En svensk gonzo

När vi för väl vid pass ett rågat tjog månvarv sedan av Moderna Museet ålades det ståtligt förpliktigande hedersuppdraget att utforma och producera den stora, nyligen publicerade Historieboken* till ära av det ärevördiga museets femtioårsjubileum, då stod det ej länge på förrän idén för omslaget till denna bok framstod som klar för Eder ödmjuke. Det skulle förstås vara de tvenne glasögonen på Robert Rauschenbergs världsberömda get ”Monogram”, det allra mest kända av museets alla moderna mästerverk, ett öga på var sida om omslaget, det ena ljust, det andra mörkare; de två sidorna av konsten och livet sålunda och alls ingenting mindre.

Att just den här idén framstod så självklar för mig har förstås sin förklaring i att jag är uppvuxen på museet, där min kära, sedan länge framlidna faster arbetade i biografen och där jag själv, tillsammans med min bror och min kusin — och med betydande framgång — tillbringade en god andel av barndomens vinterhalvårs helgdagar i barnverkstaden medan mor och i all synnerhet far satt i glada, politiskt befryndade vänners lag i restaurangen och drack Beyaz och framför allt Alger, vill jag minnas att det var — ett genialiskt koncept långt mer sensuellt samt intellektuellt och kreativt förkovrande, vill jag hävda, än senare decenniers ”lösningar” med bollrum och annat otyg på McDonald’s, IKEA, Bauhaus och andra gudsförgätna platser.

Jag fängslades från så tidigt jag kan minnas av dessa så snälla, visa, gåtfulla, djupt sorgsna ögon. Det fanns något allvetande i getens blick — något som hade med den oundvikliga förödmjukelsen och lidandet här i vår värld att göra. När jag var barn stod geten ute i det fria, mitt i salen, utan sin plexiglasbur, även om man inte längre fick röra och än mindre rida på den, vilket de något äldre barnen fått göra när geten först kom till museet för utställningen ”4 amerikanare” 1962.

Det länder våra uppdragsgivare till heder, om jag får tillåta mig en släng av självförhärligande, att de genast, utan reservation och med stor entusiasm gick med på mitt förslag, vilket också min vän Frederik Lieberath, mästerfotografen, senare gjorde.

Att skapa de nödvändiga förutsättningarna för vår fotografering var en betydligt mer mödosam historia. Det tog sin tid innan jag lyckats övertyga våra uppdragsgivare att det var helt nödvändigt att flytta ned geten till museets fotostudio och avlägsna plexiglasburen, samt att vi behövde två hela dagar för vår fotografering — en för riggning, inställningar och tester, en för själva plåtningen. Att geten var borta på måndagen, då museet är stängt, var en sak, men tisdagen en helt annan, då det innebar att många gäster skulle bli besvikna. Geten är ju museets allra största dragplåster. Dessutom är ”Monogram” ett extremt ömtåligt verk som endast lånas ut till andra ledande museer med stor eftertanke, i utbyte mot andra mästerverk av motsvarande dignitet, och som för detta syfte har sin egen specialtillverkade låda, stor som en friggebod. Det tog ännu längre tid innan våra uppdragsgivare hade lyckats övertyga museets tekniker och konservatorer om nödvändigheten i att genomföra denna operation. Till sist så stod den där ändå i studion under två grå och ogästvänliga senvinterdagar i början av mars.

Mot kvällningen den första dagen, då vi började bli klara med riggningen, hade hängt skynken, omgärdat geten med skärmar och så vidare, kom konservatorernas chef in i studion för att se det som han gjort sig bästa för att stoppa. På väg ut sade han som i förbifarten: ”Ni vet vad det är värt det här verket, eller hur killar?”. Nej, det visste vi inte. ”Då ska jag tala om det för er”, sade han vilket han därefter gjorde. Värderingen kom sig av att ett av Robert Rauschenbergs så kallade ”combines”, hans mest berömda serie verk, där geten räknas som det i särklass allra förnämsta, nyligen hade sålts på en internationell auktion, vilket gjorde att man med ganska stor exakhet nu kunde fastställs getens värde. Ni skall härmed få chansen att gissa detta värde — alltså hur mycket den var värd då. Observera att detta var innan Rober Rauschenberg kort därefter avled, vilket förstås ytterligare ökat värdet. En ledtråd kan vara att såväl Frederik som jag den natten drömde mardrömmar om hur geten på olika sätt skadades till följd av fummel av oss…

