En svensk gonzo

I unga år var jag däremot exemplarisk – började läsa tidigt och betade reptilsnabbt av Astrid Lindgren, Ture Sventon, Pelle Svanslös-sviten, Tintin, Asterix och Billböckerna. Bara för att utan rast kasta mig över Tom Sawyer, Dickens, Greven av Montechristo och hela äventyrsgenren med slutpunkt i Papillon. I de unga tonåren var jag igång med kultursidorna och de litterära klassikerna, före de tjugo träget bevandrad i Strindberg och den grånordiskt vindpinade proletärlitteraturen med namn som Moberg, Jonson, Martinson, Fridegård, Hamsun och Linna (Ivar Lo Johansson förstod jag mig inte på). Konst- och musikintresserad var jag dessutom, därtill i hög utsträckning. Som barn var jag en djävel på att rita våldsamt expressionistiska teckningar och snart även bekant med brottstycken ur den internationella konstskatten. Teater gillade jag aldrig, men på bio sprang jag så ofta som omständigheterna tillät.

Därtill växte jag upp i något som utan vidare kan benämnas ett intellektuellt Stockholm. Farsan läste aldrig en bok, men intellektuell måste han väl lik förbannat ändå kallas. Så har han åtminstone alltid kallat sig själv. Lejonparten av hans och morsans umgänge var mer eller mindre intellektuellt. Stora avsnitt av barndomens vinterhelger genomlevde jag, lillbrorsan och kusinen i Moderna museets verkstad och biograf.

Mitt kulturella intresse nådde sitt krön i den tidiga tjugoårsåldern, då jag läste litteraturvetenskap vid universitetet. Kort därefter, under Journalisthögskolans tarvliga utbildning, började mitt engagemang falna. Jag slarvade alltmer vårdslöst med kultursidorna och läste färre romaner. Konstlivet lämnade jag strax därhän.

Vi har nu nått fram till nutid och idag, när nittonhundratalet ligger döende, läser jag aldrig skönlitteratur. Visst försöker jag emellanåt, men det var länge sedan en roman utan verklighetsförankring fångade mig. Jag har varken tid eller tålamod längre. Museum och gallerier besöker jag inte, ej heller teatern. Inte ens bio blir det ens gång om året.

Min normala kulturella konsumtion utanför yrket inskränker sig numera till att lyssna på hård musik utan medkänsla i cd-walkman och sitta vid köksbordet om fredagskvällarna efter avslutad arbetsvecka, dricka rödvin i åttiokronorsklassen, bläddra i italienska modetidningar och blicka ut över det ljusglittrande Stockholm; så senare framåt natten kolla video – och då uteslutande amerikansk film, aldrig europeiska pratrullar. Jag har sett det mesta av värde, så det blir många sådana där massproducerade amerikanska tv-dramatiseringar av verkliga händelser, gärna med någon familjefar i karriären som spårar ur och plågar hustru och barn å det grövsta.

Tyvärr har mitt eget borttynande intresse även gjort mig misstänksam mot hela fenomenet kultur. Hur kan det komma sig att något som hett engagerade mig i ungdomens dagar har blivit mig likgiltigt i vuxen ålder? De möjliga svaren är två. Antingen så har mitt eget intellekt degenererat, eller också så var kulturen blott en barn- och tonårsgrej som jag vuxit ifrån. Kanske kan, som Dagens Nyheters Torkel Rasmusson med betydande klokskap framkastar, en kombination av dessa båda fenomen utgöra en förklaringarnas ”tredje väg”.

Men så, just som jag står i begrepp att en gång för alla dumpa den borgerliga artonhundratalskulturen över bord och lämna den redlöst drivande i det stinkande bakvattnet – då slår kulturen plötsligt tillbaka med hänsynslös kraft. Nya Moderna museet spränger upp starkt och mäktigt ur en annan, främmande verklighet. Svartsynt, ångestriden, sexuellt förvirrad konst vrålar ut sitt vansinne från annonspelare och skyltfönster. Vitsminkade, offensiva mimare väntar utanför tunnelbanespärren. Inom kort kommer hambodansande massor att ta över Sveavägen och svettosande, nedrökta franska motorcykelpunkare komma klättrande utför våra fasader. Här duger inte att ducka undan längre. Stockholm är Europas Kulturhuvudstad!

I dessa dagar är jag ju mest att betrakta som en slags kommersiell frasmakare bland andra – för att inte säga en simpel PR-man – men i stunder som denna trevar jag mig av instinkt tillbaka mot mitt professionella ursprungsgryt: den undersökande journalistikens innersta väsen. Det är hög tid att åter nedstiga i analys av den kulturella problematiken, och vem kan vara bättre skickad för ett sådant uppdrag än jag? Att jag inte längre konsumerar nämnvärt med kultur kan så vara, men min konstnärliga inlevelseförmåga är obruten, liksom mitt kulturella omdöme, drogfrihet och allmänna normalitet.

Inte heller min antropologiske assistent Siawash Horsiar, mer känd som Tomas Almgren, kan alls kallas för någon traditionell kulturpersonlighet. Det blir glest mellan teater- och galleribesöken för hans del. Han är visserligen grundligt, låt vara godtyckligt, beläst, men framstår som mindre förtroendeingivande i sina läderbyxor, sin skidjacka och det numera yviga, korpsvarta helskägg som lyfter fram hans persiska rötter i ny dager. Till Kulturhuvudstadsåret som företeelse hyser han en skeptisk, för att inte säga fientligt fördomsfull inställning, grundad i intryck från televisionen. Att Rosendals trädgårdar har tilldelats en nyckelroll i Kulturhuvudstadsevenemanget har inte gjort Tomas vänligare stämd.

”Tror faen det… det moderna Blåkulla. De har väl inte blod, utan balsamicovinäger i ådrorna så som de har hängt på det där djävla stället… vore konstigt om de inte skulle få sig en rejäl dosör som tack… fan, inte sen druiderna har så många spåkärringar kommit till tals…”

Till övriga kulturföreteelser lär så här när vi i ursinnesfart rusar fram mot det nya seklet finnas förbannat goda skäl att återkomma. Att vår undersökning i en upptaktsfas endast kan utgå från Moderna museets invigningar är emellertid självklart.

Tilldragelsen är ju trots allt den största någonsin i sitt slag i det kulturella Sverige, i vart fall i detta århundrade. Det hela liknar följdriktigt en gammeltida kröning, med fyra från varandra fristående invigningar, iscensatta under fyra solblåsiga februaridagar för i tur och ordning press och media, kungligheterna och potentaterna, konstfolket och Moderna museets Vänner, och så avslutningsvis, utan vidare spisning, allmänheten.

Jag sorterar själv i flera av de ovan nämnda kategorierna och vill förstås frekventera samtliga invigningar, den för allmänheten givetvis undantagen.

Den första i raden av nya Moderna museets fyra invigningsdagar är som sig bör vikt för det slafsiga gardet – press och media. ”Att vara journalist, det är att vara på rätt plats i fel kläder”. Vem i hela fridens namn var det nu som sade så? Sant och relevant är det hur som helst, det kan jag intyga, åtminstone det där med kläderna.

Pressen, och särskilt media, är en taxiåkande yrkesgrupp. När det blir dags för exempelvis Alexandra Pascalidou att på nytt förflytta sig från Östermalm ut till Rinkeby, tror ni då att hon åker kommunalt? Det tror inte jag. Moderna museets första invigningsdag är en välsignad dag även för taxikårens mest obskyra frifräsare. Inte en bil finns att uppbåda innanför tullarna – alla köar de över Skeppsholmsbron.