En svensk gonzo

Det började väl under friidrotts-VM. En olust spred sig vid tanken på öltälten på Avenyn och folklivet där. Kort därefter sprängde The Man själv, Göran Johansson, fram i luckan efter Mona Sahlin och lanserade sig själv som en tänkbar statsminister. Som ett led i sin korta men intensiva kampanj framträdde Johansson med en halvsides debattartikel i Dagens Nyheter där han klagade över att ”partiledningen i Stockholm tappat kontakten med rörelsens gräsrötter”. Djupt in i artikeln fanns en paragraf där Johansson snärjde sig i ett resonemang om att det kanhända var så att de höga herrarna där uppe i Stockholm hade nog med sig själva och var oförmögna att sätta sig in i villkoren för människorna ute i landet, etc.

I ett slag föll allt på plats. Jag insåg att den här mannen skiter högaktningsfullt i alla gräsrötter, alla människor där ute i landet. Gräsrötter var ingenting annat än ett kodord för göteborgare. Hela artikeln var ett maskerat generalangrepp på stockholmarna och vår våldsamma likgiltighet inför Göteborg och dess kultur. Vad värre var: Göran Johansson var dödligt seriös i sin kritik.

Nu var mina ögon öppnade. Jag såg tydligt mönstret. Mina egna svårigheter att kommunicera med det västsvenska näringslivet hade aldrig haft med förföljelsemani från min sida att göra. Vad var det egentligen som dolde sig under den dagliga inrikespolitiska debattens polityr, om inte ett ständigt och ihärdigt göteborgskt krypskytte mot oss i huvudstadsregionen? Här är det inte längre fråga om något rått men hjärtligt gnabb storebror och lillebror emellan, utan om en skarp regional konfrontation.

Jag har varit djävligt lyhörd, på gränsen till paranoid för de här tendenserna sedan dess. När Göran Johansson återuppstod med ett DN-inlägg om att Göteborg står redo att ta över både TV 4 och Rapportredaktionen – till att börja med! – då insåg jag att det är hög tid att slå tillbaka.

Visserligen inleddes motangreppet redan för något år sedan med ”Weiron i ottan”, avslutningssketchen i NileCity. Den dolkstöten skar ett snyggt, rent och smärtsamt snitt från Angered och Kortedala till Hovås och tillbaka igen. Nu är det dags för mer oborstad behandling: jag själv åker ned för en grundlig genomlysning av det göteborgska dilemmat.

I det här ärendet ser jag mig varken som grävande journalist, krönikör eller publicist. Jag tänker hålla en genuint orättvis, strikt klinisk linje i min diagnos av Göteborg, dess kultur och problem.

Med min antropologiske assistent Tomas Almgren är det annorlunda ställt. Aldrig i sitt 33-åriga liv har han satt sin fot i Göteborg. Däremot har han gjort slumpmässiga nedslag i antikvariaten kring Götgatan i jakt på litteratur om staden och dess historia – ”research”, som han kallar det.

Han är upptänd som en julgran redan när jag, en smula försenad, gör entré på Centralen några minuter efter åtta på fredagsmorgonen, klädd för uppgiften som han är i skepparkavaj och mossgrön collegetröja från Russel Athletics med den distinkta vita texten ”ASPEN” över bröstet. Inte så mycket som en femkrona tynger hans fickor inför sextio timmar i hjärtat av det göteborgska nöjeslivet – så blind är hans förtröstan för Dagens Nyheters köpkraft, det nya, hårdnande medieklimatet oaktat.

Att han aldrig besökt Göteborg har inte hindrat Tomas från att utveckla en hel del kvalificerade tankar och teorier om staden och dess kulturella identitet. Dessa lägger han mer än gärna fram medan X 2000-tåget i ursinnesfart rusar fram genom det sydsvenska slättlandskapet. Tyvärr är infallsvinklarna i hans resonemang allt annat än vetenskapliga:

”Förstår du att det inte kan vara någon sinekur att vara fjolla i Göteborg, direkt”, säger han exempelvis. ”Blattar och bögar står inte högt i kurs bland skinnbollarna på nattspårvagnen där inte. Det blir väl till att dra på sig blåstället över drag-outfiten innan man åker hemifrån, antar jag. Förstår du när du ser ett par stilettklackar sticka fram ur Fristadsbrallorna på nattvagnen och ett surt grepp om unikaboxen – då vet du i alla fall vilken stad du är i!”

Vi anländer som planerat strax efter elva på förmiddagen och möts på perrongen av mina gamle vän och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, en av den svenska basketsportens mest naturliga halvdistansskyttar, sedan ett halvt decennium tillbaka nesligen utlokaliserad till Göteborg och Valands konsthögskola. Nu ser han fram emot det tvivelaktiga nöjet att under två och ett halvt dygn se sin nya hemstad undersökas ur gynekologiskt Stockholmsperspektiv.

Tomas när en galen dröm om att ”höra fabriksvisslan på Torslandaverken tjuta för fredagskvällen”. ”Det är ju som vaktavlösningen på Buckingham Palace – något man bara måste se”, som han uttrycker saken. Efter incheckning på hotell Poseidon inte långt från Avenyn, lunch på Pizza Hut och en rask citypromenad sätter vi oss därför i hyrbilen – en krispigt ny, djupgrön metallic VW Jetta – kastar oss in i trafiken över Älvsborgsbron och styr kursen mot Hisingen och Torslanda med Danne vid ratten.

Inte bara Tomas utan även jag själv hade väl någon dimmig vision om en väldig fabriksgrind av traditionellt slag, med en malström av blåklädda män som till tonerna av en ångvissla rätlinjigt flödar mot Systembolaget. Men Torslandaverken är oöverskådligt utbredda och skoningslöst industriella. Produktionsstrukturen breder ut sig över den mjukt kulliga terrängen med en råstyrka och auktoritet som genast fyller oss med den där ödmjuka insikten om den egna personlighetens marginalisering. En tid i det här området och det egna självmordet skulle framstå som en osignifikant, närmast ovidkommande händelse.

”Djävlar i helvete! Faaan vad stort det är – förstår du PG!!?” utbrister Tomas med extatisk avund i rösten. ”Förstår du vilken djävla bånge han måste ha haft när han gled omkring i det här!!? Inte konstigt att den karln gjorde sig skyldig till lite excesser!”