9 juni, 2009

MPW for MVP!

MPW contemporary

Kärt barn har många namn.

Se där ett gammalt välbalanserat svenskt årgångsordstäv vilket till denna dag har ägt all upptänklig sanning, aktualitet och relevans. Det gäller för mina trenne katter och det gäller i högsta grad även för denna kolumns allra trognaste läsare och medarbetare, också omskriven vid upprepade tidigare tillfällen förstås: min gamle Engelbrekts- och KFUM Central-broder Fredrik ”Feffe” Olofsson, även känd som ”Keffe”, ”Feffepitekus”, ”Kalsongmannen”, ”Feffe den feffige”, ”METANOLICUS REXUS” med flera mer eller mindre rumsrena och begripliga alias. Låt oss här förtsättningsvis, för enkelhetens skull och i den heliga anständighetens namn, kort och gott kalla honom för REXUS.

Under många månvarv har REXUS, kock som han är och förblir — av sig själv utnämnd till något så föga blygsamt som ”Världens största matlagare och slamdunkare” — klagat över skevheten i det faktum att jag, Eder Ödmjuke, efter nu väl över hundra inlägg i den här kolumnen, om mode, om sport, om arkitektur, natur, med mera, med mera, även politik, hittills bara skrivit två inlägg om allas vårt gemensamma stora intresse mat och gastronomi. Det var dessutom mer än tre år sedan jag författade dessa båda inlägg, givetvis under produktionen av vår PA&Co — mer är en kokbok.

REXUS har rätt i sin analys och det är hög tid att jag gör honom till viljes genom att tillfoga ett tredje.

Nu tänker jag inte pröva ert tålamod med redogörelser för REXUS egna äventyr bakom spisen, nu senast med lyckade nedfrysningar av gazpacho och annan materia meddelst hans nya leksak, en patron flytande kväve, egenhändigt införskaffad från AGA. Nehej ni, tack så mycket, en viss rudimentär miniminivå av redbarhet, sans och måtta förbehåller jag mig rätten att försvara!

Däremot lägger jag med glädje upp de länkar han skickade mig med en härligt ung och vintage Marco Pierre White, allas vår gemensamme gastronomiske guru. Är MPW den gastronomiska historiens genom tiderna störste och mest stilbildande kock — en den internationella matkonstens MVP? Ja, inte fan vet jag. Jag saknar fackkunskap och historiskt perspektiv för att kunna bedöma en sådan sak. Att han är det för min egen generation, det vet jag dock säkert — för en matglad amatör som Eder Ödmjuke likväl som för professionella vänner som REXUS och Pelle, Niklas, Håkan, Staffan, Steffe, Lukke och de andra från PA&Co. Han är originalet bland rock’n’roll-kockarna och kockrebellerna — en banbrytande matartist med en skön stil. Hans bok White Heat är den stora milstolpen. Tack vare lov har han ingen egen TV-show, åtminstone inte för närvarande. Han drog sig redan för tio år sedan tillbaka från fingastronomin och återlämnade sina tre stjärnor. På något djävla vis påminner han mig om Helmut Lang, en favorit från modevärlden som också han valt att lämna den stora arenan.

Det finns mycket matnyttigt med MPW på Tuben, som den här, där han lagar en fantastisk hummerterrin för kockkollegan Raymond Blanc, med en purung och finnig Gordon Ramsey bland kökspojkarna. Programmet fortsätter med den alldeles magnifika huvudrätten brässerade kalvbrässpäckade karamelliserade grisfötter med toppmurklor och avslutas med glaserat päron med honungsglass i bur av karamelliserat socker. Varsågoda och njut av allt detta ögongodis! (Urk, ett vämjeligt ord…)

PS. Apropos PA&Co och Zlatan Ibrahimoviç, en annan i denna kolumn flera gånger omskriven figur, så nåddes jag i lördags kväll av detta sms från en kär gammal vän och PA-stamgäst: ”Inter vill ha 80 mill Euro för Ibra…dyraste nånsin. Men likfan fick han inte bord på PA igår!”. I fkn love it! Säga vad man vill, men jag undrar om inte PA är en av de få krogarna i världen som utan vidare nobbar en sådan gäst. Den gode Zlatan är bara en i raden av superstjärnor som fått kalla handen av allas vår Tiger. Uma Thurman är en annan jag själv råkar känna till. Alla otaliga mindre kända spontangäster som genom åren retat sig till vansinne på PA:s attityd kan därför känna sig i gott sällskap. Är det klokt att i dessa dagar fortsätta med den envisa strategin att alltid bry sig först och främst om sina stamgäster? Inte fan vet jag. En sak vet jag dock säkert — det är PA! (Jag berättar utförligt om denna ökända strategi i min text i PA&Co — mer än en kokbok). DS.

PPS. Vi bjuder nedan på ett recept från nämnda PA&Co — mer än en kokbok, med dåvarande köksmästaren Lukas Häggslunds inledande kommentar. DDS.

Marco Pierre Whites lemon tarte

En cover på en grymt god citrontårta skapad av det tidiga nittiotalets store trendsättare i köket som var något av en hjälte för oss.

Deg

250 gr mjöl
90 gr florsocker
175 gr smör
vaniljfrön eller vaniljsocker med frön i
cest (rivet skal) från en citron
1 ägg
1 äggula

Blanda alla ingredienser (enklast i matberedare)
Låt degen stå kallt några timmar så att den sätter sig.
Kavla ut degen och klä en smord pajform med höga kanter.
Förgrädda pajskalet 10 minuter i 175 grader. För att undvika att kanterna sedan sjunker ihop brukar vi lägga smörpapper i formen och fylla med gula ärtor.

Smet

9 hela ägg
400 gr florsocker
cest från 2 citroner
saft från 5 citroner
2,5 dl crème dubbel (5 dl grädde som kokas ned till hälften)

Koka ned grädden och låt svalna. Vispa ihop ägg och socker.
Blanda ihop grädden med äggsmeten och tillsätt citronsaft, cest och grädde. Häll i smeten i pajskalet och grädda i 120-gradig ugn. Det kan ta mellan 30-50 minuter beroende på ugn. Fyllningen skall vara fast men dallra litet. För bästa resultat så skall pajdegen vara varm när ni häller i smeten. Täck gärna formen med folie när ni bakar kakan, för att undvika färg.

”…evil corrupt pork-chop eating motha…”

-Wu Tang Clan

Fredrik
MPW vintage
Rexus och hans vapenbröder i kockplutonen låter grillarna tala. Anno 1990: Saudiarabien under Desert Storm
MPW vintage, med grisfötter
Rexus och hans vapenbröder i kockplutonen kopplar av en stund före nästa utfodringspass. Anno 1990: Saudiarabien under Desert Storm
MPW vintage
MPW contemporary, med kvinna
Ett glas vin kan du få, Zlatan, men bord kan jag inte hjälpa dig med bord. Det finns bara en allas vår Tiger...Foto: Mauro Scocco