Requiem över Göran Hägglund
Så kom och gick den dag som förr eller senare måste randas. Vår Göran Hägglund tog ett tårfyllt farväl med blomsterkvast i hand, klev ned från den politiska scenens värmande strålkastarsken och red in i solnedgången. Som sin svanesång bjöd den siste kvarlevande representanten för den ursprungliga ”Alliansen för Sverige” oss en uppvaktande ouvertyr trånande inför vår stora främlingsfientliga minoritet av lågpannad pöbel i ett sista skenbart framgångsrikt försök att bryta sitt partis slemmiga snigelgång längs riksdagsspärrens blixtrande rakbladsegg.
I tolv långa år har Hägglund efter bästa förmåga förgäves förfäktat ”familjeidealen” och svängt den snedkammade skötsamhetens fana i ett alltmer gudlöst, surrealistiskt samtida samhällslandskap där även de mest plikttrogna familjeförsörjare och frireligiösa schlagersångare har kommit att anta skepnaderna av vildhåriga haschskägg och timmerhuggande sexmördare. Otacksamt kan tyckas att han som en sista spark i arslet tvingades se sin enda politiska kvarlåtenskap, vårdnadsbidraget, osentimentalt spolas av däck som det gamla barnet med badvattnet.
Göran har gjort ett gott och tappert jobb, därom kan inga tvivel råda, även om han under alla dessa år, månader, veckor, dagar och timmar inte fullt lyckades bryta sig ur skuggan av sin store företrädare Alf ”The Man” Svensson.
Att efterträda Svensson efter dennes trettioett år vid rorskulten för det politiska frimickleriets bräckliga farkost var vid gud i hans jönköpska skepnad ingen tacksam uppgift. Svensson var en man med bibliskt tålamod och hednisk beslutsamhet. Efter en uppvärmande tjugoårig politisk ökenvandring lyckades Svensson 1985 som en trojansk häst inom Centerpartiet, under ledning av farbror Thorbjörn Fälldin, tillskansa sig en riksdagsplats och utifrån denna maktposition med några snabba manövrar förvandla pingströrelsens gamla sekteristiska Kristen demokratisk samling till det mer bredbrättade och politiskt rumsrena ”Kristdemokraterna”. Vid riksdagsvalet 1991 erövrade detta nyuppfunna parti inte mindre än 7,1 procent av väljarna. Siffran var sensationell då Kristen demokratisk samling under partiets första knappa tre årtionden hade kretsat kring och oftast under en procent — det verkliga antalet tungomålstalande Jesusfreaks i vårt land på den tiden (idag troligen än mindre). Väl inne i riksdagens värmande gemenskap lämpade Svensson genast hela den snabbt uppbyggda kulissen av populistiskt allmängods över bord för att benhårt kohandla sig till eftergifter för pingsrörelsens gamla kärnfrågor som kvinnan tillbaka till spisen och begränsningar av aborträtten, kristendomsundervisning i skolan, homifiler och andra perversa tillbaka i fållan, etcetera — med avsevärd framgång. Han blev på kuppen ”folkkär”, utan att lågpannorna någonsin gav ett flygande knull, som amerikanen säger, om, eller än mindre synade hans hårda kärna.
Sin riksdagsplats har kristdemokraterna bland slickande lågor med svettig bravur förfäktat under det kvartssekel som har förflutit sedan Svenssons lyckosamma inbrott. Under hela denna epok har partiet kunnat göra anspråk på sin tredjedel av den mer eller mindre beständiga skaran av otroget flyktiga allmänborgerliga missnöjesröstare och idioter vilken likt ett sillstim i strömmen följer den rådande samtidstrenden, på bekostnad av sitt fadderparti centern och dess tvillinga lillebror folkpartiet. Alf Svenssons bragd, om vilken jag så tidigt i min karriär som 1986 i Dagens Nyheter författade en skandalomsusad straffpredikan, är naturligtvis bortglömd i dessa dagar då ett parti som Sverigedemokraterna med ett mer brutalt samtida manér har lyckats exploatera en större portion av den procentandel av vår nations befolkning av fåkunniga och mindre vetande vilkens maximala potential jag beräknar till omkring trettio procent — den högsta siffra som nazisterna uppnådde i demokratiska val. Då räknar vi inte den ickeröstande associala minoriteten.
Göran Hägglunds oblida öde har varit att i ett främmande, vansinnigt nytt samtida samhällslandskap med allt vad fan gammeldags svärd och lansar heter försvara dessa Alf Svenssons, Levi Petris och pingströrelsens gamla traditionella ideal i nya tider då ingen djävel, de förbannade nutida hororna, har en aning om vad dessa ideal kom ifrån, än mindre bryr sig det bittersta om dem eller den gamla sköka till häst de en gång långt bak i urtiden red in på: förgäves naturligtvis.
Vi fåtaliga minnesgoda kommer i första hand att minnas vår Göran för hans utspel för en knippe år sedan, anno 2009, om ”verklighetens folk”, denna tysta majoritet som i hans plötsliga mardrömsvision skulle vända sig mot ”kulturelitens” ”svårartade performancevrål”, etcetera, ett drama om vilket jag då skaldade några rader i denna kolumn
Vi var några enstaka som då undrade hur det var fatt med Göran. Hade han nu ändå till sist efter allt detta sidebenekammande slipsbärande förlorat förståndet? Nej, alls icke. Ej heller var resonemanget ett symptom på deliriumliknande tillstånd till följd av biverkningar från långvarigt alkoholmissbruk och/eller antidepressiv medicinering. Alls ej! Göran varken dricker eller självmedicinerar tung antidepressiv psykofarmaka och dårhusfludder mer än för det berömda husbehovet. Istället får vi skriva detta hans bisarra utspel på samma konto som det senaste försöket att tråla de sjuka främlingsfientliga folkdjupen: en desperat och naturligtvis fåfäng jakt efter de undflyende gudlösa populistiska horderna helt enkelt.
Kanske insåg Göran i ett ögonblick av ”clairvoyance” att detta slag är förlorat nu i detta digitala scenario då ”familjeidealen” är överspelade och då mer moderna tölpar med ny virtousitet spelar den samtida pöbelns pipor. Kanske var han bara trött. Hur som helt så bör vi ta av oss baskern och med ett småleende tacka en mer än medioker representant, kanske än av de sista, för den snedkammade, skötsamma, låt vara mellan skål och vägg lätt intoleranta frimicklande minoriteten från trakterna kring Vätterm för ett hyfsat, ja mer än så, väl godkänt förrättat värv.
PS. Finns det någon icke Jesusfreak som kan le ett leende som det på den bifogade bilden? DS.