. Begreppet sägs ha använts för första gången i Thompsons magnifika ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” i tidskriften Scanlan’s Monthly i juni 1970. Året därpå, 1971, ödödliggjordes uttrycket i ”Fear & Loathing in Las Vegas” där Hunters tungviktige samoanske advokat går under namnet ”Dr. Gonzo”. Ordet gonzo kommer av gone — man är ”gone”, utflippad, stenad, försatt i ett högre tillstånd bortom småborgerliga konventioner och regler.
Hunter S. Thompson utgav en lång rad skriftsamlingar som ”Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72”, ”Generation of Swine”,”The Great Shark Hunt”, ”Better Than Sex”, ”The Rum Diaries” och många fler. Den sista blev ”Hey Rube” 2004. Thompson sköt sig i sitt hem i Woody Creek i Colorado 2005.
Gonzo har, främst av dem som inte har läst Hunter S. Thompson, kommit att förknippas i första hand med sprit, droger och även med sexuella utsvävningar. Detta tycker jag är olyckligt även om alkohol och droger av olika slag förvisso är viktiga beståndsdelar i denna litterära tradition och i de mentala tillstånd som har fött den, medan sex däremot spelar en underordnad roll.
För mig handlar gonzo i första hand om att släppa varje form av traditionell objektivitet för att istället ge den egna personligheten fria tyglar och beskriva verkligheten genom denna personlighet och dess inre monolog av associationer, fantasier och hallucinationer. Man kan säga att den litterära stil som Hunter S. Thompson egenhändigt uppfann har sina rötter i femtiotalets beatlitteratur, Ken Keasy och ”LSD-poeten” Timothy Leary; inte minst, skulle jag säga, i William S. Burroughs hämningslösa malström av deliriska visioner. Thompson gav stilen sin alldeles egna, modernare prägel för TV- och rock’n’roll-generationen. I mitt tycke är han enastående som porträttör av det amerikanska samhället och den sjuka amerikanska folksjälen.
Själv vågade jag steget att lämpa den journalistiska förmenta objektiviteten över bord för att fullt ut skriva i gonzotraditionen — i min egen högst personliga och försvenskade tappning — för första gången 1994 och har fortsatt alltsedan dess. För mig ger detta uttryckssätt större frihet och vidare möjligheter att gestalta vår samtida verklighet så som jag ser och upplever den på ett sannare sätt än om jag skulle ikläda mig den konventionella, ofta falska och tillrättalagda objektivitetens tvångströja.
”His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”
Nelson Algren om Hunter S. Thompson