En svensk gonzo

Jag antar att ”Hammarby Sjöstad” det löjeväckande namnet till trots får betecknas som ett ”trevligt” område. Jag gör mitt bästa för att se etableringen med välvilligt filantropiska ögon istället för med mina gamla vanliga gnällkärringsjack. Just den här årstiden är dock obarmhärtig som strålkastare på all fulhet och taskspeleri: det där hårda aprilljuset som likt röntgenstrålar märker ut varje gruskorn, repa och spottloska, varje millimeters misspass i fogar och skarvar och eftersom detta ändå är en nittiotalsexploatering så talar vi snarare om decimeter – om regelrätt kriminellt byggfusk snarare än grovt slarv. Sjöstad, visst, så kan väl kalla det och nog har byggherrarna mjölkat maximalt ur närheten till den vassomvuxna göl som jag gissar då måste kallas Hammarby sjö samt diverse grävda kanaler med laxtrappa. På motsatta stranden reser sig den halvdecenniet äldre exploateringen Norra Hammarbyhamnen i snarlik funkispastisch – ”som att se in i en spegel”, som Tomas säger.

Hammarby Sjöstad har emellertid en mer ”exklusiv” profil som yttrar sig i att byggnaderna närmast sjöfronten är lägre och till synes inspirerade av lägenhetskomplex i medelprisklass vid Medelhavet. Ju längre från stranden vi vandrar, desto högre och mer anonyma blir dock ”omärkligt” byggnaderna till Tomas förtret, för att upp mot skogsbrynet uppnå den gängse förortskaraktären. Som all nittiotalsarkitektur i Stockholm för området tankarna till barndomens legolåda. ”Du kommer ihåg när man inte hade några fönster kvar så fick man ta en dörr istället”, som Tomas uttrycker det.

Det låter fjärran, men OS-kampanjen drog igång i en tidsålder före IT, då ekologi och kretslopp ännu försvarade sina positioner som den politiska trendens magiska mantran. Den ”ekologiska profilen” var ett av Stockholmskampanjens få trumfkort och OS-byn skulle vara så kretsloppsanpassad att varannan lägenhet skulle bebos av ekorrar. När drömmen om OS blev till grus och Stockholms Stad yrvaken och bakrusig fann sig i besittning av en dyrköpt sumpig udde som man i stridens hetta lovat att exploatera ”i vilket fall som helst, med eller utan OS” så var denna ekologiska profil lika självklart det första som brändes på den bistra ekonomiska verklighetens bål. Några detaljer som minner om drömmens utopiska ”ekostad” är det udda läget, det underdimensionerade antalet parkeringsplatser, en och annan solcell och, mest påtagligt, raderna av konstfullt utformade, grällt olikfärgade soptunnor som centrala dekorativa element på varje gårdsplan.

Över huvud taget så sitter avfallshanteringen i högsätet här i Sickla. Det är hart när omöjligt att undfly bilden av Stockholms rövhål eller, för att uttrycka sig mer verserat, mag- och tarmkanal. Kring horisonten tornar industripenisar från reningsverk, energistationer, slutna system, pumpar, kvarnar och förbränningsanläggningar. Den runda vasskantade sjön, ja träsket snarare, gör inget för att dämpa de rektala associationerna. Man tycker sig nästan höra gaserna från stadsdjurets mödosamma matsmältningsprocess pysa.

”Man får vid gud hoppas att Stockholm inte en dag drabbas av samma oblida öde som Bagdad,” säger Tomas deltagande. ”Då kan du tänka dig att det inte blir nådigt för dem som bor häromkring inte. Å andra sidan så kommer väl barn i det här området aldrig att ha några problem med att förstå det här med ’av jord är du kommen …’ på begravningar. Man beklagar ju ofta att dagens ungdomar inte har samma fina och naturliga förhållande till döden som på medeltiden, men här inpräntas man redan från födseln i insikten om kretsloppets naturliga gång. Ligger vinden bara på från rätt håll så får man nog faen känna lukten också. Den gamla tanken om de där detaljerna var något som man skulle dölja och tala tyst om är inget som omhuldas här inte …”

