En svensk gonzo

Nehej ni, era vinterdåsiga neandertalare, det här med min vän Nichos, mina egna och min älskade faders öden och äventyr i djupet av Afrika var ingenting som väckte något vidare intresse eller engagemang, att döma av bristen på kommentarer. Det är tacken det för att man hänger ut sitt blödande hjärta på en krok. Nej, det skall fan vara ”bloggare”. (Detta vedervärdiga ord, jag vänjer mig aldrig. Det måste vara självplågaren i mig som får mig att fortsätta upprepa det. Måtte det som sagt bara inte komma att en vacker dag ristas in på min gravsten…). Som straff får ni här en riktig drapa att idissla där i era iden medan jag drar till Etiopien för att tugga khat, rida flodhäst och umgås med homo sapiens. Det blir spännande att se om några av er orkar följa med till slutet.

Det är talande att jag efter jämnt etthundra inlägg i den här kolumnen ännu knappt har snuddat vid det som är mitt egentliga värv, nämligen litteraturen. Jag är ju ändå, till syvende och sist och när allt kommer omkring, i grund och botten författare. Dock har mitt förhållande till litteraturen, eller rättare sagt till skönlitteraturen, under de senaste två decennierna varit svalt, för att inte säga kyligt. Efter att från hemskt unga år ha konsumerat kopiösa mängder skönlitteratur, alltmer avancerad med åren givetvis, avtog mitt intresse abrupt redan i medio av tjugoårsåldern, för att så slockna helt. Jag beskrev detta fenomen i min text Sår är till för att göra ont, om Moderna Museet och Stockholms borgerliga kulturliv, i Dagens Nyheter 1998, en på den tiden fabulöst skandalös text som också ingår i min bok Sekelskifte i Stockholm och som jag också nyligen lade upp i mitt textarkiv.

Det var detta med det påhittade som jag så plötsligt bara tröttnade på och som jag alltsedan dess har haft förtvivlat svårt att uppbåda något intresse för. Visst har jag genom åren regelbundet givit mig i kast med diverse hyllade skönlitterära verk som jag har fått mig rekommenderade från olika håll, men jag har nästan alltid lagt dem ifrån mig efter ett hundratal sidor eller så då jag tappat fokus och känt mig rastlös. Ofta har jag funnit dessa verk så dåliga, banala och framför allt tråkiga att det ingivit mig en alienerad känsla när jag hört och läst andra lovorda dem.

Alldeles självklart så har denna obehagliga känsla av utanförskap — detta irriterande modeord — stegrats de gånger då jag, i försök att ”bonda” med min samtid, har givit mig i kast med utslag av den populärlitteratur som skördar förkrossande triumfer bland vårt och även andra folk, alltså dessa deckare, eller ”kriminalromaner” som de kallas numera: Guillou, Marklund, Mankell och allt vad de heter. Jag har inte läst ut en enda av de böcker jag påbörjat utan slängt dem ifrån mig efter max tvåhundra sidor eller så. Jag äcklas av de påhittade våldsorgierna i vår arma landsbygds gudsförgätna avkrokar där massmördare och terrorister skövla fram likt slåttermaskiner, sorgfälligt uppblandade med standardiserade magkatarrer, kaffe i plastmuggar, skilsmässor, problembarn, vardagliga blöjor på Coop och ”samhällskritik” på tjugofemöresnivå. Det är en motbjudande tanke hur Jan Guillou och Liza Marklund sitter där i sina luxuösa skrivarstugor framför skrivmaskin respektive laptop och diktar ihop denna degenererade smörja, som lök på laxen med sig själva som några slags supermänniskor i huvudrollerna. Något är sjukt i vårt folk när massorna uppenbarligen finner avkoppling och förströelse i denna gråmulet diskbänksrealistiska våldsromantik. Ingen av dem jag läst når sina gemensamma förebilder, mina tonårs favoriter Sjöwall & Wahlöö, ens till stövelskaften. Den senaste jag försökte mig på var denne döde Stieg Larsson. Det var en medioker soppa uppblandad med en rejäl slev gubbsjuka. Lisbeth Salander: bara dessa påhittande namn får mig att famla efter flodhästpiskan. Så snart huvudpersonen, vad den stackars saten nu kallades, anlände till den här ön i det stackars Norrland efter ett hundratal sidor förstod jag hur det hela skulle sluta, alltså lösningen på den torftiga påhittade gåtan. Ytterligare ett femtiotal sidor senare lade jag bottenfruset uttråkad och med vämjelse ifrån mig den bok som mångmiljonhövdade skaror världen över enligt uppgift skall skatta högt. (Flera personer jag talat med som först prisat denna trilogi, ”Män som hatar kvinnor”, har dock, när jag anmält motsatt åsikt, generat slagit till reträtt och erkänt att ”den nog inte var så märkvärdig ändå”. Säg varför blir jag så sällan förvånad?)

