Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig.
Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart.
Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller ”gestaltad livsmiljö” för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad.
Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd:
-Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land.
-Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine.
-Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen.
-Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm.
-De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i ”pipeline”.
-När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?)
Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll!
Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget.
Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!