En svensk gonzo

Min farfar, ”Gammel-Sven” än idag kallad av de fåtaliga kvarlevande Dalaröbor som minns honom, kom hit som sommargäst i fyrtioårsårsåldern, från en för mig dunkel bakgrund i Stockholm där hans familj från början sägs ha haft pengar från en snickerifabrik men senare kommit på obestånd. Han hette Sven Pettersson men tog sig i ett utslag av sitt anglofila snobberi namnet Britton. I yngre dagar hade han drivit en framgångsrik hundkennel specialiserad på små och mellanstora engelska hundar, främst terriers. Fortfarande skryter jag om att det var han som tog bullterriern till Sverige. Hans anglofili hade inte hindrat honom från att hysa sympatier för nazisterna, främst för deras stiliga uniformer och välputsade stövlars skull. Jag minns också att han på sin ålders höst övervägde att lägga sin röst på Kristen demokratisk samling, då han tyckte att den unge partiledaren Alf Svensson såg så trevlig ut. Han var enligt pappa inte intelligent och absolut inte bildad, men mycket kokett och självfallet även alkoholiserad, en notorisk festprisse och storlevnadsman.

En gammal kamrat från ungdomsåren på Östermalm ville en gång kora mig till den tvehövdade hederstiteln ”freakarnas konung” i Stockholm. Jag minns att jag smickrad svarade att jag inte alls är någon freak, vilket min far däremot är och att min farfar före honom var en superfreak. Han var femtio när min pappa föddes och över åttio när jag har mina minnesilder av honom. Han bodde i lägenheten bredvid oss på Blanchegatan på Gärdet där han kunde komma över i rökrock med en stor påse brända mandlar från Ejes till min mamma för att ett par timmar senare vara tillbaka för att låna några tior. Skulder av det grövre slaget hade under hela min pappas uppväxt varit farfars livsmelodi. Några pengar fanns aldrig i pappas barndomshem på Banérgatan, och sällan heller något gott att äta, så pappa höll sig gärna i de burgna hemmen hos sina skolkamrater från Gärdesskolan och Östra Real. Han aktade sig för att själv bjuda hem sina vänner, för farfar var oberäknelig. Han hade starka nudistiska böjelser och bland annat för vana att öppna ytterdörren naken när någon ringde på, liksom han brukade ligga naken i grindhålan på Dalarö. Det första han frågade pappas kamrater var ”Och vad jobbar din pappa med då, lille vän?”. Om svaret blev ”direktör”, ”advokat” eller dylikt så kunde vederbörande vänta sig ett telefonsamtal dagen därpå eller redan samma kväll i stil med: ”Ja hej, det är Sven Britton, pappa till Lill-Sven som ju är kamrat till er pojk. Trevligt att våra grabbar kommer så väl överrens. Nu är det så här att jag tillfälligt har råkat komma lite på obestånd…”. Pappa minns också de regelbundet återkommande besöken från kronofogden och andra indrivare, inför vilka han och hans storasyster Maud fick hjälpa till att bära ned möbler och värdeföremål i källaren. ”Hets för helvete, björnarna kommer!” var en välbekant fras i pappas barndomshem. Farfar var i händerna på procentare. Han arbetade som värderingsman på Auktionsverket och Bukowskis, men hans lön räckte långt ifrån till för hans vidlyftiga leverne på krogen. Han satte alltid allt på spel och tvingades över sjuttio år gammal krypa in i fängelse, sedan han som revisor skrivit under falsk bokföring för skumrasktyper han stod i skuld till. Det hjälpte inte att pappa besökte justitieminister Kling för att vädja om benådning för sin åldrige far. På den öppna anstalten fann sig farfar väl till rätta och blev populär bland tjuvar och narkomaner till vilka han stickade strumpor och lånade ut sin cell då de skulle ha sex med sina flickvänner. Farfar ”Gammel-Sven” var också idrottsman, frisksportare och narcissist av rang, mycket stolt över sin egen fysik. Han var legendarisk och det finns många osannolika historier om hans vilda bravader. Jag är dock övertygad om sanningshalten, för min far är likadan, i alla fall nästan, och även jag själv har dragen i mig. Bland annat så blev farfar i yngre dagar lokalt omtalad sedan han efter vadslagning under en middag på Operakällaren dykt från Riksbron och simmat till Nationalmuseum i islossningen iklädd smoking och lackskor. Händelsen dokumenterades av pressfotografer som fanns på plats när han klev upp på Blasieholmskajen. Han gick också från bord till bord de sex milen mellan Stockholm och Sigtuna, även då efter vadslagning och likaledes iförd smoking och lackskor. Lynnig och våldsam var han också, självklart oftast på fyllan, varvat med gråtmild självömkan och sentimentalitet. Pappa fick stryk med rotting, slag och sparkar. Han minns särskilt en gång då han som tonårspojke sommararbetat som flottare i Ångermanland. Han återvände till hemmet på Banérgatan en sensommarnatt. När pappa steg in såg han blänket från farfars glasögon och cigarettglöden där han satt i mörkret. ”Ge mig pengarna för helvete!” sade farfar. Pappa försökte protestera, men till ingen nytta. ”Vi är förlorade annars!” kved farfar med självömkande darr på rösten. Därpå fick pappa stryk och blev av med flottarlönen. Många omskakande minnen som detta till trots så bevarar pappa en övervägande ljus bild av sin far. Han minns särskilt en fysisk närhet — hur han klängde sig fast på farfars breda, leverbefläckade rygg när de simmade vid öarna utanför Dalarö, hur de gick och cyklade tillsammans till Dalarö från stan och annat i samma stil, oftast förknippat med fysiska strapatser. Där fanns ändå den värme som saknades från farmor. Jag vågar påstå att farfar var en man i total avsaknad av rationalitet och konsekvens. Som ung flicka simmade min faster Maud den dryga halvkilometern över Dalarös även då hårt trafikerade och mycket strida ström till Korsholmen och tillbaka igen — ett återkommande mandomsprov i vår lilla vattenfixerade släkt, här alltså utfört av en flicka. Efteråt fick Maud en rejäl omgång stryk med rottingen av farfar. Senare på kvällen, när hon gråtande gått och lagt sig, kom farfar in med en chokladkaka och orden: ”Det där var djävligt bra gjort hörrudu…”.