Nej, det hjälps inte hur allvarstyngd och hundögd man än sitter i TV-soffor och talar och våldtäkten på Afrika, kvinnomisshandel eller småfågeldöden i trafiken. Den här ”litteraturen”, om vi skall kalla den så, är en cyniskt beräknande exploatering av sjuka böjelser i folkdjupen. Sådant ger usel karma och inga skuldmedvetna besvärjelser kan ändra på den saken.

De romaner utan verklighetsförankring som jag har läst ut under de senaste tjugo åren kan räknas om inte på ena så på de båda händernas fingrar plus något tiotal av fötternas alla tår. Istället har jag läst nästan uteslutande facklitteratur, företrädesvis historisk och politisk litteratur och i all synnerhet krigslitteratur, till den helt övervägande delen på engelska. Min mest specifika fixering har varit andra världskriget och nazismen där det gått så långt att jag lovat mig själv att det nu får vara slutläst — ett löfte som är svårt att hålla. Anledningen är att jag i detta groteska komplex tidigt tyckte mig skönja lösningen på vårt mänskliga, eller rättare sagt vårt manliga stygga lilla mysterium. Om skönheten har jag också läst försvarliga mängder, mest om konst, en del om mode och, för all del, även om litteratur. Jag tror att det var en irländsk kamrat som en gång för alla fick mig att byta sida med sitt uttalande: ”I don’t like just to be entertained. I prefer to get educated as well”. Själv håller jag mig underhållen samtidigt som jag lär mig genom att läsa om verkligheten, medan det påhittande som sagt oftast tråkar ut mig. Sedan har jag läst stora mängder ”far side”-litteratur också, alltså litteratur från de bortre mentala utmarkerna, dit endast droger ger tillträde, med en tyngdpunkt i den samlade produktionen från min ungdoms gamle husgud Hunter S Thompson, salig i åminne, den obestridde kungen av far side writing.

Med allt detta sagt så har jag nu under vintern givit skönlitteraturen en ny chans, som jag förmodar som en först undermedveten, numera högst medveten uppladdning inför mitt eget förestående mastiga litterära projekt, alltså min nya bok, för att uttrycka mig mindre inlindat och narcissistiskt.

Av någon anledning gick jag ut mjukt med Kem Nunns ”kultförklararde” (urk, ett vämjeligt ord) surfroman ”Tapping the Source” från 1984, vilken ligger till grund för en för mig obekant nyare HBO-serie. Min förhoppning var att härigenom få återuppleva något av min vilda ungdoms äventyrliga dagar från skoltiden i Santa Monica, där vi bodde vid gränsen till Venice, något jag gjorde med intensitet och välbehag genom filmen ”Lords of Dogtown”, med bland andra Emile Hirsch och Heath Ledger i ledande roller. Boken visade sig dock vara en medelmåttig, föga intressant och ganska oinitierad historia som utspelade sig i prosaiska Huntington Beach, med en långsökt, tradig mord- och djävulsritshistoria helt utan trovärdighet som ”handling”. Ändå höll boken, eller snarare känslan av Kalifornien, tillräcklig klass och intressenivå för att jag skulle läsa ut skiten — en framgång. Kanske något av ett trendbrott?

Därefter gick jag på den sjuke japanen Murakami Ryus ”In the Miso Soup”, en förryckt historia om en tonårig sexguide som lotsar runt den minst sagt osympatiske amerikanen Frank, med en ansiktshud som ger ett syntetisk intryck, i Tokyos sexdistrikt och så småningom förstår att vederbörande är en seriemördare av ett slag som får det mesta man hört talas om att framstå som rätt gulligt. I jämförelse med japanerna är vi alla småborgerligt normala, det vet vi sedan gammalt och det är en trösterik förvissning. Här hoppades jag väl främst att få lokal smak av min älskade och saknade favoritstad Tokyo (se min text Tokyo Tempo i mitt textarkiv). Tyvärr kom denna förhoppning på skam men boken var underhållande, om än ej så märkvärdig.

