En svensk gonzo

”Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara – så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat …”

Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs.

I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas ”starke man” i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarrådsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden – Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla.

Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V. I detta dystra sällskap är han känd som ”Demolition Man” – mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit.

Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns.

Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden – pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus.

Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla ”heroinballe” – hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom. När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum.

Mehr och hans handgångne män – Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman – var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!

1975 var nederlagets år. Det så kallade ”järngänget” – Mehr, Garpe, Hedtjärn och de andra – splittrades och spreds för vinden. Stockholms kommun begravde brådstörtat sitt mastodontprogram ”Reglering av City”. Andra fick fylla igen groparna och hjälpligt sopa upp efter härjningarna. Det dröjde till början av åttiotalet innan ett nytt City under svåra plågor kunde förlösas ur Mehrs ruiner: en dödfödd, triangelformad massa av asfalt, stål, kompositmaterial och betong, inhägnad av Klara sjö, Tunnelgatan, Regeringsgatan och Strömmen.

Redan före mitten av samma årtionde var den slutgiltiga omvärderingen av Mehrs livsverk verkställd. Processen liknade en avstalinisering. När hörde ni senast en socialdemokratisk representant ta namnet Hjalmar Mehr i sin mun?

I stället har Stockholms City återupplivats som experimentverkstad för opportunismens alla monumentbyggare. Planerna för ”Citys förnyelse” är på väg att åter slita sig lösa från alla tyglar, hetsade av den rastlösa byggnadsindustri som ständigt trampar runt i korridorerna, otålig att komma i gång och riva ned det den nyss reste upp. Bakom kulisserna pågår ett smutsigt spel där trumfkortet är perspektivskissernas fantasibilder av det ”nya, nya City” – ett Sergels torg myllrande av glada barnfamiljer bland lummig grönska, sydländsk gatukommers och fritt utövad konstnärlig verksamhet.

Det är ett dopat kort som politiker och byggare har spelat ut i avsikt att ta hem århundradets pott: törnekronan av betong med vilken man för evinnerliga tider ämnar kröna inte bara staden, utan hela regionen. Spelets regler är de vanliga – tar ni inte det ena så får ni heller inte det andra. Liksom förra gången hoppas de ansvariga inför historien kunna gömma sig bakom ett enda namn: Dennis.