En svensk gonzo

När vi för väl vid pass ett rågat tjog månvarv sedan av Moderna Museet ålades det ståtligt förpliktigande hedersuppdraget att utforma och producera den stora, nyligen publicerade Historieboken* till ära av det ärevördiga museets femtioårsjubileum, då stod det ej länge på förrän idén för omslaget till denna bok framstod som klar för Eder ödmjuke. Det skulle förstås vara de tvenne glasögonen på Robert Rauschenbergs världsberömda get ”Monogram”, det allra mest kända av museets alla moderna mästerverk, ett öga på var sida om omslaget, det ena ljust, det andra mörkare; de två sidorna av konsten och livet sålunda och alls ingenting mindre.

Att just den här idén framstod så självklar för mig har förstås sin förklaring i att jag är uppvuxen på museet, där min kära, sedan länge framlidna faster arbetade i biografen och där jag själv, tillsammans med min bror och min kusin — och med betydande framgång — tillbringade en god andel av barndomens vinterhalvårs helgdagar i barnverkstaden medan mor och i all synnerhet far satt i glada, politiskt befryndade vänners lag i restaurangen och drack Beyaz och framför allt Alger, vill jag minnas att det var — ett genialiskt koncept långt mer sensuellt samt intellektuellt och kreativt förkovrande, vill jag hävda, än senare decenniers ”lösningar” med bollrum och annat otyg på McDonald’s, IKEA, Bauhaus och andra gudsförgätna platser.

Jag fängslades från så tidigt jag kan minnas av dessa så snälla, visa, gåtfulla, djupt sorgsna ögon. Det fanns något allvetande i getens blick — något som hade med den oundvikliga förödmjukelsen och lidandet här i vår värld att göra. När jag var barn stod geten ute i det fria, mitt i salen, utan sin plexiglasbur, även om man inte längre fick röra och än mindre rida på den, vilket de något äldre barnen fått göra när geten först kom till museet för utställningen ”4 amerikanare” 1962.

Det länder våra uppdragsgivare till heder, om jag får tillåta mig en släng av självförhärligande, att de genast, utan reservation och med stor entusiasm gick med på mitt förslag, vilket också min vän Frederik Lieberath, mästerfotografen, senare gjorde.

Att skapa de nödvändiga förutsättningarna för vår fotografering var en betydligt mer mödosam historia. Det tog sin tid innan jag lyckats övertyga våra uppdragsgivare att det var helt nödvändigt att flytta ned geten till museets fotostudio och avlägsna plexiglasburen, samt att vi behövde två hela dagar för vår fotografering — en för riggning, inställningar och tester, en för själva plåtningen. Att geten var borta på måndagen, då museet är stängt, var en sak, men tisdagen en helt annan, då det innebar att många gäster skulle bli besvikna. Geten är ju museets allra största dragplåster. Dessutom är ”Monogram” ett extremt ömtåligt verk som endast lånas ut till andra ledande museer med stor eftertanke, i utbyte mot andra mästerverk av motsvarande dignitet, och som för detta syfte har sin egen specialtillverkade låda, stor som en friggebod. Det tog ännu längre tid innan våra uppdragsgivare hade lyckats övertyga museets tekniker och konservatorer om nödvändigheten i att genomföra denna operation. Till sist så stod den där ändå i studion under två grå och ogästvänliga senvinterdagar i början av mars.

Mot kvällningen den första dagen, då vi började bli klara med riggningen, hade hängt skynken, omgärdat geten med skärmar och så vidare, kom konservatorernas chef in i studion för att se det som han gjort sig bästa för att stoppa. På väg ut sade han som i förbifarten: ”Ni vet vad det är värt det här verket, eller hur killar?”. Nej, det visste vi inte. ”Då ska jag tala om det för er”, sade han vilket han därefter gjorde. Värderingen kom sig av att ett av Robert Rauschenbergs så kallade ”combines”, hans mest berömda serie verk, där geten räknas som det i särklass allra förnämsta, nyligen hade sålts på en internationell auktion, vilket gjorde att man med ganska stor exakhet nu kunde fastställs getens värde. Ni skall härmed få chansen att gissa detta värde — alltså hur mycket den var värd då. Observera att detta var innan Rober Rauschenberg kort därefter avled, vilket förstås ytterligare ökat värdet. En ledtråd kan vara att såväl Frederik som jag den natten drömde mardrömmar om hur geten på olika sätt skadades till följd av fummel av oss…

Ja, detta liv tar oss fram på märkunderliga stigar. Något jag lärt mig är att tiden är längre än man tror men minnet kortare. När jag 1998 publicerade en mycket omtalad och skandalös artikel om det nya Moderna Museet i Dagens Nyheter, då var det sista jag trodde att jag mindre än tio år senare skulle anförtros uppdraget att producera museets jubileumsbok. Blott ett decennium senare är det få som minns att jag ens skrivit texten, vilken också ingår i min bok Sekelskifte i Stockholm. Så är det här i livet. Det som vi själva vill tro är stort och viktigt är strax glömt. Min text får väl räknas som preskriberad vid det är laget, även om den, det måste tillstås, är mer än lovligt fräck och elak samt, skall vi säga, en smula omogen. Ni kan döma själva, då jag lagt upp texten i mitt textarkiv. I detta arkiv ligger sedan gammalt också min stora intervju med museets legendariske grundande chef Pontus Hultén, en av historiens främsta moderna museimän, grundad på över tio timmars intervju och publicerad i Stockholm New No.5, 1998.

* Se Svenska Dagbladets söndagsreportage (kulturdelen, Under strecket) om vår kära Historieboken nu på söndag 14 december!