Under de sista fyra decennierna av sitt liv fokuserade min farmor sitt hat på farfar, mannen som stod för allt ont och fult på denna jord, som lurat henne att skaffa barn, ruinerat henne och blockerat hennes uppsving in i förnämare kretsar. Min mamma och även jag själv blev en del av detta hat och fick efter farfars död överta det. Enligt farmors synsätt stod vi alla i tacksamhetsskuld till henne då hon efter skilsmässan hade lyckats rädda vårt ställe som givetvis intecknats över skorstenarna av Gammel-Sven. Under sina sista tio år satte farmor inte sin fot på Dalarö, som hon ansåg förstört bortom all igenkännlighet. Under sina sista fem år gick hon inte utanför sin lilla kammare på Jungfrugatan, trots att hon hade både förstånd och rörelseförmåga i behåll. Jag såg henne bara vid några få tillfällen under dessa år och hon såg ut som en riktig häxa. Pappa besökte henne under de sista åren flera gånger i veckan och hälsades ofta med den vanliga äcklat granskande blicken och fraser som: ”Usch så du ser ut! Vad gammal du har blivit!”. Ändå fanns väl någon slags kärlek dem emellan, åtminstone från pappas sida.

När pappa var ung var klasshatet från den bofasta befolkningen mot sommargästerna på Dalarö ännu naket och osminkat. Det var långt innan begreppet klass städades bort ur vårt svenska språkbruk. Året runt-grabbar och sommargäster brukade drabba samman på Dalarö torg. Även under min egen ungdom levde den öppna fientligheten. Jag minns de bofasta ungdomarna som en namnlös skara med mopeder, jeansjackor och snusdosor som hängde vid torget och nere i hamnen. Jag kände igen dem och de kände igen mig, men vi talade inte med varandra utan det blev mest misstänksamma ögonkast. Ja, än i vår tid dröjer motviljan kvar, numera i form av en lättbegriplig enkel materiell avundsjuka mot de sommargäster som ockuperar de bästa sjötomterna för att nyttja dem under några ack så korta sommarveckor medan de bofasta själva är förvisade till skogiga tomtområden, norrslänter och anonyma, myggbitna våtmarker. Kraftbalansen har förändrats till de bofastas fördel, då Dalarö växt och förvandlats till en sovstad med sommargästernas marginalisering som följd.

Varken som barn, yngling eller vuxen har jag heller haft något närmare samröre med sommargästsociteten. Dalarö är ju den stockholmska överklassens mest subtilt snobbiga tillflyktsort och i detta förnäma sällskap var vi kända som de nakenbadande kommunisterna — konstiga människor som var som de var. Vi tolererades, då vi ingick i bilden och även självaste Lukas ”Lucke” Bonnier gick ju naken och beskar sina rosor, så nog fanns där en slags excentrisk tradition ändå. Visst hade vår familj vänner överallt runt omkring och jag själv många jämnåriga som jag känt sedan barnsben och spelade tennis och fotboll med. Mina bästa Dalarökompisar blev bröderna Björn, salig i åminnelse, och Pelle Sturén, som först drev restaurang Mysingen på Dalarö och sedan tog över PA&Co tillsammans med bröderna Niclas och Håkan Ericson. Mest umgicks jag med min kusin Love, min lillebror Tom och polare som kom ut från stan.

