Som brukligt är för familjen Bonnier så bjöd vädermakterna på en högst tillfällig glugg i det solida lågtrycket, just tillräcklig för att vi skulle få njuta av en gnistrande solig båttur från Lejontrappan nedanför Kungliga Slottet, genom ett Stockholm i dess absolut mest magnifika ljusblixtrande försommarskepnad, ut till Nedre Manilla där begreppet partytält fick en ny innebörd när vi skådade dukbyggnaden på gräsmattan framför villan. Här var 580 gäster samlade för sittande middag till vilken vi bjöds en hel del högklassig underhållning och spirituella tal under ledning av konfrencieren Magnus Krepper, med cheferna Albert och Eva Bonnier i huvudrollerna och med Uppsala symfoniorkester som husband, alltsammans för säkerhets skull uppblåst på två filmdukar. Historiens vingslag fläktade när Abbe och andra berättade anektdoter ur förlagets historia, om sina anfäder och om författare som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och det övriga crewet. Flera av förfäderna framträdde också i filmklipp på dukarna. Här uppfördes också för första gången tre dikter av Tomas Tranströmer, tonsatta av en kompositör vars namn nu gäckar mitt minne. Säg är jag den ende levande själen i detta vårt gamla trägna fosterland som inte förstår mig på Tranströmers storhet — som inte tycker att den är så djävla horrorskön, tranesången? Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula…ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. För mig vilar det något av den välkände kejsarens nya sommarlook över det hela men vem faen är jag att på detta oförskämda sätt smäda vårt nationalhelgon? Skäms jag inte? Vad är jag egentligen för en slags människa? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Som om detta inte vore nog så var jag vad jag kunde förstå också den ende i detta väldiga middagssällskap — ett för mig alls icke obekant ”utanförskap”, som det så konstfullt kallas numera, tvärtom — som inte var lyrisk över Theodor Kallifatides småtervligtbittra och putslustiga avslutningstal om hur det var bättre förr vilket belönades med en stående ovation. Framför allt så tyckte jag att den gode Theodor visade bristande omdöme genom att utsträcka sitt enligt min mening medelgoda tal upp emot en halvtimme där jag satt med tomma glas törstande efter några avecer och cigariller ute på terrassen. Aja baja Theddy Boy, inte bra! Ack ja, vilken liten bitch jag är som prövar ert tålamod med sådana randanmärkningar till en fest som var något av det mest storartade som jag har upplevt, som jag är tacksam för att ha fått vara en del av och som aldrig kommer att blekna i mitt minne.
Förlåt en barnslig intern kompispassning i juletider…
Om något eller några exemplar ur det stolta följe vilket en gång gick under det ärevördiga namnet Brittons Brigad, med rötter slingrande sig ned i djupen av den innersta sjuka kärnan av Stockholms innerstads inre gamla basketkretsar, ännu besöker detta forum nu sedan vi av ren självbevarelsedrift har avlägsnat kommentarsfunktionen, den frågan må för stunden förbli obesvarad. Om så vore, ehuru, så torde vi kunna stadfästa att det är ni, era sjuka djävlar, och endast ni, och inga andra, som äger de kunskaper, de livserfarenheter och den kännedom om stockholmshistoriska interna koder vilka äro oundgängllga för att förmå förstå och till fullo värdessätta komiken i ovanstående bild, oskarpt mobilfotograferad av Eder Ödmjuke på en plats så prosaisk som tågtoaletten på väg mot Hallsberg nu i lördags. Inte illa, eller vad sägs? A blasted mfkn deleriously Merry bleedin’ goatsuckin’ skullfkn’ geekslappin’ broadcloakin’ X-mas to ya’ll ye freakn’ toastsmokin’ pornsurfin’ triplecrownlovin’ Brave Brigadiers!!!
Mauro 50 — salute!
För nu ett par månader sedan hade turen kommit till min älskade gamle vän och hemmapojke Mauro att basta halvsekel, sannerligen en milstolpe här på vår levnads vandring för oss som är lyckliga nog att nå så långt. Jag står själv i nästa led.
