En svensk gonzo

Jag kan knappt uttrycka hur utled jag är på det där: vårt samhälles eviga reptilinstinkt att kravla ur sitt eget skinn; lämna gamla sorger, övergrepp, illdåd och försyndelser därhän i det sörjiga bakvattnet för att bara driva vidare nedströms mot nästa haveri. Där finns alltid alltför många män och några kvinnor med blott alltför gemensamma intressen av att bara glömma, förlåta, gå vidare och låta tiden och glömskan tvätta den smutsiga gårdagens byk.

Så mycket tyngre faller då ansvaret att minnas på oss andra, vi som ännu har heder, ära och förnuft i behåll. Vår otacksamma plikt är att ur förträngningens kloaker släpa fram gårdagens ålkrälande tankeavfall, framtidens folk till varnagel. Oss åligger skyldigheten att bända upp vårt samhälles sammanbitna käftar och tvinga i fanskapet efterklokhetens bittra men hälsobringande brygd!

Jag är tyvärr alltför ung för att med mogen analysförmåga ha hunnit uppleva sextio- och sjuttiotalens rivningsraseri, då vårt lands alla stadskärnor utplånades för att ge plats för en nyare, bättre, mer rationell men framför allt större framtid.

Det första masspsykotiska sammanbrott jag i vuxet, medvetet tillstånd inifrån kunde studera var, självfallet, åttiotalets ubåtsparanoia. Jag verkar vara en av de få som ännu minns med plågsamt intensiv exakthet hur hela vårt goda samhälle plötsligt förlorade förståndet, började se syner, rulla med ögonen, snurra på skallarna och tala i tungor. I varje skogstjärn lurade en kärnvapenbestyckad miniubåt, i var vassrugge en osäkrad Spetznaz-soldat, ivrig att in på baraste käkbenet slipa ned våra vettskrämda folkhemska tandhalsar. När det var som värst studsade hela vår samhällskropp omkring som en okontrollerat hallucinerande amfetaminist på kardinalknasets knivsegg. Sent kommer jag glömma våra mediers villkorslösa, ja hetsigt entusiastiska kapitulation inför ubåtsparanoians psykotiska hotbild: löpsedlarnas krigsrubriker, dag efter dag, månad för månad, år ut och år in; ledarsidornas skenbart intellektuellt resonerande fantasier kring ubåtshallucinationernas orsaker och verkan; nyhetsredaktionernas kreativa planscher och bilagor med konstfärdigt tecknade och färglagda miniubåtar, grodmän, larvfötter, bottenbandvagnar och hårt arbetande Spetznaz-soldater.

Åttiotalets ubåtsparanoia var mer än tillräcklig för att få mig att förstå att vår samhällsgemenskap till sin djupare natur är långt ifrån logisk, rationell, förnuftig eller god, utan tvärtom viljelös, moraliskt nollställd och överstyrd. Äldre tiders grymhet och vansinne förvånar mig inte längre. Ge oss bara litet övermänskligt tryck av alla slag och jag har inga svårigheter att föreställa mig min bestämde granne som min torterare.

När vi så gick från det naiva åttiotalet in i det hårdare nittiotalet så var jag överspänt uppmärksam på – för att inte säga livrädd inför – den vulkan av dumhet och galenskap som kokar under de djupare folklagren och som ständigt söker sitt utbrott i nya abnormiteter.