En svensk gonzo

Så kom hans långa tappra kamp sent igår kväll till sitt slut och han befriades, vår älskade mentor och hjälte Bobo Karlsson. Han har sannerligen burit sin grymma sjukdom med styrka, värdighet och kärlek, eller grace, för att citera vår vän Joy i Goa, så karaktäristiskt nyfiken in i det sista. Det känns väldigt bra att vi har fått förmånen att träffa Bobo förhållandevis ofta under det senaste året sedan han flyttade hem till Stockholm från Rio för väl ett par år sedan eller så, där en ny experimentell behandling förlängde hans liv med säkert ett år, minst. Christina gick från sjukhuset bara några timmar innan Bobo som jag förstår det fridfullt somnade in. Även om han sade att han hade hemskt svårt sista gången vi pratades vid i förra veckan så måste jag se hans sista tid som vacker.

Så vackert är också att följa den kärlek, respekt och beundran som alltsedan igår natt har flödat och fortsätter att med oförminskad kraft flöda över vår Bobo i dessa våra digitala medier som här visar sina goda kvaliteter. Vi måste säga att vi överraskas positivt och gläds något oerhört över på vilken bred front folk verkar förstå och uppskatta Bobos storhet och betydelse som urban filosof, stilbildande skribent och redaktör, mediepionjär och framför allt som människa. Tänk om Bobo hade fått uppleva detta — som han hade tyckt om det även om han var långt ifrån en fåfäng person och minst av allt någon linslus av våra tiders medieprofilers snitt.

Han hann få sitt större erkännande under sin livstid Bobo, om än mot slutet. Sedan Norstedts var vakna och gav ut hans böcker Urban Safari 1 & 2 har vi tydligt märkt hur Bobos ställning som legend och medieguru har befästs i en bredare krets och även i en yngre generation. Under den sista tiden upplevde jag själv med vilken vördnad, respekt och framför allt kärlek som han bemöttes. Genom John Barks försorg fick han under de sista åren i Realtid en kongenial kanal där han fritt kunde uttrycka sina originella tankar och analyser i vilka han, för att citera vår gemensamme vän och Bobos och Christinas gamle chef Lars Peder Hedberg, som ingen annan kunde vända ut och in på konventionella etablerade sanningar och förutfattade meningar.

Det var Bobo som lockade mig bort från dagspressjournalistiken och Dagens Nyheter, in i magasinens, modets och marknadskommunikationens värld, även om jag vill minnas att jag hade börjat skriva i tidningen Z och även arbetade vid redaktionen där när han först ringde från CliC, eller om det hela skedde ungefär samtidigt där omkring eller strax före decennieskiftet 1990.

Helt säkert är att det var han, förstås och ingen annan, som först presenterade mig och Christina, min blivande hustru och kompanjon, för varandra en kväll på PA, var annars, det bör ha varit 1990. Utan Bobo inget jag och Christina, inget BrittonBritton och inget Stockholm New. Snart arbetade vi tillsammans på Café som Christina hade dragit igång som chefredaktör med Bobo som ”redaktionell konsult” från distans i New York. Min gamle yngre hemmagosse Joel Berg var också med från början såklart och Peter Hansson, vår man från Dalarna, kanske den ende speedway-fanen i den internationella modevärlden, innan Joel snart försvann till New York och strax tog Peter med sig, sedemera på Harper’s Bazaar och för Peter, som blev en lillebror till Bobo, så småningom hos Calvin Klein. Nu är de båda tillbaka. Som jag hatade den staden då, New York, för att den tog våra bästa ifrån oss, medan vi blev kvar här hemma; en motvilja som faktiskt sitter i hos mig till denna dag.

På CliC, Café och Rosenudde öppnade Bobo upp den stora mediavärlden för vår lilla nordliga minimetropol och röjde väg för en ny mediakultur och en första generation av modefotografer och stylister vilka kort senare skulle komma att utgöra fundamentet för oss i Stockholm New, fostrade alla, mer eller mindre, under inflytande av Mikael Jansson, den andre store pionjären i vår krets. Bobo blev min förste storebror i denna stygga värld, den internationella modemediasvängen, såsom Micke blev min andre. (Christina var förstås en storasyster).

