Claes Britton
Grekturken begins…

 

Det är sällan som en ny klassiker etableras på Stockholms krogscen. Efter en över mer än femton år utdragen krogboom är branschen överetablerad, publiken bortskämd, trenderna kortlivade och ”koncepten” konsumerade eller, värre, konstruerade. De flesta ambitiösa nya restaurangers otacksamma öde är att, i bästa fall, surfa några veckor eller månader på trenden för att sedan kämpa sig fram i bakvattnet som ännu en krog bland många, många fler. En god andel av dessa nya krogar, för att inte säga de flesta, dukar snart under i denna kamp för överlevnad, med tandagnisslan och kapitalförstörelse som följd. Andra är duktiga, starka och lyckosamma nog att kunna bita sig fast som mer eller mindre väl fungerande kvartersbistron, finkrogar eller nöjeslokus även över tid.

Endast ett litet fåtal restauranger förmår i längden försvara en ställning både rent matmässigt och som stamkrog och mötesplats för en publik även utanför sina grannskap. På den som vill nå detta av så många krögare eftersträvade mål ställs många och höga krav. Ett eget originellt och efterfrågat kök – god och spännande mat helt enkelt – är förstås grundbulten, men räcker inte för att vinna en trogen stampublik bland Stockholms trolösa frekventa uteätare. Det krävs också en lokal i rätt läge, med den rätta personliga atmosfären – och därtill en egen karisma. Inte heller detta förslår. Därtill fordras krögare och personal med förankring i stockholmskulturen, förmögna att locka och hålla kvar de ”rätta” gästerna, som i sin tur drar andra gäster och på så sätt bygger upp den ”rätta” stampubliken.

Men även för de enstaka restauranger som når dithän så återstår den längsta och hårdaste vägen utmed vilken även de tappraste brukar falla ifrån den ene efter den andre. Det handlar om det eviga, oglamorösa slitet – krogbranschens förbannelse – med att upprätthålla kvaliteten kväll efter kväll, vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in, utan att låta ledan, tröttheten eller motgångarna ta överhanden; att ständigt återuppfinna sig själv och återerövra sin publik, kväll efter kväll efter kväll. En kort svacka kan vara nog för att en aldrig så långvarig formtopp skall vara glömd.

Restaurang Halv Grek Plus Turk i den anonyma hörnan Jungfrugatan/Tyskbagargatan i skuggan av Östra Real på Östermalm i Stockholm har uppfyllt alla krav och kvalificerat sig som något så exklusivt som en modern klassiker på vår stockholmska krogscen. Jag vill gå så långt som att fräckt och subjektivt påstå att Halv Grek Plus Turk var den enda krogetableringen i Stockholm under nittiotalet som gör skäl för en sådan hedersbetygelse – ja, att ”Grekturken”, som jag i fortsättningen kallar restaurangen, är den första verkligt klassiska stockholmskrogen i det mindre formatet som fått fäste sedan åttiotalets PA&Co och Tranan. Ett bevis är att Grekturken, i likhet med PA&Co och Tranan, varit föremål för flitig kopiering, eller, vänligare uttryckt, att krogen varit en inspirationskälla för andra krögare. Numera finns väl över dussinet mer eller mindre Grekturken-inspirerade krogar runt omkring vår huvudstad och även på andra håll inom och även utanför landets gränser. Som alltid finns dock blott ett original.

Halv Grek Plus Turk öppnades i oktober 1996. Initiativtagare och grundare var två sedan unga år välkända profiler i Stockholms krog- och nöjesvärld, ”halvgreken” Elias ”Saile” Eliasson och ”turken” Uluc ”Bullen” Telmen – plus ”Bullens” lillebror Umur. Köksmästaren Claes Claesson kom in som kompanjon kort därpå och senare har även hovmästaren Stellan Åkerstedt blivit delägare.

