En svensk gonzo

Det var modefotografins magi som sög mig fast i den här branschen för snart ett kvarts århundrade sedan. Jag fängslades från första stund av dess möjligheter att skapa de mest sagolika drömvärldar med byggstenar som styling, hår och makeup, ljusdagrar och skuggor, stämningar, jungfrulig natur, storartade miljöer, scenografier, rekvisita, statister, vinklar, perspektiv, ljussättningar, blixtar och fotografiska tekniker, retusch, färgställning och annat efterarbete, alltid med denna förbannade eviga kvinnliga fägring, modellerna, i de självklara huvudrollerna; världar där de visuella och de emotionella dimensionerna härskade i suveräna majestäter, lyckligen befriade från intellektuellt innehåll, sorglöst parasiterande på de finkulturella visuella konstformerna; skimrande, glänsande, strålande av måttlöst elitistisk flärd och överdåd, obekymrade om Rim och hans gamle gnetiga vapendragare Reson. Det var som att sitta med pennor och kritor hemma i barnkammaren fast papprets gestalter var levande och scenerna tredimensionella. Allt det övriga i den här branschen har alltid varit förvisso angenäma bisaker för mig – kärleken, glamouren, extravagansen, festen, sexet, galenskapen, rock’n’rollen, dekadensen. Den här vinterdagen har vi kostat på oss lyxen och tagit risken att gå tillbaka i tiden till den klassiska fotografiska storformatstekniken, med fyra/fem-tums negativ i riktig celluloidfilm som Elisabeth monterar i kassetter i laddsäckens mörker i baksätet i min bil, med endast två exponeringar, negativet på fram- och baksidan, i varje blad. Det är en svårarbetad, dyr och långsam teknik där det vi kan vinna är en magisk kvalitet som ligger i det levande materialet, med element av ofullkomlighet utanför vår fulla kontroll; en fotografins mystik och yrkeshemlighet som krossades, en oskuld som gick förlorad under den hårdmanipulerade digitala fotografins segertåg i början av nollnolltalet.

Efter denna romantiska utflykt i vår egen kreativa dåtid så är jag morgonen därpå tillbaka i vår stockholmska modescens diskbänksrealistiska samtid. Presskonferensen på måndagsmorgonen inför den stundande modeveckan i Spegelsalen en trappa upp på Berns, invid det bekanta Röda Rummet, leds i som alltid föredömlig stil på prickfri internationell engelska av min kära vän Lena Patriksson, grundare och ägare av Patriksson Communication, Sveriges och Skandinaviens ledande mode-PR-byrå och en av arrangörerna bakom modeveckan. Lena, som har utsetts till den största makthavaren i vår svenska modebransch, lärde jag känna närmare under den legendariska första upplagan av livsstilsevenemanget Swedish Style in Tokyo i den sanslösa japanska megalopolen anno 1999, där vi själva med vårt magasin Stockholm New tillsammans med dåvarande ambassadrisen Ewa Kumlin och svenska ambassaden var arrangörer och där Lena var med som representant för sin då nybildade PR-byrå, den första i Sverige med inriktning på mode och livsstil. Tretton år senare är femton mode-PR-byråer listade i trycksaken för ”Mercedes Benz Sthlm Fashion Days” som modeveckan till följd av en patenttvist numera otympligt kallas officiellt. Det är en utveckling som säger något om tillväxten i en bransch som så sent som halvvägs in på nollnolltalet ännu utgjordes av några tiotal aktörer i vår lilla stockholmska modefamilj. För en gångs skull finns anledning att hålla anförandet på engelska då en god andel av journalisterna i den fullsatta lilla salen är från utlandet. Modeveckan bevakas av ett trettiotal journalister från hyfsat betydelsefulla traditionella och nya medier från en rad olika länder, visserligen hitflugna med uppehället bekostat av UD, Svenska Institutet och VisitSweden, då mode under senare år har upphöjts till en prioritet i det som kallas Sverigefrämjandet, men icke desto mindre. Lena lämnar över ordet till handelsminister Ewa Björling som meddelar nyheten att regeringen har beslutat att satsa femtio miljoner på svenskt mode, med motiveringen att mode är viktigt för den internationella Sverigebilden och att modebranschen under det senaste året har växt medan industrin i stort har stått still – en summa pengar som sedan i vanlig ordning förgasas och blir till endast tomma opportunistiska politikerord när man synar den närmare. En totalsiffra på en miljard euro nämns som summan för den svenska modeexporten, med H&M oräknat. Acne, Gudrun Sjödén och WESC namnges som exempel på internationellt framgångsrika varumärken. Det är inte så att det rycker i den så kallade baguetten direkt för att utrycka mig rått tölpigt och sexistiskt, men berömvärt som jag får förmoda.

