Välkommen ut ur garderoben, Göran!
Ni som har följt den här kolumnen vet att jag vid upprepade tillfällen har lovat mig själv att hålla mig borta från politiken. Skulle jag en gång börja så skulle det snabbt leda för långt. Vid fyra tillfällen hittills har jag brutit mot denna föresats. Alla fyra gångerna har det varit good ol’ George W Bush, the nasty child president, som fått mig att göra undantagen. Detta var väl inte oväntat. En riktig högoddsare är däremot att det skulle bli Göran Hägglund, aka ”Boxer”, av alla djävla människor, som skulle locka fram agitatorn i mig en fjärde gång, men så blev det.
I veckan som gick inträdde nämligen den stora dagen då Göran kom ut ur den juläpplepräktiga menlösa anonymiteten i skuggan efter Big Alf Svensson och en gång för alla outade sig själv som en vansinnigt pladdrande dåre och brunanstruken moraldemagog — a goddamn raving Jesus freak Nazi lunatic, som salig Hunter S Thompson skulle ha uttryckt det. Jag läste inte hans DN Debatt-artikel med rubriken ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten” förrän igår och herregud, tala om klassiker. I stort sett varje rad av karlns fikonspråk förtjänar att citeras, ja graveras i hjortskinn och spikas upp som några slags djävla samtida Tora-rullar på Pingstkyrkans portar, till båtnad för ”verklighetens folk” i deras vardagliga kamp för att få ihop livspusslet på ett klimatsmart sätt och slippa känna sig kränkta i utanförskap, bli utbrända och gå in i väggen. Själv inleder Göran sin text (om det nu är han själv som skrivit den) med ett citat av Ulf Lundell. Undrar vad Ulf tycker om den saken? Jag väljer här bara några särskilda godbitar ur hans lovsång till detta ”Verklighetens folk”, den samhällsbärande skara som enligt Göran befinner sig under ständig attack från ”kulturvänstern”:
”Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”
Här slår Göran entydigt fast vilka det är som utgör ”Verklighetens folk”. Inte är det människorna i miljonprogrammets bostäder, den saken är säker. Få av dem har väl sommarstugor att snickra på. Frågan är om de ens ”åkt utomlands”. Nej, Verklighetens folk är förstås vår kära medelklass — dessa evinnerliga skötsamma vabbande skattebetalare som ständigt våldtas från fyra håll.
Den här är också bra:
”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.”
Heja! Det var länge sedan någon drog en lans till försvar för fina tavlor exempelvis med till exempel solnedgångar och gråtande barn, mot den dekadenta moderna konstens bolsjevikiska humbug. Den här gossen har givit sig ut på sitt eget korståg. Let us rumble! Showdown i gryningen! Radhusens skattebetalare mot rödvinskommunisterna och haschskäggen på ett fält i Österlen med rökmaskiner. Beck vs Wallander. Gladiator med medelklassbudget; semikolon har Göran också lärt sig använda.
Favoriten är ändå den här:
”De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat.”
…eh, ursäkta, det var många fina ord där men vad menar karln? Frågan är om inte skribenten egentligen hade velat skriva ”veritabelt” istället för ”formidabelt”, men skit samma.
Hägglund talar om Monte Python också och visst kan man skratta åt hans desperata försök att sno åt sig svartblå missnöjesröster från SD och folkpartiet. Egentligen är det dock inte ett dugg roligt. Vi som har minsta historiskt medvetande känner alltför väl igen de här tongångarna. Att risken är överhängande att Kristen Demokratisk Samling åker ur riksdagen räcker faen inte som ursäkt, även om rädslan måste vara stor bland pingstvänenrna i partiets hårda kärna för att åter skickas ut i ingenmanslandet, där Big Alf ledde deras fåtaliga skara i en trettioårig politisk ökenvandring innan han flaggade om sitt parti och lyckades ta sig in i riksdagen via tre-fyra procent av de allmänborgerliga missnöjesväljarna.
Fan, jag måste bara ta den här också:
”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”
Med stolthet kan jag konstatera att jag själv inte tillhör ”Verklighetens folk” i någon av Görans definitioner. Leve surrealismen!
PS. Angående den föregående veckans intensiva gissningstävling om gårdagens ”Här är ditt liv” så var det alls vår Jay Boy som avgick med segern. Själv såg jag inte programmet men att Svennis skulle bli en av säsongens sex huvudpersoner var vi alla överens om — han är just så ointressant, uttjatad och förväntad som de skall vara i den här upplagan av programmet. Vi andra satte dock emot i den fasta övertygelsen att programmakarna inte skulle våga välja två män i rad. Jays inside-information från rastamannen på TV-sporten visade sig dock pålitlig. Nu sätter jag mitt huvud på att det blir en kvinna nästa gång. Liza Marklund och Eva Dahlgren känns heta. DS.
PPS. Det här med ”köksborden” måste ingå i Alliansens grundstrategi. Även vår Reinfeldt upprepade som ett mantra under hela valrörelsen hur han satt där vid köksbordet och kände lukten av vardag. DDS.
PPPS. Jag tackar anonym för den tänkvärda bilden ”Boxer goes Sarah” som jag härmed lägger upp här intill. DDDS.
”Hey, what’s wrong with them Speak’n’Spell shoes, man? Fisher Price, my first Timberlands. That sit is old, son. You better get yoself some truckas, fucka!”
-Wu Tang Clan
