Narcissism á la Mauro
Det känns som om lördagen, lögaredagen, den trettonde november är en dag så god som någon för självförhärligande. Fast om sanningen skall fram så lägger jag inte upp dessa bilder med Eder Ödmjuke inte i första hand av skälet att jag tycker om att beundra min egen spegelbild, utan faktiskt för att visa vilka framsteg min gamle barndomsvän, klasskamrat och broder Mauro Scocco, den store artisten, har gjort som fotograf, ett gammalt intresse han nu har återupptagit med en helt ny vigör. Mauros konstnärlighet på alla områden, inklusive måleri, är häpnadsväckande, och jag är övertygad om att han i fotografin har hittat ett medium som han kommer fortsätta att utveckla. Porträttet med cykeln, som kommer att publiceras till min artikel i det kommande numret av det lovande och lovansvärda konstmagasinet Artlover — min första text i en tidning i egentlig mening på över fem år — är fotograferad med mellanformatkameran Fuji GA 645 ZI, på tri-ex film 6×4,5. De andra två bilderna, den ene med min käre legendariske vän och kollega Stig Larsson, den andre med min käre ungdomsdomsvän Daniel Kjellgren, domare vid Justitekanslern, och inget mindre, för att tala svengelska, är som ni ser fotograferade på småbild, med en Nikon TI 35, på tri-ex 35-millimeter. Jag behöver knappast nämna var de två sistnämnda bilderna är fotograferade. Jamen PA&Co givetvis, var annars? Jag verkligen älskar gråskalorna och känslan i alla dessa bilder och ser fram emot Mauros vidare gärning inom vår egen gebit, fotografin.