Ja, detta liv tar oss fram på märkunderliga stigar. Något jag lärt mig är att tiden är längre än man tror men minnet kortare. När jag 1998 publicerade en mycket omtalad och skandalös artikel om det nya Moderna Museet i Dagens Nyheter, då var det sista jag trodde att jag mindre än tio år senare skulle anförtros uppdraget att producera museets jubileumsbok. Blott ett decennium senare är det få som minns att jag ens skrivit texten, vilken också ingår i min bok Sekelskifte i Stockholm. Så är det här i livet. Det som vi själva vill tro är stort och viktigt är strax glömt. Min text får väl räknas som preskriberad vid det är laget, även om den, det måste tillstås, är mer än lovligt fräck och elak samt, skall vi säga, en smula omogen. Ni kan döma själva, då jag lagt upp texten i mitt textarkiv. I detta arkiv ligger sedan gammalt också min stora intervju med museets legendariske grundande chef Pontus Hultén, en av historiens främsta moderna museimän, grundad på över tio timmars intervju och publicerad i Stockholm New No.5, 1998.

* Se Svenska Dagbladets söndagsreportage (kulturdelen, Under strecket) om vår kära Historieboken nu på söndag 14 december!

Ja, så drogo vi åter samman efter jämnt ett solvarv av nya vådliga äventyr och bravader för en storstilad Gathering, den så kallade Brittons Brigad, BB — knappa dussinet mer eller mindre välvuxna manspersoner från den hårda kärnan av Stockholms innerstads innersta gamla basketkretsar vilka så oväntat strålat samman i den här kolumnen och vilka en dag måhända skola komma att stå uppstoppade tillsammans i en avsides placerad monter på Riksmuseet i Frescati, framtidens folk till varnagel. Skådeplatsen var denna gång vårt kontor på Brahegatan samt en av Brigadmedlemmarnas närbelägna kött- och spritlokus. På kvällens schema stod urtida mångkamp, prehistoriska manliga umgängesriter samt dryckeskultur i tidig bronsålderstradition. Detaljerna från den gudsförgätet svarta decembernatten är alls ej centrala. Vi ser tillbaka på det hela som en väldig och vidunderligt burlesk Bruegelfresk där det är helheten, det stora sammanhanget, eller helikopterperspektivet för att uttrycka sig på samtidssvenska, som är huvudsaken. Gåtor som hur i hela fridens namn den store Feffipitekus Rex Gutturalis Metanolicus kunde ro iland bragden att först konsumera förpilsner till förpilsnern till förpilsnern, sedan under hot tvinga samtliga brigadmedlemmar att underteckna ett olycksbådande ”manifest”, så försvinna i vitglödgat vredesmod under ett antal timmar, då han bevisligen bland mycket annat besökt flera andra krogar och gästgiverier, införskaffat ett pingisracket och varit hemma och författat en bloggkommentar(!), bara för att till sist göra en lika överraskande som bejublad comeback innan han som en magnifik final lyckades bli såväl insläppt på som, mindre förvånande, utslängd från Spy Bar — ja, det vara bara en av nattens många folkligt myllrande subplotter och brokigt sammanflätade människoöden och händelseförlopp…vi är ändå alla, trots allt och när allt kommer omkring, stolta exemplar av arten Homo Sapiens…

Det blev som vi trodde ändå till sist, trots allt och när allt kom omkring. Vår Main Man Barack Obama triumferade förhållandevis ledigt, om än knappt, över den gamle terrängående, tappert bottox-pumpande McCain, trots att denne alltmer desperat spelade ut sina tarvliga tokpatriotiska machokort (”I’ve got the scars to prove it!”, jo, man tackar…). Det var väl för väl det. Om utgången blivit annorlunda så hade jag åtminstone för överskådlig tid givit upp de sista hoppen om mitt gamla andra hemland. Obamas seger är bevars historisk och ganska fantastisk, även om det säger en del om landets primitivitet att det var en sådan bombastisk, barnpedagogisk andra världskrigsretorik som Obamas som krävdes — inget finlir om vi säger så…

Låtom oss nu vid vår edsvurne Gud hoppas och tro på vår man Barack som en alldeles nödvändig bot för det förtappade mastodontlandet och vår övriga enda värld.