Vi tyckte långt ifrån alltid lika jag och Bobo och vi hade åtskilliga duster. Även om jag älskade hans ”urbanistiska” texter så har jag aldrig tillhört dem som har kastat mig över dem. Jag fann dem nog alltid ett mått för romantiska och stundtals parfymerade för min smak och föredrog en råare, hårdare skola. Inte heller var jag alltid helt nöjd med de artiklar som han lade ut på mig, om sådant som Guns’n’Roses och diverse kändisar där i början, sådan skit som jag avskydde att skriva om. Vi hade också olika uppfattningar om hur ett mode- och livsstilsmagasin skulle redigeras och något av en maktkamp oss emellan måste man nog säga utspelade sig där i början på Café, dock aldrig så att den i så fall påverkade vår vänskap. Därtill var Bobo alldeles för generös och snabb att hylla de som kunde uppfattas som konkurrenter, i synnerhet yngre sådana, så som våra samtida kolleger i sfären kring Nöjesguiden och Slitz, i total avsaknad av varje spår av avundsjuka som han var, Bobo, en sällsynt egenskap som Christina i vanlig klokskap framhåller.

Jag må ha ansett vad jag ville om Bobo som skribent och redaktör. Hans storhet och hans inflytande i båda rollerna är helt obestridlig och min respekt och beundran för honom utan varje reservation, även om vi kanske delvis stod för två olika traditioner, han för Tom Wolfe och Vanity Fair, jag för Hunter S. Thompson och Rolling Stone; jag för dåtidens italienska Vogue, han för den amerikanska, om jag så får presentera min egen högst personliga och förenklade analys. Ändå så var det förstås Bobo som publicerade min första gonzotext, om vår valrörelse i Hunters av mig egenhändigt försvenskade efterföljd, i CityNytt 1994. Den andra, om Södermalm, drog jag däremot tillbaka, stursk och kaxig som jag var redan då, sedan han enligt min mening hade varit för klåfingrig och velat att jag skulle ta bort, det minns jag så tydligt, bland annat ordet ”fyllkärring” och beskrivningen av denna på Söder så ikoniska karaktär. Texten publicerades senare för mig helt oväntat och dödsföraktande av Nicholas Wennö i Dagens Nyheter På Stan där den inledde en epok för mig. Någon hänsynslös punkare var han enligt min mening inte vare sig som skribent eller redaktör, Bobo, om än han kunde vara hejdlös snuskig förstås efter sina egna regler, än mer muntligt än i skrift; alla dessa seeeena nätter då han satt bankande och daskande sin handflata i bardisken eller restaurangbordet, ursinnig after hours över dumhet och dålig kvalitet. Sådan skit omfattade inte hans generositet.

Tänk att han överlevde aidskatastrofen under alla dessa år i New York. Jag såg det alltid som något av ett under. Han kändes immun. Som en ödets ironi framstår att det istället blev solen i hans andra kärlek Rio de Janeiro som tog honom till sist. Själv träffade jag honom förstås i New York men fick inte uppleva honom i sitt legendariska esse där, som Christina och de andra. Däremot så hängde vi under en litet längre tid tillsammans i min egen gamla hemstad Los Angeles, där även vår gemensamme vän fotografen Magnus Reed anslöt för ett oförglömligt äventyr uppe i The Valley, det minns du Mankan. Bobo älskade LA. Tillsammans med mina gamla vänner bröderna Anders och Johan Skog gjorde han klassiska tidstypiska filmer om både LA och Paris, den senare med namnet ”Oh la la Paris” självfallet vill jag minnas. Dem skulle jag gärna vilja se om så här långt senare. Bobo trotsade som vanligt de gängse konventionerna i att han, som han sade, älskade Paris fast han inte pratade ett ord franska och LA trots att han saknade körkort…så typiskt för Bobos sätt att vara och formulera sig. Det finns och kommer alltid att finnas bara en Bobo Karlsson, the one & only…

