Punken luktar nyponhäck
Ack ja, punken — detta seglivade, slitstarka, kan det rent av vara ödödliga, av våra medier och den globala modeindustrin så omhuldade problembarn vilket aldrig verkar vilja sluta upp med att ”störa” oss försoffade medborgare med sina nitar, sitt läder, sina spikes och sitt ”rebelleri”. Jag har alltid tyckt att det vilar något gulligt och rart över hela härket — något naivt, troskyldigt och medelklassigt; ja, något nördigt vill jag rent av hävda. Senast var det en vän som berättade att hon nyligen rockade röven av det borgerliga etablissemanget på en retropunkfestival tillsammans med en hel uppsättning andra gamla vänner och bekanta från Adolf Fredriks musikskola, Norra och Södra Latin, medelålders akademiker, tjänstemän och kreatörer i realtid. Det påminde mig om en text jag skrev som ”efterord” till min käre från Paris sprungne, till New York och numera Florida sedan länge flyktade vän Gérard Hervé Polisset, i denna kolumn känd under flera alias, med porträtt han fotograferade av unga punkare i Stockholm anno 1977, då han bodde här i staden och arbetade som art director. Ett urval av dessa unika, rörande på bilder på bland andra min gamle vän Olle Ljungström visades på Riche för ett par år sedan. I boken — som ännu låter vänta på sig (don’t mention the…) — ingår också Håkan Lahgers förord och intervjuer med några av de porträtterade punkarna, de flesta skötsamma medborgare numera. Mitt efterord får sägas brista i vördnad mot punken, så ni som har era hjärtan i denna terränggående, som synes ständigt aktuella kulturyttring kan lika gärna låta bli, men ni andra kan läsa texten som jag lagt upp i mitt textarkiv. På Gerards webbplats för boken kan ni också se ett litet urval av bilderna. Kanske känner ni igen någon där nedifrån den då nya Gallerian Hamngatan där punkarna, skatarna och popsnörena hängde tillsammans..?
”Kom inte hit igen, och snacka skit med mig, punkdjävel”
-Eddie Medusa