I början, och än idag, bidrog ”Bullens” och Umurs mamma Yurdagül med hjälp och inspiration i köket. Dock är det köksmästaren Claes Claesson som skapat ”Grekturkens” stilbildande meny med mat från hela östra Medelhavsregionen – Turkiet, Grekland, Libanon, Kaukasus och Nordafrika – kryddad med hans egna högst personliga stockholmsattityd. För krogens inredning – även den numera upphöjd till modern klassiker – stod arkitekten och formgivaren Peter Hallén, i nära samarbete med krögarna. Liksom menyn kan denna interiör beskrivas som en personlig stockholmsk gestaltning byggd på allsköns orientaliska och andra influenser.

”Det speciella med Grekturken är vår blandning av mat och att vi inte är någon fullt ut ’etnisk’ krog”, säger Elias ”Saile” Eliasson. ”När folk från andra grek- och turkkrogar kommer hit blir de ofta förvånade över att inte hitta några fårskinn, oljekrus eller märkliga musikinstrument på väggarna. Våra föräldrar kommer från Grekland och Turkiet och vi har med oss den matkulturen hemifrån, men själva är vi ju uppvuxna här i Stockholm och krogen, både maten och miljön och känslan, har vår egen attityd som ett filter på allt vi gör.”

”Grekturken” blev ett begrepp i Stockholms krog- och nöjesvärld redan vid tiden kring decennieskiftet 1990, sex år innan själva restaurangen öppnade. Grekturken var i begynnelsen något så udda som en trendig ambulerande ”matklubb” – en skapelse som uppstod då ”Bullens” och ”Sailes” vägar möttes efter att i åratal ha löpt parallellt genom Stockholms vindlande krog- och nattlandskap.

Turken Uluc ”Bullen” Telmen

Uluc Telmen föddes 1962 i Istanbul. Familjen, med mamma Yurdagül och pappa Birkan, flyttade till Sverige när Uluc var två månader gammal, då Birkan, byggnadsingenjör till yrket, rekryterats till Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Familjen Telmen bodde först i Hökarängen och sedermera på Reimersholme. Uluc, och så småningom även den yngre brodern och numera kompanjonen Umur, placerades i den elitistiska Franska skolan vid Johannes kyrka, inte så mycket för skolans rykte för disciplin och traditionellt latinska akademiska ideal som för att föräldrarna hoppades att det här skulle verka ”mindre onormalt” att vara turkar. ”Smeknamnet” ”Bullen”, vid vilket Uluc tidigt kom att kallas, har väl aldrig räknats som någon hederstitel bland svenska smågrabbar, men i jämförelse med Uluc var det nog trots allt att föredra i sjuttiotalets mindre mångkulturella Stockholm …

Bullen är vad som numera går under den medicinska benämningen ”grav dyslektiker”. Under hans tidiga skolgång misstänkte lärarna att han var efterbliven och skickade honom till barnpsykolog. Han hade svåra inlärningsproblem till följd av sin ordblindhet, vilket givit honom bestående komplex. Däremot hade han lätt för ämnen som matte och fysik, men tyvärr svårare med att förmedla även dessa naturliga talanger.

”Jag kunde ju inte stava till Pluto och Mars fast jag kunde astronomi. När jag lämnade in proven undrade lärarna alltid vad faen det stod för nåt på pappret egentligen. Det där har givit en djävla rädsla för att skriva. Jag vågar fortfarande inte skriva vykort ens. Hela livet har gått ut på att undvika skriva och säkert var det därför jag började med restaurang.”

Q

Franska skolan var en tjejskola och unge Bullen hade mest tjejkompisar genom vilka han så småningom lärde känna grabbar ute i ”svängen” på stan, lokala legendarer som Thomas Widestrand, Stålis, Anders Ejdebeck och Mattias Almström. Han började jobba extra som diskare på ”Vickan”, alltså Victoria, och festade sig igenom hela den tidens trendiga discosväng, från Village till Phonograph och Tramps till 84:an och Ritz. Genom sitt extraarbete kom han också tidigt i kontakt med tidens äldre trendiga nattliv, på Vickan, Daily News och Alexandra.

