Claes Britton
En stockholmsk krogtriptyk

 
Grekturken, Café Opera och PA&Co — en historia i tre delar om Stockholms krog- och nattlivshistoria särskilt för sextiotalister

”Det var djävligt gayorienterat. På Vickan fanns en fjolla som hette Bert som lät mig använda hans namn. Så jag gick in som ’Bert’ på After Dark och efter ett tag kom jag plötsligt in överallt.”

”Det var kul som fan, men dyrt, för man fick ju snart vanor. Att sitta på Diana och beställa in ripa och snaps kostade ju stålar. Så efter gymnasiet började jag till farsans förskräckelse jobba som smörgåsnisse på Vickan istället får att fortsätta med någon utbildning. Sedan fick jag börja servera på Diana. Det var fatservring och sånt, viket blev en chock för mig, men fjollorna räddade mig. De var kul och djävligt levnadsglada. Jag fattade hur tufft det är att vara bög. De höll sig till varandra och var riktigt dekadenta. De flesta av dem är döda idag.” – Uluc ”Bullen” Telmen

Q
Q
Q
Fotografi: Peter Farago
För att travestera Ramlösa-reklamen så visst skulle vi kunna berätta om alla hederligt arbetande skattebetalare som var beredda att begå både svek, brott och hor för ett stamgästkort på Caféet. Visst skulle vi kunna gå på i det oändliga om världsstjärnor som blottat sig och kändisar som snortat dåligt kokain från bröstvårtor och haft smutsigt kärlekslöst sex på toaletter. Visst skulle vi kunna ge er de snaskiga detaljerna om miljardärernas, kungligheternas, rockbandens, filmstjärnornas, fotomodellernas och det globala jetsetets vilda, depraverade bravader. Nog skulle vi kunna bjuda runt på än köttigare och mer burleska interiörer med personal och stamgäster som löpte upp och ned i trappor mellan linneförråd och städskrubbar i en enda utdragen erotisk långdans (”Men det fanns ju andra ställen också, som entresolvåningen och festvåningen till exempel, man hade ju nycklar — det var väldigt trevligt med utsikt över Slottet och gaslågorna som brann utanför Operakällaren…”, som Pelle Unger säger).

Som de anständiga, blygsamma, lågmälda, finstämda, allvarligt menande medmänniskor vi är väljer vi dock att avstå från allt detta. Vi nöjer oss med att kallt konstatera att Café Operas första årtionde söker sitt motstycke inte bara i Sveriges och Nordens utan i hela världens nattklubbshistoria.

Q
Fotografi: Mikael Jansson
I början av åttiotalet reste så Staffan till New York, där han arbetade som kock på det svenska konsulatet under konsuln och blivande ministern Anders Thunborg, ett jobb han fått genom Anders Gunnarsson, Café Operas grundare och förste chef, som i slutet av sjuttiotalet varit butler på konsulatet, nu efterträdd av Staffans gode vän Thomas Bring. Staffan stortrivdes föga förvånande i New York, trots att han avskydde konsulparet Thunborg och deras snålhet och översitteri. Hemma hos Thunborgs träffade han Olof Palme, som var trevlig och ”flummig”, drack whisky, ramlade av stolen och fick hjälpas upp. Ola Ullsten, då statsminister, däremot var tråkig och otrevlig och körde med Thomas Bring, som inte lät sig skrämmas utan klippte av Ullstens kostymbyxor när denne skulle iväg och träffa president Carter — där fick den lede folkpartisten!

”Det var helt sjukt i New York på den tiden”, framhåller Staffan. ”Det fanns klubbar dit man gick tolv på dagen på söndagar, med fistfucking och golden showers, folk som låg i badkar och hängde i fisknät och trapetskonstnärer som ålade runt i taket och filippinare med bröst och snorre och hela paketet. Där hängde Wall Street-snubbar i kritstrecksrandiga kostymer och raggade…”.

”Men Staffan, för fan, nu får du väl ändå ta och ge dig med ditt djävla snusksnack någon gång!”, avbryter kompanjonen Håkan bestämt.


Detta var ett väldigt litet axplock.
Vill du läsa mer?

Claes Britton

En stockholmsk krogtriptyk

Mina tre berättelser om Stockholms nutida kroghistoria — Grekturken, Café Opera och PA&Co — grundade på en stor mängd intervjuer. Först publicerade 2005 och 2006.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 92
Pris: 25 kr