Så var det dags för den första av två höjdpunkter bland mina nyfunna skönlitterära läsfrukter, Michel Houllebecqs ”Atomized” i engelsk översättning (brukar inte riktigt lita på de svenska). Houllebecq har länge stått på min lista och nu när jag läste honom för första gången blev jag ej besviken. Tala om misantrop. Kanske kan man kalla hans stil och hållning för biologistisk. Hans obducerande sätt att beskriva våra låga manliga drifter och beteendemönster och hans förvridna (vägrar använda det motbjudande kultursidesslanguttrycket ”skruvad”) tidsperspektiv var överraskande, om än motsatsen till uppfriskande, med ett skönt lyft i tanke och stil. Jag ser fram emot att läsa hans ”Plattform”, vilken jag har förstått handlar om en grupp män som skapar sig ett idealsamhälle med förslavade prostituerade i Thailand. Michel har en syn på det manliga djuret som är minst lika låg som min egen vad det verkar.

Den andra höjdpunkten kom i början av Bret Easton Ellis ”Lunar Park”, hans senaste bok, från 2005. De första sextio sidorna är ren njutning way out on the far side, en stenad och förvanskad självbiografi där han skriver om sig sjäv, ”Bret Easton Ellis”, från barndomen, via det vansinniga genombrottet med ”Less than Zero” och vidare in i nutid. Tryffel är när han biografiskt berättar om tiden då han skrev ”American Psycho”, detta diaboliska mästerverk, i min mening förtjänt av ett Nobelpris som aldrig ens kommer diskuteras; hur han satt där i sin lägenhet på Manhattan och denne Patrik Bateman kom och besökte honom nattetid; hur han vaknade upp ett par timmar senare och fann att han hade skrivit ytterligare tio sidor. Han skriver sedan, hänsynslöst självutlämnande, om hur han med sin hustru flyttar ut till The Hamptons, där han hyr ett hus för 20 000 dollar i månaden; hur hans fru, en känd glamourös skådespelerska, måste stå ut med hans hejdlösa alkoholism — han hänger på låset tillsammans med en granne när den lokala spritbutiken öppnar klockan nio på morgonen för att köpa mer chardonnay — hans heroinmissmissbruk, hans exhibitionistiska tvång att visa sig naken, sönderbränd och vedervärdigt fet på stranden och ”the gay thing” — hans oemoståndliga drift att då och då ta sig en ”young jew boy” att förlusta sig med. Som han skriver så går det så långt, där han sitter och skriver på ”American Psycho”, att ”om någon hade placerat ett gigantisk rosa mashmallow framför en laptop så hade ingen kunnat se skillnaden”. Han skriver sedan vidare, som jag tolkar det brutalt uppriktigt, om sina turnéer ikring USA, med signeringar av sina böcker; hur han ligger i tre dygn långa skov och tänder på med heroin i olika hotellrum, med porr på TV:n med ljudet nedvridet, utan att ha en aning om i vilken stad han befinner sig.

När han därefter övergår till fiktion, låt vara starkt verklighetsbesläktad, blir det hela mycket riktigt mindre intressant. Självbiografin glider över i en märklig, icke trovärdig historia som jag aldrig orkade engegera mig i. Där finns dock guldkorn. Hans alter ego, ”Bret Easton Ellis”, har en egen köttslig son och en styvdotter, båda fiktiva, då han själv i verkligheten är ensamstående och barnlös. Den nördige, blobbige sonen bereder honom endast problem och irritation där han sitter framför sin dator och TV-spel, till dess att han blir föremål för den konstruerade intrigen. Det är roande att läsa Ellis beskrivningar av denne påhittade son. En rad har särskilt fastnat i minnet. Bret för någon form av far- och sonsamtal med pojken, självtillräcklig och oansvarig kokain-, heroin- och alkoholmisssbrukare som han själv är, därtill tvingad av sin hustru, den glamourösa skådespleskan, men uppnår endast främlingskap och pinsamhet. Han säger till sonen att han är ”orolig” för honom och tillägger sedan: ”I guess that my main concern was that there seemed to be so little poetry and romance in his life, just this day to day”.

Jag fortsatte utan rast, mest av en slump, med en romantisk klassiker som hör ungdomen till men som jag såg det som en skyldighet att läsa i efterhand då jag missade den när det begav sig, nämligen Jack Kerouacs ”On the Road”, boken som brukar räknas som en utgångspunkt för far side-litteraturen och i vilken inte minst många rockartister har funnit sin juvenila inspiration. Jag gillade mustigheten och kärleken till det amerikanska landet särskilt i inledningen av boken; skildringarna av luffarna, dofterna, järnvägsvagnarna, längtan, åtrån, lastbilsflaken och äppelpajen. Efter hand blev det hela rätt tjatigt, särskilt den pratsamme Dean Moriatrys tirader. Den romantiserade galenskapen och frihetstörsten har ju ett annat, enklare och mindre glamouröst namn: alkoholism, den åkomma som tidigt utplånade Kerouac och så många fler av oss.

