En svensk gonzo

När jag författar den här typen av naturskildringar så vandrar mina tankar på trygga, vältrampade stigar bort mot mina kolleger bland vårt fosterlands alla utdöda monumentala naturlyriker och prosaister – namn som Strindberg, Fröding, Karlfedt, Martinson, Jonson, Moberg, Fridegård, Dan Andersson och så många fler.

Jag sänder dock även en erinran till en mindre talangfull, hårt arbetande amatörlyriker som den gamle moderatledaren Gösta ”Snuten” Bohman. Bohman var en ordningens och redans karl av den gamla stammen, en reservofficer, bankkamrer och traditionalist som såg till att staga högern på fötter efter snedsteget med ”Sveriges Kennedy”, Yngve Holmberg, i början av sjuttiotalet – efter att först personligen ha axlat den tunga Brutusmanteln och stuckit kniven i ryggen på Holmberg. Bohman var en av många svenska samhällsbärare som vid sidan av det stora livet i mörk kostym tycker om att odla en annan sida såsom jordnära, fiskrökande, flanellbeskjortad skärgårdsgubbe, i Bohmans fall på landstället på ön Sundskär i Roslagen, där han stövlade omkring med morakniv dinglande från bältet och putsade på sitt vid den tiden riksbekanta utedass. Sedan Bohman efter många om och men pensionerats blev han under sin levnads sista årtionde ”Sundskärsgubbe” mer eller mindre på heltid och ”Gösta” med öns enkla bofasta förbrukade fiskare och gamla knarrigt väderbitna original.

Pensioneringen innebar ehuru ej att Bohman slog av på takten. Nej, han gick som Energizer-kaninen ända fram till slutet. När han inte rensade fisknät eller grävde ned skiten från dass så hördes knattret från hans Facitmaskin runt visthusknuten långt efter det att morgonen redan begynt gry bak gubben Lundboms ålryssjor. Snart sagt vareviga söndag fyllde Bohman ensam ut helsidor och ibland hela uppslag och bilagor i Svenska Dagbladet med artiklar i sin alldeles egna genre, den politiska naturbetraktelsen, där han tyvärr inte förmådde skyla mörka stråk av bitterhet över det moderna samhällets framfart på andra sidan sundet. Artiklarna var alltid upplagda efter samma mall. De inleddes med textsjok av med dagsformen varierade omfång där Bohman nogsamt loggförde årstidernas förlopp och dess synliga konsekvenser i skärgårdslandskapet – för att sedan med en snabbt tillyxad metafor övergå i magsura angrepp på socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. Palme själv föreslog bitskt att Svenska Dagbladet av utrymmesskäl kunde korta Bohmans betraktelser till en enda stående rad: ”Det kvarkar en alfågel i viken. Djävla Palme.”

Nu i vårt nya sekel, vårt nya millennium, klingar namnet Gösta Bohman knappast bekant bland framtidens folk i de yngre generationerna. Frågan är huruvida ens det namn som bärs av hans förre svärson, Carl ”Grabben” Bildt, ringer några klockor bland dagens ungdom i gemen. Sådan har blivit det politiska engagemangets otacksamma lott. Över huvud så har ju även våra stora människors halveringstid halverats i förfärande takt sedan den nya tiden tog vid. Som skapt som en nors hade väl den blivit klassad som så sent som under min egen ungdom hade dristat sig till att påstå att exempelvis Hasse och Tages folkkära livsverk av revyer, filmer, spex, limerickar, upptåg och gud vet vad så här i inledningen av nollnolltalet skulle ligga makulerat på glömskans sophög men där ligger skiten nu lik förbannat. Om vårt finansborgarråd Annika Billström hade lyckas pricka tidens brytande vågkam och surfat igenom sitt vansinniga förslag att döpa om Stockholms fulaste torg Medborgarplatsen till ”Anna Lindhs plats” så kan jag ta gift på att detta torg ett kvartssekel från nu hade varit den tidens unga hoppfulla generationers enda koppling till vår egen samtids mördade utrikesminister. Kommer ens vår barndoms Astrid Lindgren att vara vad amerikanerna kallar ett ”självklart hushållsnamn” när det blir dags för min egen ålderdom? Jag är inte övertygad. Ni må skratta, men om det är något som vi har lärt av denna nya tid så är det den hårda läxan att den skrattar bäst som skrattar sist och att bakom det skrattet genljuder det svaga men genomskärande gnisslet av spruckna emaljkronor. Jag räknar med att eftermälets livslängd för en statsminister redan i nutid är nere på mindre än ett och ett halvt decennium och för låt säga en folkkär artist på högst halva den tiden. Se ännu några generationer flyta in i dåtiden och vem vågar gå ed på att den tidens barn kommer att minnas sina egna farföräldrar eller ens sina föräldrar? Så långt komna kan vi nog däremot vara förvissade om att Andy Warhols profetiska femton minuter inte längre kommer att vara symboliska utan rena och nakna diskbänksrealismen.

Carl Bildt själv har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon känslig eller än mindre sentimental naturlyriker. Han är istället vad som kan betecknas som dess motpol, nämligen en kyligt beräknande, sterilt ironisk teknokrat, eller, som det moderna uttrycket lyder, en nörd.

”Nörd blir man inte. Det är man”.

