En svensk gonzo

Det måste vara något fel på mig.

Tja, detta konstaterande är inte just en nyhet. Det enda nya skulle väl i så fall, eller isf, som vi skriver i samtida digital kommunikatiion, vara den ständigt stegrande accellereration med vilken magnituden i sanningshalten i detta enkla faktum multipliceras. Jag menar, varför sitter jag annars här, denna nyårsdags afton i vårt nyförlösta nådens år anno 2011, efter att i två timmars tid ha följt ihoppklipp med livesändningar och privata bilder från 7…förlåt 9/11 på TV4 Fakta, och tänker tankar såsom exempelvis: vad menade Maud Olofsson egentligen med att regeringen hade ”tagit fighten för jobben”, eller att hon påstod att hon ”som energiminister har levererat ett överskott av energi”?; varför gillar alla sportkillar Dire Straits; hur skall det bli framgent i den ”nya verklighet” i vilken vår statsminister iklädd sin mörka kostym i direktsändning — en folkhemsvariant av Bush:s krigstal efter nämnda 9/11 — hundögt allvarsamt förkunnade att vi numera lever efter att den arme terroristen sprängt sig i luften på Bryggargatan?; var det efter denna händelse, eller tidigare, som ordet ”våldsbejakande” blev en del av vår gängse samtida mediavokabulär, närmast på nivå med gamla Lars Lagerbäck-favoriter som ”leverera” och ”på den här nivån”.

Vad för slags funderingar är det här att sitta och sysselsätta sin slitna rådbråkade hjärna med på nyårsdagen, av alla dagar, författande ett ”blogginlägg”, blickandes ut över de i vintermörker höljda Lidingö och Nacka, ett djupsvart nattlandskap där olikfärgade ljuspunkter lyser och blinkar och enstaka raketer ännu smäller som eftersvall från gårdagsnattens groteska utlösning i pyrotekniska överflödsorgier. Vem är jag egentligen? Är dessa tankar som ens hör hemma i ”vårt öppna samhälle”? Svaret är väl givet och ger sig så att säga självt: nej, alls inte.

Framför allt så kan jag inte slippa mina tvångstankar kring Robyn, allas vår folkhems-Madonna. Var är den nu när jag som bäst behöver den, min flodhästpiska, den niosvansade, blyskodda? Jag kunde ha svurit på att jag hade den här någonstans. Hur i hela fridens namn kan en sådan oskyldig och menlös person som Robyn framkalla tankar och känslor så heta inom mig? Kan det vara de alla otaliga gånger då jag har torterats av hennes ”hits” på gymet och i bilen på vägen ut till landet, innan jag hinner flippa station? Nu är det tamigfasen dags också för mig att skaffa mig en i-phone och sätta mig in i detta med i-tunes och spellistor, för de spillror som kan återstå av min mentala hälsas skull. Eller var det alla dessa samfällda hyllningar av tjejen och hennes skiva som besudlade våra mediers månghövdade nyårskrönikor och specialer? Är det månne känslan av att vara den ensam i vårt rike om att inte anse att hennes musik är genial utan ren och skär, bottenfruset medelmåttig stinkande vämjelig dynga? Jag hemsöks av visioner av mig själv i rollen av någon slags djävla samtida Little Alex fastspänd i en cell med uppspärrade hörselgångar och Robyns infernaliska hit ”Dancing On My Own” på repeat i evinnerlighet. Hur många gånger skulle jag behöva höra den där refrängen innan jag med en aldrig tidigare skådad form av mental harakiri lyckades göra slut på mina plågor och mig själv? Rader som ”I’m here in the corner, why can’t you see me” och ”Spinning around in circles”, ”cigarettes and broken bottles” går väl att uthärda, men när sedan den här sakramentskade hjärndöda ”wo-o-ho, wo-o-ho” kommer för sjätte eller tolfte gången — nej, det blir bara för mæget, som den danske flummaren säger.

Jag vet inte säkert varför just Robyn, av alla dessa stackars artister — på ett helt annat sätt än låt säga Masthuggets Mick Jagger Håkan Hellström — förmår provocera fram iprenmannen i mig. Inte ens Kent eller SoFo:s egen bad boy Petter framkallar känslor av obehag som ens kommer i närheten av motsvarande intensitet. Jag har dock mina teorier. Är det själva det så gravt och obotligt lättmjölkigt medelklassiga i åsikten att ”Robyn är en begåvad och spännande artist” och förhoppningen om att torgförandet av denna åsikt över åsiktsinnehavaren kastar ett blekt samtida och uppdaterat återsken? Är det den lätt upphottade skolengelskan i hennes texter, med fraser som ”I’m so out of line” och ”see me drift astray”? Eller kan det vara den shakespearska tragiken i att ovan nämnda åsikt verkar omfattas av en sovjetiskt förkrossande majoritet av befolkningen i vårt hängpenisformade land, dementa åldringar, desperata terrorister och diande spädbarn möjligen undantagna? Finns där någon enda kvinnlig sommar- eller vinterpratare som den gångna säsongen har försummat att spela minst en av Robyns ”hits” i sina program? Är det helt enkelt så enkelt som att det är denna absurda, hjärtskärande provinsiella överexponering som gör den stackars Robyn till ett alldeles oskyldigt offerlamm, spottkopp, klagomur och vodoodocka för min frustration över vårt övermogna välfärdssamhälles fortgående mentala, känslomässiga och intellektuella utspädning? Att Robyn i sin hårstyling hämtar modeinspiration från den trendigaste innersta kärnan av downtown Rigas coolaste gayklubbkretsar är en helt annan sak som sannerligen inte hör hit.

Frågor, frågor vilka i detta nyvälborna år 2011 söker sina svar — just så som den om vilken av dessa kväller de kommer för att hämta mig, en gång för alla, och två för envar, för att aldrig föra mig tillbaka…

PS. Om jag får tillåta mig min egen minimalistiska tillbakablick på 2010 så vill jag som Årets läsning nominera Dagens Nyheters (eller var det Svenska Dagbladets?) fylliga reportage om hur Robyn på sin ”USA-turné” körde sin grej med sedvanlig obändig energi och inlevelse inför en handfull håglösa 11-åringar i ett industriområde i Poughkeepsie upstate New York och därefter på den lokala radiostationen, komplett med bilder på hur hon och hennes två musiker gjorde sig redo i en ”loge” bestående av ett kontorsrum med en golvyta på omkring fem kvadratmeter. DS.