En svensk gonzo

”Moderaternas spin doctor och/eller Percy Nilegård/Boxer-inkarnation Per Schlingmann är modemässigt nära nog korrekt deckad i helsvart av något märke ståtande nivåer över Dressman. Tänk om han hade bollarna att pimpa sitt set, som vi säger numera, lägga på några nollor, knäppa upp ett par knappar, kanske fyra, och luta sig tillbaka i zebraskinnsoffan, spräcka upp en magnum Cristal, dia självbelåtenhetens söta nektar från triumfens varma spene och puffa på en ragamuffin fet som en spädbarnsarm med en modebloggerska i varje armhåla…hubbabubba, goffagoffa, ymf ymf…men nej…hrrrm…stopp och belägg — de nya moderaternas är det enda arbetarpartiet, arbeit macht frei, imorgon är en ny dag, det är viktigt det här med familjen och hela den biten, låt se här…arbetslinjen, utanförskapet…i vardagens doft av dagis och korv skola vi växa, frodas, förkovras och multiplicera, i evighet omnipotent och allom betäckande.”

”…så lösgör han sig effektfullt ur kulisserna — ingen mindre än The Man själv, vår statsminister Fredrik Reinfeldt. Han håller ett kortare tal där han försäkrar att det är entreprenörer som Jonny som sätter Sverige på kartan. Helvete, under hela mitt morsknullande yrkesliv har jag plågats av denna sakramentskade påkartsättning! Var är min flodhästpiska? Jag drabbas av en svårkontrollerad impuls att här och nu stövla upp på scenen för att ge vår statsminister en snubba. Vad är jag egentligen för slags människa som retar mig på den här sortens lobotomerade samtida offentliga fikonspråk mer än jag upprörs över massakrerna i Syrien? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Vad skall min vän Dilsa Demirbag-Sten tycka?”

”Majoriteten av de unga hoppfulla modeskaparna går det vanliga ödet till mötes med fyra-fem år av nudelätande i råa Dickenska källarkontor innan de ger upp, bildar familj, köper hydrauliskt sänkbar barnvagn och inrättar sig i en vältatuerad ordnad tillvaro som anställda i H&M:s eller någon av de andra stora kedjornas designateljéer. Ett sakta med säkert växande antal märken har dock med söndriga, blödande naglar etablerat något slags fäste i orkanbyarna på marknadens slippriga lodräta klättervägg, under de senaste åren i flera fall med understöd av riskkapital då mode som vi vet har blivit högsta mode bland placerare såväl som bland politiker och andra beslipsade beslutsfattare. ”

”Det rör sig inte om någon extravagant eller dekadent androgynitet, ack nej, alls icke, utan om en prydlig, medelklassig, frisyrklippt sådan, avsexualiserad som en gamla skolans tandsköterska — något av den ”skjortbärande morsknullare” om vilken mina vördade husgudar Wu-Tang Clan en gång ordade i ett klassiskt mellansnack, om ni förstår vad jag menar vilket jag är säker på att ni gör. Oh ja, vi talar givetvis om det tredje könet, nörden, detta hen som med blodiga sporrar topprider vårt svenska modelandskaps karga stäppvidder. Det hela får räknas som berömvärt och ett bevis på att jämställdhetssträvan har nått längre här uppe än i de stora modenationerna och så vidare, även om jag för egen del tråkas ut av det.”