Jag är så stolt och glad för att vi publicerade vår tribut till Bobo i nya PA&Co-boken, med nämnde Magnus Reeds magiska bilder, som Magnus i sista stund lyckades rota fram, från det tidiga nittiotalet från PA, var annars, denna vår lilla scen, vår lägereld kring vilken vi har samlats från begynnelsen och fortsatt att återvända till genom alla dessa år. Någon ny text orkade Bobo visserligen inte författa, fast han hade arbetat rejält med researchen, men vad spelade det förr roll då vi kunde trycka hans klassiska PA&Co-betraktelse från hans och Lars Peders Intrig från 1993, state-of-the-art i sin genre, som tidsdokument men också med en tidlös kvalitet i sina observationer. Hans tal på presslunchen för boken var genialt, oförglömligt, historiskt. Som jag önskar att vi hade haft det inspelat. Han reste sig mödosamt upp och började med att ursäkta eventuell oredighet med att han hade varit tvungen att peta i sig en del morfin för att kunna sig hit, varpå han genast gick över till att förebrå den i hans tycke alldeles för tillrättalagda, vattenkammade hövlighet som härskade i den gamla så välbekanta matsalen. Det var inte PA menade han med all rätt. Att vara stammis på PA, förkunnade han, det innebär rätten att förolämpa och bli förolämpad, att förlåta och bli förlåten och att ständigt förbli stammis — så sanna ord. Han fortsatte sedan med några snabba patenterade Bobo-anekdoter som den om när han bevittnade hur bartendern (det var Niklas) med musik körde ut Marie-Louise och Gösta Ekman sedan Gösta hade varit jobbig och och ofin nog att be dem sänka volymen varpå Niklas istället givetvis vred upp densamma och sade i förtroende till flickorna från landsorten som tålmodigt väntade på bord i baren: ”Vänta litet till bara. Det blir snart ett bord ledigt”. Paret Ekman tog som goda PA-stammisar skeden i vacker hand och förblev, till denna dag, stammisar som Bobo belåtet konstaterade.

Må den icke-existerande guden förbjuda att begravningen hålls medan jag fortfarande är borta i Indien. Den högtiden vill jag inte missa. Den kommer att bli en magnifik hyllning till Bobo och till den epok för vilken han var den kanske mest centrale gestalten.

Jag tycker att min hemmagosse Magnus Reeds val av låt till Bobos minne är perfekt och den får därför också bli min. Jag vill avslutningsvis även citera min kära hustru Christina och hennes gamle chef, nämnde Lars Peder Hedberg, som från sjukhuset idag intervjuades av Dagens Nyheter, den senare som jag redan har citerat:

– Vi har varit en stor familj här som älskar honom ohyggligt, och vi tror att Bobo har uppfattat när vi har kommit och gått. Jag tror att han hade tyckt om hur det var, säger Christina Britton till DN.

Journalisten och affärsmannen Lars Peder Hedberg, som fanns med på sjukhuset, säger till DN att Bobo Karlssons stora bidrag till världen var hans tolkning av ”alternativa sanningar”.

– Han kunde vända på etablerade självklarheter, hitta en annan fasett av verkligheten. Det här med alternativa sanningar är ju ett populärt begreppp i dag, men det behöver inte vara ett negativt ord. Bobo fick oss att vilja se om det fanns ett annat sätt att tolka en händelse eller ett fenomen än det mest självklara. Det är så synd att det inte var han som fick mynta det begreppet.

Lyssna vidare på min vän Klas Ekmans mästerliga entimmesintervju med Bobo. Jag lovar, det är en ren njutning och svensk mediehistoria av finaste märke men framför allt obetalbart roligt.

R.I.P Bobo my main man, vår hjälte och mentor. I wish there was another side where I could see U one more ’gain m’boy…