Till julhelgen såg jag till att förse mig med ordentliga mängder klassisk läsning, närmare bestämt Dostojevskis ”Brott och straff”, vilken jag läste i väldigt unga år, utan att den gjorde nämnvärt intryck, och som jag av en betrodd bekant fått rådet att läsa om i mogen ålder, samt ingenting mindre än de första delarna av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, som jag aldrig läst. Här hände det sig dock att den nya svenska översättningen av Ian Kershaws nedkortade, knappt tusensidiga omarbetning av sin klassiker ”Hitler — en biografi”, med de två delarna ”Hybris” och ”Nemesis” kom emellan, vänligen tillhandahållen av min käre vän och förläggare Martin Kaunitz. Det sade sig självt att jag inte kunde låta bli att läsa denna massiva volym och jag ångrar mig inte. Hur mycket jag än läst om detta osannolika händelseförlopp, bland annat Alan Bullocks lika klassiska Hitler-bigrafi från femtiotalet förstås, flera gånger omläst, så lärde jag mig likväl mycket nytt. Jag smet här även emellan med våra svenska kulturpersonligheters nya snart ihjälkramade kelgris, min gamle käre hemmapojke Johan Klings i alla avseende högst spartanska, jultrevligt lättsmälta debutroman ”Männniskor helt utan betydelse”, en novell snarare, utläst på mindre än ett par timmar.

Jag har nu börjat på Brott och straff och den lovar gott. Av ”På spaning…” läser jag drygt tio sidor varje gång jag konditionstränar nere på gymet. Jag tror att det är enda sättet att ta sig an detta verk, för det är mer än lovligt långsamt och kräver stor koncentration. Det är en alls inte oangenäm kontrast att svettas och kämpa på cykeln eller löpmaskinen och samtidigt läsa tio sidor långa skildringar av interiören i katedralen i hans barndoms Combray eller tvåsidiga svärmiska utgjutningar om hagtornsblomningens mirakulösa skönhet. Det är något väldigt lyxigt med just denna sensuella, närmast absurt långsamma lyriska utförlighet, även om jag ännu inte riktigt förstått vari den unika storheten ligger. Jag tycker än så länge att den påminner om en del fransk 1800-talslitteratur jag läst förr, som Flaubert och Balzac, men jag antar att hemligheten ligger just i den massiva volymen, denna ”katedral av tid” som Proust själv kallade sitt verk. Hur som helst så har jag vid det här laget tagit ett grepp om den första volymen, där jag snart nått halvvägs. Därefter återstår yttterligare sju, tror jag att det är. Fortsätter jag i den här takten bör jag vara igenom det hela någon gång om fem år eller så.

Inför vår resa till Etiopien skall jag nu förse mig med ytterligare skönlitteratur, det är den goda nyheten. Den dåliga nyheten är att det blir två verk med avgjort, för att inte säga extrem krigsanknytning, nämligen den nationalistiske, våldsförhärligande, somliga säger fascistiske, höggradigt kontroversielle tyske författaren, drogbrukaren och för tapperhet flerfaldigt dekorerade före detta frontsoldaten Ernst Jüngers ”Stålstorm”, erkänd som tidernas kanske främsta slagfältsskildring, samt en annan klassisk realistisk krigsroman från första världskriget, ”Goodbye to all that” av Robert Graves, även han gammal frontsoldat, svårt sårad och märkt för livet vid det ofattbart grymma slaget vid Somme. Ränderna går som sagt sent ur…jag citerar fritt ur minnet från Jüngers isande skildring av ögonblicken före sitt första slag:

Mandomsprovet. Då var luften så tjock av manlig dådkraft att man hade kunnat gråta bara av att röra vid den. Döda! Härja! Skända! Plundra!

PS. Som ni skarptänkta analytiker, om vi har några sådana med oss så här långt komna, säkert har noterat så har inte en endaste kvinna tagit plats bland alla författare jag nämnt i den här långa kolumnen. Trots att jag anser mig själv som feminist så erkänner jag villigt att de kvinnliga författare jag läst genom åren inte är många fler än de kvinnliga komiker som fått mig att skratta — en enorm lucka förstås i mitt litterära förråd. DS.