Äntligen: den vidsynta virtuella realiteten triumferar över vår prosaiska jordiska verklighetsbild; samtidigt, i en helt annan dimension, firar elva tappert fortlevande exemplar av den utrotningshotade arten homo sapiens rex gathering i uråldrig stil
Ja, så randades den då till sist, den dag som länge nalkats, då det parallella livet på nätet slutligen avgjorde kraftmätningen mot originallivet här på vår jord. Som Aktuellt visste att rapportera igår kväll så visar en ny undersökning otvetydigt att svenska ungdomar numera investerar mer av sin realtid i samkväm med virtuella vänner på nätet än i tredimensionellt umgänge med sina lokala köttsliga vänner, i de fall då några sådana alls finnes att uppbåda, vill säga. Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Utvecklingen lär knappast göra halt härvid. Nej, i helvete heller! Vår gammeldags analoga verklighet är dömd att fortsätta förlora mark, stompas och krossas i en oavbruten reträtt, det bittra slutet av vilken vi redan kan göra oss en god föreställning om. De virtuella nätverken växer, omsluter, snärjer och konsumerar snart nog den konventionella verklighetsföreställning vi lärt känna som irl.
Med detta enkla konstaterande begår jag min comeback i den här kolumnen efter långa månaders tystnad och deklarerar samtidigt en vilja att fortsätta med nya friska tag. Jag bifogar också en undermålig bild, fotograferad av vår Jay, mannen utan lägenhet, föreställande åtta av de tio medlemmarna i den så kallade Brittons Brigad, BB, vilka samlats här i vårt nya kontor för vår fjärde traditionella årliga gathering; ynglingar sprungna ur djupaste Engelbrekt och den hårda kärnan av Stockholms inre innerstads innersta basketkretsar, kända av flitiga läsare av kommentarerna här i kolumnen under alias som C, Rexus Metanolicus (även kort och gott kallad REXUS), J7 (Järnsjuan), BH (Black Hole), nämnde Jay, p, SoB(Sonens Bror), Örrrbazzzius Lodenrockius Rexus, Kalkyl och Pirre. Det blev, inte oväntat, en kväll och en natt under den diskbänkrealistiska oktoberverklighetens smattrande fanor, fjärran från virtuellt varumärkesbyggande, där vi fröjdades åt gammelmodiga förlustelser som urtida mångkamp, fornnordiska manbarhetsriter, rådbråkning, brådstörtning, urkundsuraktlåtning och, naturligtvis, alkoholkonsumtion av förhistoriska mått. I de karga småtimmarna lösgjorde sig även en elfte brigadedlem, vår Hokk, ännu ett wildcard ur stockholmsnatten. Natten slöt med att jag lät udda vara jämt och i kärlek dubbade dem alla till hederstiteln homo sapiens. Ack ja, åt sådana nöjen vi ägna oss må nu när en helt annan framtid utan dröjsmål pockar på och okända öden till mötes vi gå…