Själv vill jag, föga förvånande, än en gång sända en tanke till Obamas ännu sittande företrädare, den oförliknelige George W Bush, USA:s i mördande konkurrens genom tiderna sämste president — sadisten som torterade djur som barn, söp och svinade ned i sin ungdom och störtade sitt land i avgrunden som vuxen. För fjärde gången får han mig nu att göra avkall från min princip att lämna politiken därhän i den här kolumnen. Om ett par dryga månader kan han för gott dra sig tillbaka till sin sedan länge reserverade hedersplats där bland Hitler, Caligula, Henrik VIII, Pol Pot, Stalin, Genghis Kahn, Interahamwe, Ceausescu, Leopold II, Bokassa, Saddam (ett kärt återseende…) och alla de andra olycksbröderna där nere i vår mänskliga historias bråddjupaste herostratiska helveteshålor, där alls ingen kvinna äga access, för att skalda samtidssvenska…

Det är med en tornande skuld till sina egna kommande generationer och till den övriga världen som det amerikanska folket nu tar farväl av denne fjortonde gradens fiskmås till president. Med sin bottenlösa okunskap, sin provocerande dumhet, sin grundläggande machodrypande våldsfixering och sitt föraktfulla ointresse för allt och alla andra än sig själva är det de, amerikanerna i gemen, och ingen annan, som är skyldiga till den situation vi alla nu befinner oss i. Som jag tidigare skrivit i den här kolumnen så har jag alltsedan skoltiden i Santa Monica i Kalifornien på sjuttiotalet bara väntat på de ödesdigra konsekvenser som denna så manligt självtillräckligt våldsförhärligande dumhet en dag kommer att få för oss alla. Jag är lättad, och en smula förvånad, över att denna nu snart överlevda amerikanska regim inte lyckades fullfölja sitt kristna Jihad — för att citera Hunter S Thompson — med ett angrepp åtminstone också på Iran (ursprungsplanen omfattade som vi minns även Syrien och Nordkorea).

Att de valde Bush första gången, efter åtta års republikansk terrorpropaganda under Clinton, USA:s mest framgångsrike president i modern tid, det kan jag till nöds köpa, valfusk med mera oaktat. Hur de däremot kunde återvälja fanskapet förblir en gåta och en skam som sent kommer att kunna botgöras. Som min gamle husgud, nämnde Hunter S Thompson, ställde frågan i en TV-intervju inte långt före sitt självmord (en intervju där han även kallade sin egen gamle nemesis Nixon för ”blödig liberal i jämförelse med Bush”): ”En man som på två år har förvandlat ett ekonomiskt starkt land i fred till ett ruinerat land i krig — hur människor kan vilja rösta på en sådan man, det är det som förbluffar mig med det amerikanska folket”.

Jag har läst stora mängder litteratur om detta fenomen och min analys är klar bortom tvivel. Vi behöver inte gå djupare än till just denna amerikanska så urbota korkade, av Hollywood i generationer romantiserade och brutaliserade våldsglorifierande machokultur — ett skamlöst komplex som Susan Faludi med briljant precision sätter fingret på i sin bok.

Själv skrev jag ett par dagar efter 9/11 en krönika i Expressen (ja, det är sant, jag var under en kort period städslad som krönikor i detta organ — ett på förhand dödsdömt uppdrag som jag övertalades att acceptera av den dåvarande chefredaktören, min vän Joachim Berner) där jag med ganska stor exakthet förutspådde flera av de katastrofala händelseförlopp som vår värld sedan dess har tvingats genomleva. I denna krönika — som föga förvånande väckte ett ramaskri bland diverse tankesmedjor — skrev jag också, vilket jag ännu håller fast vid, att jag är övertygad om att själva kastreringssymboliken , den så iögonfallande snöpningen av dessa den manliga amerikanska kapitalistiska omnipotensens två praktfulla tvillingfallosar, är en synnerligen verksam förklaring till den groteskhet med vilken denna i och för sig historiskt enastående händelse har förstorats upp. Om vi ställer de drygt tre tusen dödsoffer som terrorattacken krävde mot antalet offer som skördats i de krig och den terror som följt av den amerikanska hämnden — då framstår detta groteska med all önskvärd tydlighet för alla och envar. Om vi sedan betänker de förskräckande reservoarer av hat och besinningslös vrede som allt detta helt förståeligt har fyllt hos nya generationer av mörka krafter inom väldiga delar av världen, krafter som annars sedan länge varit dömda att sina i en moderniserad värld — då börjar vi skönja vidden av Bushregimens förbrytelser.