Under uppväxtåren på Östermalm och Dalarö saknades aldrig tillfällen att smaka på materiell avundsjuka, särskilt inte på Dalarö där de jämnåriga överklassgrabbarna redan innan tonåren vässade förbi i raciga styrpulpetsbåtar med vindruta och fyrtiohästars Mercurymotorer. Det där satt i fram till de senare tonåren, sedan gav jag faen i dem och deras båtar. De riktiga multimiljönärerna bodde ju i jättekåkarna ute på Smådalarö. Här fanns Bonniers, Dalarös egen fursteaätt, i en hel serie praktfulla och sägenomspunna ställen längs Smådalarökusten, utmärkta av sina onödigt stora välklippta grässlänter. Här fanns också de nyrika med sina monsterbåtar och pooler. Vi var redan som barn väl medvetna om det sociala spel som pågick i dessa kretsar, med Bonniers i centrum. Att bli bjuden hem till den gamle klanfadern Albert ”Abbe” Bonnier på Näsudden för att dansa kring stången på midsommarafton var den högsta drömmen för mången överklasskärring, uppkomling och nyrik. För vår egen del var det av naturliga skäl aldrig aktuellt, men vi såg hur våra grannar gick iväg sommarfint maxade till tänderna med ögon förväntansfullt tindrande som barnens om julafton.

I detta läge borde jag kanske inte fresta på mitt bräckliga förtroende med långdragna traditionella lovsånger till stenarna där barn jag lekt, men dessa stenar var nu underbara och mina unga somrar på Dalarö det närmaste jag lär komma ett paradisiskt liv: de långa dagarna där nere i den självlysande grönskan i vår fantasivärld med dess mystiska bodar, prång och garderober fyllda av dammande lämningar från utdöda släktingar och avlägsna epoker, med Dalarö ströms ändlösa parad av båtar, fartyg och skepp från olika länder och tidevarv som ständigt föränderlig kuliss och Jungrufjärdens gnistrande, lockande rundel som öppnade sig i fonden med högresta öar tecknade mot horisonten: ”Medelhavet? Hur mycket vackrare är inte Jungfrufjärden!”, som mäster Strindberg skrev i hemlängtan från kontinenten. Bad, bollspel, bär och frukt fanns i överflöd, även om farmor kunde gnälla, liksom annan näring för en ung och oskuldsfullt växande tanke- och fantasivärld.

Ovanför låg ”byn”, på bara hundra meters avstånd, med dess enda huvudgata och idylliska utbud av små butiker. I vår tidiga barndom drev min gammelmoster Iris ännu den lilla faluröda gottkiosken mitt i byn, vilken kunde ha varit rena Obelixgrytan för vår del, men ”moster” var njugg med godbitarna. Efter moster tog den elake och äcklige gubben Oscarsson, han med Oscarssons lager, över godisdetaljen. Att han var järnalkoholiserad förstod vi inte då, men något var skumt med gubben och hans övriga sortiment av rökskadade gummistövlar och vaxdukar. Att se hans tobaksbruna, narigt uppspruckna fingertoppar rota runt bland godisbitarna, utan att bry sig om att använda sked eller tång och utan att ta någon mer detaljerad notis om hur många bitar av varje sort det nu var man ville ha, var inte uppbyggligt. I efterhand har jag fått veta att han var den förste gästen vareviga förmiddag när dåvarande ”Trav Inn Bar” öppnade klockan elva. Där sänkte han en karaff rött och ett halvpaket Commerce utan filter innan han fortsatte arbetsdagen — en verksamhet som fick ett abrupt slut då Oscarsson hängde sig en dag i sitt hus några tomter söder om vår, mot den gamla fiskehamnen till. På bygatan fanns också Norbergs Livs, el-affären, Jegnells grönsakshandel, Posten, apoteket, Ull-Britts bokhandel, Karlssons färghandel, fiskhandlaren från Jutholmen på torget och så Schultz omhuldade Dalaröbageri, där Svenne Schultz, farfar Arnold och sonen Arne, med vilka pappa alltid bullrigt skulle skämta, bakade sina beramade smörgifflar och Dalarölimpor till förtjusta fritidsklädda sommargästdirektörer och förbipasserande seglare.