En svensk gonzo

Djup luttrad som jag är så blev jag ändå chockad när jag tillsammans med min käre vän Jonas ikväll för första gången närmare studerade den erbarmliga våldsamma barack av billigaste slag som nu täcker hela Östermalmstorg — den tillfälliga byggnad där Östermalmshallen under renoveringen skall inhysas. Ursäkta, men vad är det frågan om..? Tillfällig, visst, men detta monstermissfoster skall vi ju leva med i åtskilliga år. Kunde man inte ha tänkt sig något annat än billigast sortens barack, komplett med överdragning med något slags horribelt veckat plastmaterial. Kunde vi inte ha fått något något snyggare, mer omsorgs- och kärleksfullt — kanske rent av något kreativt? Ånej, inte i Stockholm, den samtida ickearkitekturens mardrömsstad. Här kör vi på med det tarvligast tänkbara. Varför bryta ett förlorande koncept?

Säg mig vad har egentligen just Östermalmstorg gjort för ont..? Under min barndom var detta Stockholms vackraste torg, med den fina konvexa, stiligt stenlagda öppna torgytan. Under de senaste tjugo åren har detta stackars torg oavbrutet gängvåldtagits, brutaliserats, förödmjukats och skändats på alla upptänkliga sätt. Will Gordons en gång kontroversiella stackars skulptur ”Slaktarballen” står där ensam, ledsen och bortglömd i en skog av baracker, packvagnar, anskrämliga skyltar och herre djävuen vet vad — och nu alltså detta…

Jag tror att Pontus Hultén som vanligt hade rätt i sin enkla analys när vi vid millieskiftet diskuterade hur skräpigt och förfuskat som han ansåg att Stockholm hade blivit. ”Det beror på att det inte finns någon borgmästare. I Frankrike har varenda liten skitstad en borgmästare vars omval är beroende av precis sådana här frågor” som han konstaterade. Nog är detta sant. För övergrepp som detta borde någon eller några sättas på fästning på vatten och bröd men i vår stadsbyggnadsbyråkrati vet ingen ens vem som är ansvarig och de avgörande besluten fattas av byggbolagen, med känd följd i form av grotesk förfulning. Fy fan för dessa idioter!