Inte ens med bästa vilja kan man dock kalla Sickla för ett naturskönt område. En välpryglad remsa oexploaterad mark i form av en skräpig bäckravin skiljer nyproduktionen från Hammarbybacken, byggd på en gammal soptipp – vad annars? – på den plats där den triumfatoriska OS-invigningen i den nya Victoria-arenan var tänkt att avfiras. Hammarby Sjöstad tacklas i flanken hårt av Fredells enorma byggvaruhushangar – ännu ett påtagligt tredimensionellt spår efter den olympiska drömmen. Här ligger också den eleganta tegelskrapa i välbyggd fyrtiotalsfunkis, Asea:s gamla stockholmskontor, som såldes av Wallenbergsfären, OS-kampanjens verkliga vinnare, till ”torskarna” på Stockholms Stad tillsammans med Sickla udde för priset en halv miljard. Byggnaden står till vår förvåning tom, ödslig och förfallen, med flagnande färg, bommade dörrar och trasiga fönsterrutor. Här pågår en lågintensiv byggverksamhet. En bussig jämtlänning i blåkläder berättar att här småningom skall bli studentlägenheter, barnstugor och mer därtill av alltihop. Vi frågar om OS-högkvarteret, som var inrymt högst upp i Wallenbergarnas eleganta representationsvåning. Vår förvåning växer då jämtlänningen berättar att kontoret ännu står kvar så som det lämnats. Nu skall det dock rensas ur redan påföljande dag, men vi får gärna följa med upp och se skiten om vi vill. Själv har vår jämtlänning inga vänliga ord till övers för Stockholms OS-kampanj, då han är av den åsikten att det hela fick oproportionerliga mängder stöd och uppmärksamhet i jämförelse med hans egen arma hembygds sex förtvivlade försök att tigga vinterspelen till Östersund och Åreregionen.

Det är en märklig känsla att träda in i OS-kampanjens högkvarter, som jag vid upprepade tillfällen besökte mitt under brinnande kampanj då alla telefoner ringde, alla skjortärmar var upprullade, slipsknutar lossade och sekreterartjejerna sprang som marskatter mellan rummen med meddelanden, pressklipp och nyheter av ständigt accelererande viktighetsgrad. Det var tider det, då man kände att man levde – då det fanns grabbar som kunde peka med hela handen och stora saker dagligen stod på spel. Kontoret ger intryck av att hela den glada delegationen bara rest sig upp och gått en dag för sex år sedan, vilket också var just vad den gjorde. På en frostad glasvägg i vad som väl var ett sekreterarbås är kampanjen Stockholm 2004:s payoff präglad: Feel the Light. Ett rum är fullstuvat med gulnande broschyrer, planskisser, overheadmaterial, kompendier, matriklar, pressklipp, pärmar och affischer. Vi räddar några av dessa minnesdokument från den slutgiltiga makuleringen. Från hörnsalongen med öppen spis, heltäckande matta och mörkboaserade väggar ser vi ut över Hammarbybacken, Nackareservatet, Hammarby Sjöstad och Fredells, där Freddy Fredell för säkerhets skull även låtit måla sitt namn med säkert femtio meter höga bokstäver på takets parkeringsdäck, kanske ”som skydd mot läskunniga bomber” som Tomas säger. Nu är här tomt, dammigt och ogästvänlig, men Tomas har inga svårigheter att frammana bilden av OS-kontorets ”War Room” mitt i kampanjens stormöga, då grabbarna från dessa panoramafönster ännu med sin inre syn istället blickade ned över de skimrande tinnarna och tornen på Victoria-arenans tak och augustisolens förväntansfulla spel över den splitter nya, bländvita OS-byn där mänskliga praktexemplar i regnbågens alla nyanser rörde sig fritt och umgicks över alla gränser som en enda stor förbrödrad familj bland smattrande vimplar, skuttande ekorrar och glatt blinkande kameraögon från världens alla TV-bolag. ”Jag kan riktigt känna hur de stod här med halvbånge och pekade”, säger han. ”Here will be the OS village and where that house is we will have the four hundred meters …”