Here was a Royal fellowship of Death
Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Mitt stråt var förstås ”shopping” — detta tidsfördriv åt vilket jag alltid ägnar mig på besök i London och som denna gång skulle visa sig få till lika delar dråpliga som ödesdigra konsekvenser. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom?
Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse. Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Skitsamma vilket — monumentet är fantastiskt, uppfört 1925 i design av Lionel Pearson, med fyra monumentala bronsskulpturer av Charles Sargeant Jagger, föreställande fyra artillerisoldater i kanske 1,5 gång naturlig storlek, vid pass, grupperade kring en rektangulär stenkub på toppen av vilken en BL 9,2-tums Mk I haubits tronar med mynningsröret riktat mot Somme i Frankrike, detta bloddränkta slagfält vilkets blotta namn vid sidan av Verdun väcker bottenlös fasa, där hundratusentals liv skördades i de leriga skyttegravarna under första världskriget, denna ofattbara, obarmhärtigt meningslösa urladdning i manlig ondska, hat och sadistisk grymhet där miljoner offrades i denna statiska slaktorgie, det halvmoderna kriget som i sin tur ledde fram till det än mer bestialiska och storskaliga, nästan helt moderna, mobila andra världskriget (inte mer modernt dock än att den tre och en halv miljon starka tyska invasionsarmén i Ryssland var beroende av två miljoner hästar för sin transport, arma krakar varav många slutade sina dagar som mat för svältande soldater på den frusna tundran utanför Stalingrad). Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket. Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn. På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V:
Here was a Royal fellowship of Death
På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna:
In Proud Remembrance Of The
Forty-Nine Thousand & Seventy-Six
Of All Ranks Of The
Royal Regiment of Artillery who Gave Their Lives for King
And Country in the Great War
1914-1919
Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid. Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: vi som har haft den osannolika förmånen att växa upp under nittonhundratalets senare hälft i det underbara undantagslandet Sverige skall tamigfaen hålla oss för goda att gnälla över någonting över huvud taget.
Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Det är frågan. Jag håller det alls ej för otroligt.
