En svensk gonzo

”Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzoflanör. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
– Johan Hakelius  

”Har aldrig haft så roligt på svenska”
– Bodil Malmsten

”På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta”
– Bodil Malmsten, www.finistere.se

”När livsstilsmagasinet Stockholm New lanserades 1992 var modescenen i Stockholm så gott som obefintlig. Men grundarna Claes Britton och Christina Sollenberg Britton fångade upp ett första litet frö till det som många år senare skulle utvecklas till dagens prunkande modekultur.”
– Susanna Strömquist

”Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och illvillig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”
– Peter Hjörne

”Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt”
– Stig Larsson

”Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”
– Horace Engdahl

”Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, men en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
– Ulf Linde

”En förbannat rolig bok!”
– Klas Östergren

”Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den en dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reportageskribent.”
– Björn af Kleen

”…Vilka högeligen roliga skarpa fyndiga stycken — mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag råkar ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?) tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella — främst genom sitt vitala språk”
– Per Wästberg

”Nu kliver Claes Britton rätt in i striden. Britton, som växte upp på Östermalm och i Los Angeles. Som strödde lite glamour över ett ännu grådaskigt Sverige, först i Dagens Nyheter, sedan i CliC, Café och det egna feta magasinet Stockholm New.”
– Johan Hakelius

”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

”Texten flyter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”
– Bo Madestrand, Dagens Nyheter

”Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande — det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
– Natalia Kazmierska, Expressen

”En av världens bästa creative directors”
– Jens Grede

”Texten om Moderna Museet är en absolut klassiker”
– Lena Andersson

”Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltsammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma j-vlar! (…) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm”
– Susanna Popova, Svenska Dagbladet

”Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras guldbehängda röntgenkvinnor kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”
– Peppe Engberg, Dagens PS

”Att läsa boken är en sorts antifobisk terapi — en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra”
– David Ryffé, Scoop

”Så kul och inspirerande med din text efter alla tråkiga texter om Carsten!”
– Daniel Birnbaum

”Stilen är vildsint, ja uppskruvad. Globen är en ”praktfullt upp-peggad pungkula och vattenfestivalen en `kväljande sörja av fulhet´, nedplöjd i `den simplaste kommersialismens öppna köttsår´. Han brukar verkligen raseriets blåslampa och ironins frätande syra”
– Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning

”Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick äran att skriva texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om existerade. Här fanns en hämningslös människa som verkade sakna all självkritik och som bara skrev från hjärtat. Och när jag väl lärde känna honom, genom egna ansträngningar, så var det exakt så han var; som en känslig Hunter S Thompson eller en kolerisk Tom Wolfe. För min del var boken ”Sekelskifte i Stockholm” något av en lärobok i konsten att bevaka huvudstaden. Min polare Tommie Jönsson och jag brukade citera den när vi skapade bloggen Gycklargrvppen som bevakade Sverige från ett medeltida perspektiv och även senare när jag jobbade för Stockholm City ‹under de sista, bra, åren› så var de reportagen en sorts riktlinje för hur bra, smart lokaljournalistik skulle kunna se ut.

Claes Britton är yvig, fascinerande men framförallt en skribent som – tillsammans med legenden Bobo Karlsson – format svensk magasinsjournalistik till något den fortfarande anstränger sig för att vara.”
– Klas Ekman

”Jag känner mig så hämmad när jag jämför mig med Claes Britton”
– Helena von Zweigbergk

”Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”
– Johan Hakelius

”Lysande intressant om mode-Stockholm!”
– Sara Danius

”Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”
– Niklas Orrenius

”Jag minns hur jag förr trodde att de här Djursholmstjejerna var det ultimata kapet: renliga, välklädda med sammatslen hy och perfekt sminkning. Nu slås jag av hur osensuella de är. Jag kommer omedelbart att tänka på Claes Britton, reklammakare, journalist, överklass och socialdemokrat. Uppvuxen och boende på Östermalm — som han älskar över allt annat — kan han som ingen annan skildra den svenska överklassen med eleganta, roande och brutala sågningar av sina grannar och vänner”
– Pontus Herin, I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (Frank, 2008)

”Claes Britton är unikt orädd och hänsynslös i både sin formuleringsförmåga och förhållande till den omvärld han bevakar. Både som fri skribent, redaktör för Stockholm New och allmän aktör inom modebransch vi båda verkar i har han varit en stor inspirationskälla och betytt mycket för mig som vän och mentor. Vi enas i vår kamp mot historielösheten och vår övertygelse att det krävs starkare band mellan generationerna i mode- och medievärlden.”
– Konrad Olsson, chefredaktör Plaza Magazine och Plaza Uomo

”Att skrattdöden dö
Åh vad jag inte kan slita mig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dregglande när jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat av bara farten. Läste kapitlet om Söder på kafferasten och trots att jag tyckte om Söder som det var förut, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristessig men bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltså charmigt trots att han totaldissar. (År 2007 fortsätter jag att vara irriterad på de satans mediamänniskorna som egentligen borde bo i Atlas eller Birkastan för att come on, ni är inte ett dugg rough edge, skitiga eller spontana: man får ju inte ens röka i era renoverade söderlgh & ni har badrummen fulla av Armaniprodukter (en riktig söderkis vet inte skillnaden mellan Armani & Biotherm och han använder tvål, inte rengöringsprodukter.)) Fatta hur jag garvar när han skriver om att delar av Söder verkar längta efter att bli något slags svenskt SoHo — hur många var vi inte som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo?! (Vissa av oss gör det fortfarande men jag har en känsla av att vi alla numera bor mitt i sunken på Fridhemsplan ist för i en etta för två millar på Nytorget.) Hsh: roligt värre + stockholmsporr och -nostalgi”
– Bokhora

OMG, har precis, inspad av Bodil, börjat läsa Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm (finaste subtiteln: ”en subjournalistisk expedition mot botten av en ny tid”) och är den ofantligt underhållande, bitsk, rolig, syrlig — I love it!! Missade själv hela 90-talet i Sthlm & just nu känns det som finaste fringisen till ett studielån som kommer äga mig livet ut. Ärligt: Waterfestivalen? Vem i helvete..?!”
– Bokhora

”Sveriges bäste stockholmsskildrare”
– Knut Kainz Rognerud

”Det var i samband med Café som Christina träffade Claes, genom den bortgångna journalistlegenden Bobo Karlsson. Claes Britton hade redan då gjort sig känd som en kontroversiell, oborstad och väldigt rolig skribent med ett stilistiskt maner som jämförts med barocken; vindlande meningar med snirklig och ohämmad formuleringsglädje. Som ingen annan avtäckte han de solkigare sidorna av den svenska offentligheten, grävde sig långt in i folksjälen inom såväl nöjesliv som politik.”
– Annina Rabe