En svensk gonzo

Därför har jag låtit mig övertalas att återvända till staden för en ny nedstigning såsom normalitetens representant i det sjuka folkdjupet. Självklart är det mina journalistiskt/antropologiska genomlysningar av i tur och ordning Södermalm, Stockholms City och Göteborg – med vidhängande problemkomplex – som har givit mersmak. Nu vill redaktörerna, föga oväntat, ha en översyn av min egen stadsdel, Östermalm.

Följetonger av varje slag är tröttsamma, men ämnet icke desto mindre en utmaning. Hur kommer min i botten negativa analysmetod att fungera när objektet utgörs av mina egna älskade barndomskvarter och tillika – rent objektivt betraktat – landets mest sofistikerade och representativa bostadsområde? Hur skärskåda en myt i vilkens kärna jag själv är den kanske mest centrala byggstenen?

Jag måste börja med att beordra er rättshavererade läsare att ge faen i att ringa in anonyma meddelanden på min telefonsvarare den här gången. Ni tror att ni är normala, men det är en grav vanföreställning!

Min antropologiske assistent, persern Siawash Horsiar, alias Tomas Almgren, bördig från Teheran, uppväxt med möda på Sibyllegatan, bekymrar sig inte om sådana skitsaker. Den rättshaverist som är oförsiktig nog att ge sig honom i våld förvandlas själv snabbt till villebråd!

Tomas och jag kan betraktas som något av den här stadsdelens trojanska hästar. I Tomas fall är förklaring överflödig. Själv var jag från födseln en ideologisk främling i min uppväxtmiljö.

Egentligen härstammar jag inte ens från riktiga Östermalm. Vi bodde först på Rådmansgatan, ovanför Karlavägen och mitt emot vad som nu är Arkitekthögskolan men där ännu under min tidiga barndom något så anmärkningsvärt som ett kvinnofängelse var beläget. Sedermera gick flyttlasset till en fastighet på Eriksbergsgatan, mitt emot Wittlockska privatskolan, numera sedan länge nedlagd och saknad. Jag talar om Engelbrektskvarteren – en egen, urbanare stadsdel i ett Östermalmshörn förbundet med såväl city som Vasastan. Sturegatan, Karlavägen, Engelbrektsgatan, Birger Jarlsgatan, Villagatan, Valhallavägen, Lodgatan, Danderydsgatan, Lärkstan, Lill-Jans plan och Körsbärsvägen var normala adresser för mina unga barndomskamrater.

Jag gick naturligtvis i Engelbrekt genom hela skoltiden – en blandad skola som jag själv upplevde det, med en hel del snobbungar, visst, men också med manstarka tidigt kroppshårsbevuxna proletärbarn från Hjorthagen och Sibirien. De flesta av de riktiga snobbarna gick ju i Carlsson.

I Engelbrekt trivdes även ett robust och livskraftigt bestånd ”svartskallar”, vilket var extraordinärt för en innerstadsskola på den tiden. Det låg inte i sakens natur att man någonsin reflekterade över hur dessa stackars greker, turkar, bulgarer, polacker, sydamerikaner och allt fan vad det var hade hittat hit. Invandrarna drogs naturligt över en kam, räknades som ”slummiga” och fick klara sig bäst de ville på egen hand.

Långt senare, för bara några år sedan, tog lillebrorsan upp Engelbrekts gamla trogna invandrarskara till diskussion:

”Fan, har du inte tänkt på att det måste ha varit barn till folk som jobbade uppe på ambassaderna i Lärkstan helt enkelt, bara att man aldrig tänkte på det?”

Jag insåg genast att så måste givetvis ha varit fallet. Engelbrekts alla ”slummiga” invandrare var ambassadbarn från Lärkstan och Villastan, varken mer eller mindre. Det var en tanke som aldrig tidigare tagit form i min hjärna, vare sig under skoltiden eller senare i vuxen ålder.

Man kan nog i efterhand fråga sig hur blandad Engelbrekts verklighet i själva verket var. I skolvalen röstade långt över nittio procent av eleverna på moderaterna, om nu det kan vara en vägledning. Som son till en offentligt känd socialist och provokatör var min kategorisering given, både i stan och på det sammetsblå Dalarö, där vi alltid har bott om somrarna. Jag gick i skolan under namnet ”Britton”, men där fanns både i stan och på Dalarö också ett tillnamn, oftast underförstått, ibland uttalat – javisst! – Kommunisten, naturligtvis, i singularis, givetvis. I unga år försökte jag ligga lågt med min nedärvda politiska läggning, men det båtade föga. Med tiden började jag i stället hålla den röda fanan högt!

Var kommer du ifrån?

När frågan ställs av en utsocknes väcker svaret ”Östermalm” alltid en reaktion som vederbörande ofta gör sitt bästa för att maskera. Mången från landsorten inflyttad verkar störas av detta ursprung. En del känner sig föranlåtna att på något sätt kommentera det hela:

”Åh fan, därifrån. Är det inte förbannat trist där uppe? Jag tycker det är så djävla dött. Ja, själv skulle jag i alla fall aldrig kunna tänka mig att bo där … finns ju knappt en affär … tacka vet jag Söder … där är det i alla fall lite liv och rörelse … lite kontinentalt …”

Det handlar förstås om komplex och oformulerade känslor av mindervärde. Ingen objektiv observatör kan föredra Söder framför Östermalm. Det är som att välja en lägre inkomst framför en högre, sekunda potatiskvalitet framför prima – skitprat, helt enkelt.

Såsom två avspända, drogfria, solbrända, attitydmässigt nollställda ynglingar väljer vi att närma oss vår gemensamma barndomsstadsdel från sydväst, med utgångspunkt i nygamla Stureplan. Missfostret Sturegallerian fyller sin funktion som transitlounge mellan citys urbana puls och det avklarade lugnet uppe på malmen. Den vagt retrospektiva flygplatsatmosfären skruvar ned verklighetsvolymen och sveper in sinnelaget i behagliga intryck som doft av cigarr och kosmetik, solida varumärken, porlande vatten och klirrande kristall. Det är fredag seneftermiddag och Polo Ralph Lauren topprider Tures och Grodans uteserveringar. Inte en kvällstidning är synlig kring borden, inte en Ica-kasse – däremot klasar av shoppingkassar i regnbågens alla nyanser och format. Visuellt är publiken slående homogen – ja, kanske rent av mer homo än gen, som Tomas fyndigt påpekar. Minsta avvikelse river som taggtråd. Jag vet inte vad jag skall säga om en stor fet djävla Brandbergenpajsare som står och suger på en Coca-Cola-mugg utanför Bang & Olufsen-butiken, med en skulderbladslång, brunoljig garnhärva till hår som dryper av någon vätska – jag hoppas det är vatten men tror att det är svett – utför den svarta skinnvästryggen …

Vi anvisas ett bord vid foten av en medelstor obelisk som tarvar ett eget undersökande reportage – ett hjärtskärande monument över herre djävulen vet vad. Stenpenisen spränger upp ur en bröstvärnsliknande piedestal, på vilken en flicka i sjuårsåldern håller en privat uppvisning, riktad lika mycket mot alla och envar som mot modern med sällskap vid grannbordet. Flickan besitter den där arroganta, genetiskt finslipade sötheten, iförd en kort, pastellfärgad bomullsklänning som glider upp betänkligt där hon ålar likt figursimmerskan i OS-amiralens pool kring konstverket.