”Det var djävligt gayorienterat. På Vickan fanns en fjolla som hette Bert som lät mig använda hans namn. Så jag gick in som ’Bert’ på After Dark och efter ett tag kom jag plötsligt in överallt. Det var kul som fan, men dyrt, för man fick ju snart vanor. Att sitta på Diana och beställa in ripa och snaps kostade ju stålar. Så efter gymnasiet började jag till farsans förskräckelse jobba som smörgåsnisse på Vickan istället får att fortsätta med någon utbildning. Sedan fick jag börja servera på Diana. Det var fatservering och sånt, viket blev en chock för mig, men fjollorna räddade mig. De var kul och djävligt levnadsglada. Jag fattade hur tufft det är att vara bög. De höll sig till varandra och var riktigt dekadenta. De flesta av dem är döda idag.”

Bullen tröttnade snart på Diana. Han hade lärt känna Anders Gunnarsson och när denne öppnade Café Opera flyttade Bullen dit, först som smörgåsnisse, sedermera servitör. Därefter blev det Sandro Catenaccis första restaurang Caina och sedan Söderhallen, med Agnes von Rosen och Hinke Palmstierna, varifrån Bullen fick sparken med buller och bång efter anklagelser om att ha ”kört” kassan. Han fortsatte till det nyöppnade Tranan, där Bullen, som vi i den äldre generationen minns, blev stans första bar-DJ i den trendsättande källarbaren där han i sin tur tog in Claes Bodén.

”Jag har alltid varit musikintresserad. Mina rötter är ju T-Rex och Marc Bolan, Roxy Music och senare new wave som Magazine, Cure och Human League och allt det där”, säger Bullen, som även själv minsann ”musicerade” i det lokalt beryktade, minnesvärda partybandet ”Die Sne Kanonen mit den Sonnenbrillen”. (”Förtyskning” av ”De sneda kanonerna med solglasögon”).

I mitten av åttiotalet reste så Bullen till New York där han flyttade runt under ett par år, studerade film och försörjde sig på olika servingsjobb. Han lärde känna de svenska killmodellerna Kim Moré och Rafael Edholm som arbetade som dörrvakter på Nell’s och kom härigenom in i New Yorks trendiga nöjesvärld bland kändisar, modeller och italienska playboys.

”Jag trivdes bra och var på vippen att stanna kvar, men gillade inte amerikaner, pallade inte att de snackade så mycket skit hela tiden.”

Det var efter hemkomsten från New York som Bullen började med klubbar, en verksamhet som snart gjorde honom känd som Stockholms ”klubbkung”, den titel han sedan fick leva med under ett årtionde.

”Det jag lärt mig i New York var att det gick att göra så mycket mer med musiken. Jag lärde mig gilla hip hop och house och fattade att det gick att blanda en massa och även köra riktigt hård musik. Folk godtog det, bara feelingen var rätt och det var snygga brudar. När jag kom tillbaka så tyckte jag att musiken överallt här hemma var en sån djävla öken. På den tiden dansade folk fortfarande till rocklåtar och Van Halens ’Jump’ och Rolling Stones och sån skit. Det var dåliga tider då så det var inga problem att få folk som var villiga att hyra ut lokaler billigt. Sedan satt jag på Piccolino på dagarna och delade ut flyers och så rullade det igång. Det första jag gjorde var ’Base’ på Västergök vid Hötorget. Det var en ful djävla pizzeria totalt utan charm, men det hade jag också lärt mig från New York – att det räckte med att ta dit ett par skivspelare och några oljelampor. Bara det kom rätt folk och man lirade bra musik så tyckte folk det var coolt ändå”.


Du har nått slutet av detta utdrag.
Vill du läsa mer?

Claes Britton

Grekturken begins…

Berättelsen om restaurangen Halv Grek Plus Turks ursprung i Stockholms krog- och klubbvärld. Först publicerad i boken ”Meze hos Halv Grek Plus Turk” 2005.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 26
Pris: 15 kr