En svensk gonzo

Under vuxna år har endast praktiska ärenden och slumpmässiga personbesök fört mig över krönet. Om det nya, heta Söder, med Hannas krog, har jag hittills bara läst i Nöjesguiden.

Sådan är utgångspunkten, men nu har snacket om Söder övergått i handling. Först flyttade fotograferna, stylisterna och agenturerna till Götgatan. Därefter kom kvarterskrogar med rock’n’roll och tapas, tvättmaskiner, piercing. När så reklambyrån OCH — inklusive mannen som klippte sönder Viking Lines logotyp — tog plats på Åsögatan, då var det plötsligt allvar. Snart tog de Björn Borgs kalsonger ifrån oss, så Pelle Unger. Man har öppnat ”deli” på Skånegatan. Det råder inga tvivel längre. Här skall bli något slags Soho, komplett med autentisk miljö!

Några detaljer återstår innan ”Nya Söder” kan nå trovärdighet, med hastigt stigande fastighetspriser som följd. Fortfarande är den förtida dödligheten i församlingar som Sofia och Katarina trettiosju procent högre än genomsnittet i Stockholm. Vad värre är: jag själv är inte övertygad. Många har försökt, men ingen har ännu lyckats förklara stadsdelens magi för mig.

Därför har jag åter axlat rollen som grävande journalist. Till hjälp har jag städslat min antropologiske assistent Tomas Almgren (född Siawash Horsiar), sedan ett par år tillbaka bosatt i brytvinkeln av Skatteskrapans och korvfabrikens slagskuggor på Åsögatan. Vår undersökning utgår från Systembolaget på Folkungagatan. Trender kommer som bekant och går men somt består. En berättelse om Söder kommer alltid att börja och sluta med alkoholen.

Stora Systembolaget är hjärtat i Södermalms blodomlopp. Från filialerna Folkungagatan, Ringen, Rosenlundsgatan och Hornstull pumpas den livgivande vätskan ut på gatorna, in i parkerna och upp i de omoderna trappuppgångarna — ända ut till de mörklagda blindtarmar där sjukpensionärerna ligger och läskar i isolering.

I dag är det fredag. Depåerna tankas för helgen. Klockan är efter sex och stämningen stiger mot taket. Gemyt och samhörighet utväxlas mellan patienter som vet att snart, mycket strax, vankas medicin. Gamla tjackpundare faller i konversation med träningsoverallsklädda hantverkare hängande i ena armen i samhällsstrukturen. Vi har ett par hundra nummer före oss i kön, men hej, vad här går undan — ingen beslutsvånda, inget snack om vad som går bäst till köttbullarna. Här vet konsumenterna själva vad som är bästa köp. En snabb order bara och så, pang!, slantarna i disken, exakt till sista femtioöringen. Det handlar om minuter, så är vi ute i folklivet igen.

Under Hammarbys grönvita fana på krogen Kvarnen lägger vi obetydligt senare upp kursen för kvällen. På bordsskivan mellan oss löper ett brett stråk av djupa repor: start- och landningsbanan för alla oräkneliga seger- men framför allt förlustsejdlar som genom åren lyft och landat här på Kvarnen. Vi befinner oss på klassisk mark, i draget av gångna dagars diskussioner: ”annat vare på Nackasch tid!”, ”finnsch de inga lirare längre..?”, ”schkaru schacka ett par värschtinghögtalare?”. Tomas redovisar fakta om sina nya hemtrakter. Han berättar om shampoförbrukning, om matkultur, om de sociala problemen, festerna, etc.

Enligt Tomas så sitter den södermalmska festkulturen fortfarande ohjälpligt fast i sjuttiotalet. Gilette Sensor har visst heller ingen mjölkko i den södermalmska marknaden. Den nya produkten ”For Women” säljer särskilt svagt.

”Sen har vi ju det här med badrummen”, fortsätter Tomas samvetsgrant. ”Det är ju inga parfymskåp med krämer och flaskor som gäller, om vi säger så. Här är det liksom alltid trippelbatteriet i duschkabinen — shampo, tvål, lotion, you name it — Aco rakt igenom! ”

Samma sak med servetter, verkar det. Det är tydligen lögn i helvete att bli erbjuden en servett att torka munnen med här på Söder, vare sig man äter på restaurang eller i privat sällskap.

”Och om man själv frågar dem om de vill ha servett så är det en förolämpning”, säger Tomas resignerat. ”Det tror faen det… vem fan behöver servett när man får in en halv paella i skägget? ”

”Och dessutom — du vet väl att det här är gaffelns förlovade land? Amerikanska stilen, du vet — dynggrepen i högerhanden och sen är det bara att skovla på. Om inte pizzan vore så seg så skulle de faen i mig kunna avskaffa knivarna helt och hållet här uppe.”