Mänsklig fåfänga i Omo och Borås…
Så är den äntligen invigd och visad för allra första gången, vår käre vän och mångårige medarbetare Nicho Södlings utställning Vanity of Man. Vi var en liten men stabil samling första sorteringens homo sapiens som hade företagit resan från huvudstaden för den gångna lördagens vernissage på Abecita corsettfabrik konstmuseum vid köpcentret Knalleland.
Det länder detta museum och hela textilstaden till heder att man blev först i Sverige och världen med att visa detta unika material. Jag har varit engagerad i projektet alltsedan Nicho genomförde sin första fotografiska expedition i floden Omos delta i sydvästra Etiopien 2003. Sedan dess har Nicho, med hjälp och stöd från bland andra Eder ödmjuke, förgäves försökt intressera olika institutioner och förlag för både utställningen och en bok. Fåkunniga representanter har slentrianmässigt avfärdat Nichos bilder som ”afrikabilder” av ett slag man redan ”sett”, detta trots att Nichos ”modeporträtt” från stammarna i Omodeltat är starkare och bättre än både Irving Penns och Leni Riefenstahls världsberömda ”motsvarande” bilder. Däremot har några av den svenska fotografins klassiska mästare, sådana som Hasse Persson, Håkan Ludwigsson och Hans Hammarskiöld, förstått kvaliteten och ställt sig bakom projektet. Samtliga var också närvarande vid den välbesökta vernissagen, där Hammarskiöld samtidigt invigde sin utställning Barnasinne. Liksom övriga besökare var de helt tagna av kraften och den sällsynta personliga närvaron och nerven i Nichos bilder.
I vår kommer Nichos utställning till Stockholm i mindre skala. Vi hoppas att isen nu är bruten och att den sedan skall kunna fortsätta sin resa inom och utom landets gränser. Vi är också fast beslutna om att publicera en fantastisk bok med bilderna.
Vid middagen på fredagskvällen lovade jag också högtidligen att följa med på Nichos tredje resa till Omodeltat, för att samla material till bokens text.
Utöver bildernas kvalitet så är ännu en bidragande orsak till mitt engagemang i projektet att jag faktiskt redan en gång själv har besökt detta avlägsna, svårtillgängliga, tidigare isolerade område nära gränsen till Sudan. Året var 1988 occh jag reste tillsammans med min käre far på en minst sagt exklusiv, mycket äventyrlig flodexpedition under ledning av den legendariske amerikanske vildmarksguiden Conrad Hirsh, en underbar man som tyvärr avled i hjärntumör 1999. De första tio dagarna gick färden genom en floddal som är helt obebodd av människor på grund av den ymniga mängden tse tse-flugor, stora bestar som försåg sig med riktiga tuggor kött, men som däremot är desto rikare på vilda djur, i första hand flodhästar och krokodiler. Vi såg som mest över trehundra flodhästar under en och samma dag. De var angenäma men respektingivande bekantskaper, då de hela tiden hotade välta våra gummibåtar till förmån för de otaliga krokodilerna. Flera gånger tvingades vi avfyra våra raketpistoler som avskräckning. En och en halv av de fyra gummibåtarna brann också upp en morgon som kunde blivit ödesdiger, vi tog oss med svårighet ned för flera vilda forsar och råkade ut för åtskilliga andra missöden, utan satellittelefoner eller andra kommunikationsmedel, så spänning saknades ej. Under resans sista vecka, när floden förlorade sin kraft och förgrenade sig i deltat, gick vi sakta för motor mellan olika byar, den ena mer eländig än den andra, med misär på stenåldersvis, och besökte de olika stambefolkningar vilka då haft än mindre kontakt med omvärlden än nu, mer än tjugo år senare, då väg dragits fram och bland annat flera kända dokumentärfilmer gjorts från området.
Jag kan ju inte förneka er att ta del av några bilder från vår resa den gången.
PS. I nästa vecka är det för övrigt äntligen dags att åter styra kosan till det kära fjärran Etiopien, för första gången på väl ett årtionde. Lovar att återkomma i ärendet…DS.