Stämningen av spänning och förväntan är plågsamt påtaglig när vi efter presskonferensen rör oss under kristallkronorna genom Berns asiatiska matsal där klungor av unga modebloggare fylkas kring laptops, iPads och iPhones. Själv är jag vid uselt, genomruttet humör, nere under depressionens yta för första gången sedan åren före min mammas död där i mitten av nollnolltalet. Förnimmelsen av ung åtrå och hungrande ambition fräter i min maskätna, fallfärdiga självkänsla. Jag känner mig åter som den åldrade godsherren i Bertoluccis grymma klassiker 1900, i Burt Lancasters odödliga rolltolkning – han som iklädd klanderfri vit linnekostym och bredbrättad Panamahatt hänger sig i ladugården sedan den prepubertala pigan förgäves har försökt mjölka hans sinade spene, allt medan gårdens unga tjänstefolk i sommargrönskan utanför dansar till flöjtmusik under skördefesten – ”innan kvällen älskar de”, som han bittert konstaterar. Jag leker med tanken att som en installation blott för en stund zombifiera några av dessa hoppfulla samtida unga medmänniskor med min sjuttiotusenvolts elektriska bedövningspistol för vattenbufflar.

Vid premiärvisningen är jag ”seatad” bredvid Elle:s mångåriga chefredaktör Hermine Coyet som trotsar generationsgränserna i sin fixering vid sin iPhone, lika ivrigt knappande som någonsin hennes fyra-fem decennier yngre medbloggerskor. ”Bloggar du också?” frågar jag i avsikt att inleda en kollegial artighetskonversation. ”Ja, men det är ingen som orkar bry sig om bloggar längre”, svarar Hermine utan att sluta knappa. Jag hinner hoppas få veta att läsarna har tröttnat på ytligheten i det digitala klottret innan Hermine genast lägger till: ”Det är bättre att bara twittra”. Jag frågar vidare om vem en av de unga flickor är som på catwalken blir filmade för någon av alla dessa webbsändningar från modeveckan. ”Jag vet faktiskt inte”, svarar Hermine. ”Man skulle ha en Shazaam för människor”. En Shazaam, förklarar hon som svar på min följdfråga, är en app som berättar vilken artist som har gjort musiken som spelas till visningen när man håller upp sin iPhone. Jag låter min blick svepa över karaktärerna på första raden i publiken. Rollen som vår lokala Anna Wintour spelas med övertygelse av Damernas Världs Martina Bonnier som skickligt tolkar amerikanska Vogue:s chefhäxas gester, poser och blaserade minspel. Kanske är det självbevarelsedrift som har fått henne att avstå solglasögonen? Här saknas inte heller en lokal budgetversion av den obligatoriske hiphopjokern med blå loppisfuskpäls, basebollkeps och plastiga ghettosmycken. Den övergripande känslan är ändå den gamla välbekanta av uppehållsrum i högstadiet, med drösar av truliga ynglingar i svarta jeans och jackor, grova kängor och bylsiga sjok av stickade ollar, mössor och halsdukar. Om det hade regnat ute så skulle vi nog faen ha bjudits på en flashback i form av den omisskännliga doften av blött ylle efter rasten också – ingen angenäm sådan för mig som aldrig har tålt att bära stickade plagg över huvud taget.