Så kompromisslöst formulerar sig min gamle vän och antropologiske vapendragare Tomas Almgren och jag är rädd för att vi åtminstone delvis måste ge honom rätt i hans utsago. Det förefaller onekligen som om det i arlaste åldrar bland de manliga spädbarnen går av stapeln någon slags klyvning, nära nog i stil med den då vi genetiskt halveras i två könsvarianter. Alternativt så utför miljön en kvick men icke desto mindre slutgiltig urskiljning. Som så ofta så finns väl också möjligheten med en kombination av dessa båda och måhända flera andra förlopp – ännu en orsakernas gyllene medelströmfåra.

Det är tveksamt om begrepp som höst, sommar, etcetera, ens äger någon egentlig relevans för nörden. Hanses eviga vinter sprack för alltid upp i permanent berusande vår den dagen då datorn uppfanns. Tänk er själva skillnaden att växa upp som inåtvänd ”numbers man” i realtid jämfört med under mina egna uppväxtår på nittonhundrasjuttiotalet. Istället för att jagas med cigarettändare över fotbollsplanen kan dagens nörd spendera sin barn- och ungdom nedsänkt och upplänkad med likasinnade i alla tentakler i digitala drömvärldar som garanterat varken Jules Vernes eller Leonardo Da Vinci snuddade vid i sina fantasier. Snarare än att efter avslutad skolgång stuvas undan ensam och sorgsen i något dunkelt arkiv kan dagens nörd över nätet drömma sig fram mot ett liv med pengar, prylar, kompisar och – i förlängningen – kvinnor. Föräldrar med barn som tidigt visar symptom som förtvinade sociala talanger, oattraktivt yttre, bristande bollsinne, aparta överbegåvningar, etcetera, behöver inte längre ligga sömnlösa. Köp fanskapet en dator och du är ”av med problemet”. Andra barn slipper på sina åldrars höstar bli undersökta i underlivet av fjära särlingar. Dessa söker inte längre till läkarlinjen. Med sitt digitala världsspråk har nördarna slitit åt sig väldiga stycken av det globala näringslivet och nöjesindustrin. Den tabelltuggande nördkulturen har kopplat strypgrepp på den unga opinionsbildningen och bitit sig fast inom film, musik, mode och media, gnagt ur dem från insidan och efterlämnat endast de ihåligt grinande skalen. Snart om inte redan har de triumferat i sitt yttersta uppsåt: att höja den tekniskt onanistiska människosortens sexuella status.

Inget av detta är nyheter eller ens särskilt anmärkningsvärt. Det handlar blott om den digitala förlängningen av industrialismen; om det som Harry Martinson kallade den ”paddkalla teknikens” våldsamt accelererande segertåg som skövlar fram över insjöns skymningsblänk och kornas troget råmande ögon.

Nej, det remarkabla är att vi i min egen generation fick genomleva den digitala revolutionens brutalt bisarra barnsjukdomar. Min mormor växte upp i en tid då cyklarna hade stora framhjul. Själv var jag med om ”IT-boomen”. Denna vår framtid må vara ett satan till tandlöst och nedpissat grisluder att någonsin begripa sig på, men vi får hoppas att världskrigens epok åtminstone i vårt eget tidsperspektiv ändå är förbi – även om det det totala angreppet från Hollywood och Disneyland mindre än någonsin kan uteslutas – och det vore väl själva satdjävulen om jag under min, förhoppningsvis, levnads andra hälft skulle tvingas bevittna maken till tidsandans vilt sprattlande vanvett och frossbryterier!

Ja, herregud. Det sades i IT-ålderns barndom att ett internetår motsvarar sju människoår och för ungefär så länge sedan var det väl vid det här laget som jag fick det tvivelaktiga nöjet att från första parkett följa dess födelse. Vi hade vid denna tid, nittiotalets andra hälft, vårt kontor i en industrifastighet från trettiotalet på Riddargatan på Östermalm i Stockholm. Tvärs över gården flyttade en dag ett nytt företag in, något så nymodigt som en ”internetbyrå”. Det var Spray. Från början rörde det sig om tre-fyra ängsligt sneglande nördar som förgäves kämpade för att färga i coolhetsgrad bland kåkens trendiga reklambyråer, agenturer och mediaföretag.

De där gossarna var som Egyptens gräshoppor, dubblerande i antal var gång man vände ryggtavlan till. Ju fler de blev, desto mer självsäkra och orädda växte de sig givetvis. Snart nog var de närgångna. De hade sina egna små subkulturer, modetrender och slanguttryck. Här fanns minsann såväl skatare som rockers, modeoffer, indiekids, reklamtyper, businessgrabbar och till och med neohippies duplicerade i digitala nördvariationer: en enkönad avbild av vår samtida urbana ungdomskultur monterades upp inför mina häpna ögon, av de äldre, av tiden överspolade generationerna sammanblandad med originalet. Från mitt kontor kunde jag studera hur de maskerade nördarna tog våningsplan efter våningsplan i besittning för att snart bräddfylla husets hela högerflygel innan de sprängde alla fördämningar och svämmade över i en egen fastighet ovanför Östermalmstorg, allt inom loppet av mindre än ett par korta människosäsonger, efterlämnande ett multikulört randmönster i ironiska 70-talsnyanser.