Rå hit med Bragdguldet, din förbannade tjuv-maffiosi-motherfucker och var glad att jag inte stryper dig!
Så kom den då till sist igår, dagen då Aftonbladets gamle terränggående Lasse Anrell upphörde att vara en tramsig nöjeskrönikör bland andra som av någon anledning gått över till att skriva om den sport av vilken han intet begripit och för alltid ”skrev in sig historieböckerna” som Fiskmås av fjärde graden. Grattis Lasse!
I sin krönika hyllade Anrell besinningslöst Ara Abrahamian för att han ”vågat stå upp mot korruptionen” och en massa annan rappakalja och ren stinkande dynga. Han berömde Abrahamian för hans ”rakryggade” agerande — vilket han föreslog borde belönas med Bragdguldet!!! — och begick sedan sitt historiska övertramp när han jämförde Abrahamians patetiska kvidande med Tommie Smith och John Carlos black power-manifestation och Jesse Owens ”tysta protest” (que?) under Berlin-OS. Snälla någon! Borde inte sådant rendera avsked på grått papper med vändande post?
Till att börja med: jag såg Abrahamians match. Inte kan jag mycket om brottning men nog var italienaren snäppet bättre och Abrahamian mer passiv. Sedan: är det rakryggat att ställa upp i en bronsmatch och sedan kasta bronsmedaljen? Konsekvens, någon? Dock, framför allt: denna vår sjudande svenska nationalism som vi annars smusslar med och skäms över men som kokar upp i all sin fulhet i idrottssammanhang — jag är så urbota utled på den. Varför skulle det vara mer intressant att se en svensk skjuta lerduvor än NBA-stjärnor som möter de bästa från övriga världen? {Detta USA som är minst lika starkt som Dream Team från 1992, något som våra svenska medier förstås helt ignorerat.) Vänd på kakan. Vad tror ni skulle ha hänt om en svensk hade mött en italienare som uppträtt som Abrahamian — som kallat domaren för tjuv och motherfucker och skrikit och kvidit som en barnunge? Hade den italienaren blivit hyllad av Anrell och andra svenska sportkrönikörer då för att ha ”stått upp mot korruptionen”? Hade de föreslagit honom för Bragdguldet? Abrahamian sade att han hade varit nära att strypa domaren. Om hade hade gjort det, vilket pris hade han då nominerats till — Nobels fredspris? Är det för övrigt OK att anklaga folk för maffiafasoner och konspirationer för att de kommer från Italien, som även våra svenska ledare gjort? Hur lät det i våra medier då Sverige och Danmark spelade 2-2 i fotbolls-EM 2004, det enda resultat som tog båda lagen vidare på Italiens bekostnad? Som jag minns det så gjorde sig krönikörerna då lustiga över dessa så typiskt italienska — men den gången högst berättigade — konspirationsteorier.
Gammal idrottsman och idrottsfanatiker som jag är börjar jag bli så less på alltsammans — på denna överexponering, överkommersialisering, dessa manliga frisyrer och denna förbannade flabbiga underhållning. Jag har kommit till en punkt där jag håller med Ivar Lo Johansson: jag tvivlar på idrotten.
Nu skall jag väl lik förbannat gå ned och se Lassie ro för sin frihet och heder! Ro, Lassie, ro din bräckliga farkost mot de stora fria horisonterna och räds ej piskan som viner…
PS. Nej, vår Lassie lyckades inte ro sig till en ställning som fri hedersman. Det blir åter till katakomberna. Det var väl något med polyperna. Varför besväras idrottsmän alltid av krämpor och barnsjukdomar som annars aldrig verkar drabba vuxna människor? Mitt tips är att många av dem är smittade av den kroniska åkomman hypokondri. DS.
PPS. En undersökning i SVT visade att 81 procent av de svenska TV-tittarna tyckte att Abrahamian ”gjorde rätt med sin protest”. Heja Sverige friskt humör! DDS.