Nu stiger hon fram från sin plats, min kära goda och rara bordsdam från nyårsafton, Noomi Rapace, och står tigande bredvid tvenne damer vilka på välövad skolengelska hälsar den fulltaliga publiken välkomna till Stockholm Fashion Week i dess trettonde upplaga. Därpå klipper Noomi bandet, nickar med nedåtvänd blick snabbt mot publiken och återvänder utan ett ord till sin plats. Det är en svår konst detta att vara med och synas i olika sammanhang på röda mattor och liknande samtidigt som man markerar avstånd mot och håller sig för god för alltsammans och utstrålar en air av mystik, djuptänkthet och svårmod. Noomi bemästrar den vanskliga balansakten med bravur. Under nyårsmiddagen förklarade hon för mig att det är glädjen i att arbeta med begåvade och kreativa människor som är behållningen i henne yrke medan kändisskapet utgör dess baksida. Jag ser inget fog för att betvivla uppriktigheten i hennes utsaga.

Äran att öppna modeveckan har säsongens vinnare av Max Factor-priset för årets modedesign, AltewaiSaome, det även internationellt så smått omsusade märket som för drygt två år sedan grundades av Natalia Altewai och Randa Saome, två unga begåvade modeskapare från Malmö vilka jag själv under vintern har haft nöjet att lära känna som kära vänner och inleda samarbete med i ett projekt. AltewaiSaome representerar något nytt på den svenska modescenen. Det märks att de inte som sina kolleger och konkurrenter är utbildade på Beckmans i Stockholm eller Textilhögskolan i Borås utan vid den hårda modedesignskolan Marangoni i Milano och att de också har yrkeserfarenhet från den italienska modeindustrin. Deras stil har mått av modern kosmopolitisk elegans som har saknats helt i svensk modedesign. Under alla mina år i den här branschen är AltewaiSaome det första svenska modemärket som tilltalar min egen smak. Förväntningarna på deras visning är höga efter förra säsongens sensationella succé. Efter showen menar flera självutnämnda experter, bland dem jag själv, att de kanske inte helt lyckades leva upp till dessa men som amerikanen säger – talk is cheap. Natalia och Randa befinner sig som så många av sina kolleger fortfarande på ett stadium där de lever på nudlar och entusiasm. Jag och andra är dock övertygade om att de har avlägsna förutsättningar att lyckas med något så försvinnande svårt som att etablera sig i den globala modearenan.

Jaha, då är vi igång igen. Känslor av ilska, vämjelse och frustration tumlar inom mig när jag studerar den mörklagda massan av bekanta och obekanta vinterfnasiga medmänniskor. De senaste säsongerna har jag givit faen i nästan hela härligheten, av omsorg om min delikata mentala hälsa och lättsårade fåfänga, men den här gången är jag i egenskap av Dagens Nyheters utsände åtminstone ”seatad” på första raden vid catwalken så som något så när anstår min högvälborna ställning som yrkesman, modeprofil och kulturpersonlighet. Efter premiärvisningen avancerar jag och min hemmagosse fotografen Pierre Björk målmedvetet upp mot Grev Turegatan där Filippa K Man bjuder på en ”installation” och därtill en lunchbuffet serverad av mina vänner från PA&Co. Det sörplas och smaskas glupskt från små pappmuggar med de gängse asiatiska munsbitarna till höger och vänster och småkrökas även från vitvinsglasen på ett sätt som för mig i min ortodoxa nykterhet framstår som betänkligt. Jag behöver inte berätta att jag själv håller jag mig för god för denna stillösa stående utfodring. I en långsmal alkov i den vitmenade vindsvåningen står ett tiotal stackars manliga modeller uppradade på podier som skulpturer i en galleripassage.