En svensk gonzo

Det är just i detta skede som jag har återkallats till fältet. Valrörelsen rullar upp bakom horisonten och redaktörerna vet att jag är den ende yrkesmannen nykter nog att täcka denna historia. Jag har bestämt mig för att öppna i ursinnig stil. Redan i denna dag, vid tolvslaget, high noon, drabbar jag samman med min huvudfiende, statsminister Carl Bildt. Tiden är ute för förpostfäktningar mellan vapendragare.

Ännu genomblöt efter morgondoppet pressar jag minuterna senare den så kallade plattan i mattan genom Dalarös ännu slumrande sommaridyll, förbi tennisbanorna och stugområdets sankmarker. I Sandemar-godsets allé öppnar jag alla ventiler och testar svetsfogarnas hållfasthet i min mörkvita Nissan Sunny 84:a, ärligen inhandlad hos bilhandlarkollegan Crister Kaiser – ett bruksfordon gott nog för mitt uppdrag: att bota patienter som Carl ”Das Boot” Bildt. För sådana fall finns endast en kur. De skall ryckas upp med roten!

Till en början stämmer kartan med terrängen. Hela Dalarövägen och lejonparten av autostradan in mot huvudstaden avverkar jag till de taktfasta tonerna av belgisk eurodisco på maximal volym, tjänstvilligt serverad av de fria radiostationerna. Vidrigt? Visst, men bpm-talet är tillräckligt högt för att hålla bakfyllans förföljelsefantasier i stram givakt. Samtidigt bränner solens strålar utan nåd över jordbrukslandskapet.

I höjd med Globen, var annars, är det slut på idyllen. Trafiken tätnar i samma ögonblick som den första Phil Collins-balladen sipprar ut från Nya Radio City. Solen sveps in i tungt, brungrått dis. I tunnelsystemen genom staden ökar trycket. Nu studsar jag bestört mellan stationerna. Ingenstans bjuds någon lindring. Collins växlar över till Bryan Adams, till Sting, till Prince’s The Most Beautiful Girl, till nyhetsstick från Rwanda. I rondellen vid Roslagstull drabbas jag av Di Levas Everyone is Jesus och norr om Täby dränks allt i en omisskännlig stank från åkermark gödslad med svinskit.

Jag befarar att singelolyckan är nästa logiska fas, och kastar mig av motorvägen. I Shellmacken inhandlar jag en 150 centiliters Ramlösa Citrus. Medan den kolsyrade vätskan rinner över mitt nakna bröst bläddrar jag i avledande syfte från slutet i Aftonbladet. Henemarks Camilla har korat Sveriges tio mest sexuellt attraktiva manspersoner. Här är vi anständiga yrkesarbetare ratade till förmån inte bara för Peter Seipen och Stakkars Bo, utan även för slikt folk som Dr Alban, Ulf i Ace of Base och Mariahissens egen Bongo-Billy Öhrström.

I sådana här stunder, när allting staplas på varandra, då tackar man sin skapare för att man gjutits så orubbligt fast i de borgerliga värderingarnas urberg. Annars ginge man väl in i orbit kring sig själv, bortom all vidare kontakt med vardagens verklighet.

I detsamma slår mig insikten om den självklara förklaringen till makternas uppror. Jag kan inte hålla tillbaka ett småleende. Det är naturligtvis DAS WAZZERFESTIVAL – den årliga offerorgien till den fula människan – som är i antågande. Vad vi ser är ett tillstånd av mobilisering. Jag kan känna marken vibrera av trupprörelserna när Triumfglass, Scan, Pastejköket, Prylhunden och övriga motoriserade förband rullar in mot tullarna. Natten till måndag kommer den anskrämliga armén att besätta staden för att under tio dagars härjningar våldta och vanställa bebyggelse och befolkning till oigenkännlighet. Den pressade atmosfären är ju ingenting annat än naturen som gör sig redo att möta invasionen med sina enda till buds stående, ack så urtida försvarsvapen: åska och regn.

Jaha, här, vid något som heter Brottby, skall det sprängas ännu en motorväg. Med gasen i botten har jag lagt en betryggande distans mellan den bakre kofångaren och Stockholmsregionen. Nu spricker dishöljet mycket riktigt upp på nytt. Jag har gjort intrång i Roslagen, där neonfärgade, handtextade skyltar vid vägrenen erbjuder ”Cocos och havremums”, ”Världens godaste pölsa” samt mycket annat. Vägen kantas av jordbruk och hagar befolkade av hästar. Överallt står de där, provocerande overksamma, dessa de mest perversa av alla djur – monstruöst kraftfulla sexmaskiner, ohjälpligt fjättrade i sina praktfulla kroppar av hjärnor dimensionerade för ekorrar. Ja, herregud …

Strax söder om Norrtälje sitter jag försjunken i djup analys då jag blir omkörd av en turistbuss garnerad med mörkblå M-märken och guldfärgade stjärncirklar mot likaledes mörkblå botten. Motorvägen övergår i tvåfilig landsväg med slutdestination Grisslehamn. Jag tar rygg på bussen och får snart se mig passerad av en hel serie vresiga personbilar med samma M- och stjärncirkelhälsningar i bakrutorna. Jag har nått in i fientligt territorium och kränger på mig tröjan.

Gud ske tack att man inte blevo skapt till animal i dessa trakter! Landsvägen mot Grisslehamn är en enda lång djurkyrkogård. Här ligger utmanglade grävlingar, rävar, harar, kaniner, rådjur, småfågel, igelkottar och mårddjur uppradade i en ändlös parad. Inga startkablar i världen kan få liv i dessa arma kräk. Djävlar! Coyoten i den tecknade Roadrunner-serien lever ett stillsamt liv i jämförelse med våra fyrbenta kamrater i de speedfreakade Rospiggarnas domäner …

Grisslehamn. Ännu ett skärgårdssamhälle under trivselfascismens fanor. Någonting för TV-sportens Jens Lind. Bebyggelsen har de lyckats förfula från grunden. Resten av jobbet sköts av gatukommersen.

Här blir trångt. Bilar med M och stjärncirklar är allestädes närvarande. Inga specialimporterade Mercedes och BMW, utan diffusa varumärken i modeller från medio av åttiotalet. Jag finner en utmärkt, ledig parkeringsplats till sist. ”Reserverad för tennisspelare i GLTK” kan jag läsa på skylten. GLTK tillhör jag förvisso inte, men tennisspelare, det är jag, om någonsin en sådan av kvinna blivit född.

Från motorfordonen leder ystra människoströmmar ned mot fiskehamnen. Det är en uniform patrull av absurda små familjer – män i knäshorts med lackskärp, lövtunna skinnskor med kvartsstrumpor och mönstrade pikétröjor nedstoppade i byxlinningarna; kvinnor och barn i klatschiga T-shirts och mössor och ballonger med moderattryck. Herregud, min egen klädsel! Tenniströjan kan väl i och för sig passera. Ingen i den här församlingen förstår skillnaden mellan Fred Perry och Lacoste. Men mina dunkelvioletta kaliforniska surfarshorts! De är ju lika diskreta som svarta rågummiskor på en civilkonstapel från Stockholmspolisens narkotikarotel …