Om Mauros och min gemensamma historia finns mycket att förtälja. Något har jag sagt och mer kommer, var så säkra. Jag lärde känna gossen redan under mellanstadiet ute på Dalarö då han kom som gäst till min kusin Love. Ryktet om hans musikalitet hade redan då föregått honom som en lokal legend. Jag minns att jag genast slogs av hans reptilsnabba replik och skoningslösa humor. Där kom man djävlar inte undan med halvmissar! Det var sedan under gymnasietiden på Östra Real som vi blev klasskamrater och vänner under en viktig och formande tid i början av åttiotalet, synt/new romantic-eran. I vår klass bildande vi en brådmogen, samtidigt romantiskt trånande som frätande sarkastisk sextett pojkar med Mauro, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese, Per Widman och jag själv, med de äldre förebilderna Tom Wolgers och Anders Skog hökande över oss, slyngeln Heinz Liljedahl som lillebror och bland andra sådana som Johan Kinde och Olle Ljungström kretsande i periferin. Det vilade något djupt stockholmskt över eran, tveklöst, och nog var det en kreativ tid. I centrum stod Mauro med sin begåvning. Över en natt kom han ut ur kokongen som ekvilibristisk jazzrockgitarrist och förvandlades till fullfjädrad popsångare och artist. Komiker, estradör, modeprofil och allkonstnär var han därtill. Det var ett äventyr att se honom etablera sig som popstjärna redan som sjuttonåring.
Så gott som alla i vår krets har fallit ifrån med åren men Mauros och min vänskap har bestått proven. Det är jag stolt över. Våra gemensamma äventyr, de erfarenheter vi delar, som våra brottningar med de mentala monstren, för att inte tala om den rika bank av dråpligheter, djävulskap och allsköns mer eller mindre sjuka referenser som vi har byggt upp genom alls dessa år — det är en skatt att vårda. Att se Mauro ta emot hyllningsskivan till hans ära, med hans hits framförda av Plura, Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij, Kleerup, Markus Krunegård, Sarah Dawn Finer, Newkid, Petra Marklund, Johan Kinde och två andra gamla gossar ur vår förflutna, Heinz Liljedahl och Olle Ljungström med deras Heinz & Young*, med flera — det var en högtidlig upplevelse, dubbeldoppad i den just den rätta brygden av vemod, nostalgi och sentimentalitet för att förläna den en särskild kostbarhet. Hyllningsskivan når handeln i början av det nya året är det sagt. Låt mig än en gång utbringa mina mest hjärtliga gratulationer pojken!
* Har nu fått höra att även Eva Dahlgren har anslutit med vad Mauro beskriver som ”en minimalistisk Daniel Lanois-version” av ”Till dom ensamma”. Håll utkik efter hyllningsskivan i handeln!
Hur genialisk och demonisk var han egentligen, gubben Strindberg?
Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera.
Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater…och stackars Bibi Andersson i den andra…hon är inte direkt lyckad…var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..?
I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården frånTjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.
För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar.
Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan…nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.
Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstaleller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.
Albert Bonniers förlag 175 — hatten av!
Fredagen 8 juni var det en ära för mig att få vara med när mitt kära förlag Albert Bonniers förlag firade sin 175-åriga födelsedag i minst sagt ståtlig stil.
Försommarcocktail på Nobis Hotel
Onsdagen 30 maj var det dags för vår stora försommarcocktail hos våra kära vänner och uppdragsgivare Nobis Hotel, för att fira öppnandet av deras nya uteservering. Vi på BrittonBritton delade värdskapet med hotellet och med våra vänner på Patriksson Communication. Minglet spred sig med kvällen in i hotellets Gold Bar och lounge där det också bjöds på ett liveframträdande. För tillfället hade vi också producerat ett stiliserat somrigt bildspel som vi projicerade över en av den monumentala loungens väggar.
Nya brittonbritton.se lanserad med drink på Regeringsgatan
Denna vår nya webbplats har kostat oss fler arbetstimmar än ni har minsta lust att veta. Att den äntligen blivit klar för lansering efter tre år av förberedelser och ett år av produktion var något vi ville fira. Torsdagen 24 maj bjöd vi ett drygt hundratal av våra närmaste vänner, uppdragsgivare och samarbetspartners på en lanseringsdrink i all enkelhet på vårt kontor här på Regeringsgatan. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för BrittonBitton…