Tyvärr har jag inte lyckats återfinna min egen text. Läs istället Hunter S Thompsons profetiska sportkrönika(!), skriven bara ett dygn efter attacken (notera att stor förvirring ännu rådde om antalet dödsoffer när Hunter skrev sin text) vilken jag lagt upp i mitt textarkiv (är det någon annan skribent som skall få en plats där så är det givetvis han). Kristen Jihad, som han skriver — det låter minst sagt hårt, men det är ju vad det varit fråga om, vilket ”the goofy child President”, som Hunter så skoningslöst träffande kallar honom, gång på gång själv förklarat. Nu hoppas och tror jag att att godheten som så många gånger förr kommer att kämpa ned ondskan till sist. Sådant är ju hydrans öde, som det står skrivet någonstans, minns ej var (kan det vara i Bibeln?): att regelbundet sticka fram sitt vedervärdiga tryne men att alltid och utan undantag kämpas ned och tvingas tillbaka i sin håla till sist.

En gammal dyrköpt sanning stipulerar att vissa dagar bör man undvika att läsa tidningar och ta del av andra medier. Subarktiskt kylslagna jämngrå lördagar på landet i medio av september efter för många flaskor rödvin natten före är sådana dagar. Att jag aldrig lär mig den enkla läxan. I vårt kära gamla USA har den här så omåttligt populära Sarah Palin — den ömma fembarnsmodern som vars hjärtas glädje är att skjuta björn med maskingevär från helikopter — blivit utfrågad och trots den mördande konkurrensen kristallklart utmärkt sig som den mest okunniga presidentkandidaten någonsin. Hon tror inte att människan på något sätt har påverkat vårt klimat och ser ingen anledning till någon form av återhållsamhet i användning av fossila bränslen. Den så kallade ”Bush-doktrinen”, det vill säga att USA förbehåller sig rätten att angripa andra nationer ”i preventivt syfte” om man anser sina ”säkerhetsintressen” hotade, har Palin inte hört talas om men hon ställer sig lika fullt bakom densamma på ett än mer extremt sätt än någonsin Cheney eller vem som helst av domemdagsentusiasterna i den nuvarande amerikanska administrationen. På frågan om USA kan tänka sig att gå till angrepp för att försvara de blivande Nato-medlemmarna Georgien och Ukraina säger hon att ”det absolut kan hända”. Hon tar halvt tillbaka sitt tidigare uttalande om att USA gått i krig på Guds order men säger sedan att ”hon ju hoppas och tror att Gud är på USA:s sida”. I ett tal i Alaska nyligen förklarade hon att USA invaderat Irak för landets roll i elfte september-attacken — en hållning som rent av Bush själv tvingats ta officiellt avstånd från även om att fortsätter att förfäkta den inofficiellt. Lömska araber är ju trots allt och förblir lömska araber — Irak och Saudiarabien, vilken är skillnaden och vem bryr sig?

Är det någon som är förvånad? Jag är det minst av allt. Allt sedan jag brutalt konfronterades med den monumentala amerikanska dumheten och okunskapen som liten skolgrabb i Santa Monica på sjuttiotalet har jag bara gått och väntat på de konsekvenser som denna kommer att få för hela vår värld, förmodligen redan under min egen livstid.

Här hemmavid blir det inga fler nedläggningar av regementen. Det känns tryggt att veta. För faen, fram med starkablarna och låt oss kickstarta Anders Björck igen, säg varför inte? Har inte ”Das Boot” några sjunkbomber kvar där uppe på vinden? Det är många som kommer att ha den georgiske despoten att tacka för mycket under lång tid framöver. Fred är för tanter och bögar. Krig är för karlar och nördar!

Vidare har Linda Skugge erbjudit sina tjänster som Stael von Holsteins efterträdare. Säg varför blir jag inte förvånad? Varför inte förresten? Att låta hela kulturgrejen bli en freakshow är kanske den slutgiltiga lösningen, så som man försökt göra med Skönhetsrådet? För böveln — varför inte ta in Bert Karlsson, Göran Skytte, Lars Ramqvist, E-Type, Frank Andersson och några fler pålitliga mannar och stompa ut varenda rödvinspimplande utvecklingsfientligt bolsjevikmaoistiskt haschskägg och skogstroll när vi ändå är i farten? Gösta Bohman är väl dessvärre alltför död vid det här laget men Gio Petré kanske vi kan få igång? Let’s get ready to Rumble!!!

Apropos skägg så är Stel von Holstein bara en i raden av ”entreprenörer” jag mött längs mitt livs väg vilka efter upseendeväckande konkurser och andra ekonomiska katastrofer lagt sig till med skägg, hals- och armband och andra hippie light-attribut. Vi talar om ett syndrom där också modeprofilen Johan Lindeberg är ett samtida exempel. Jag var under slutet av nittiotalet fascinerad — eller rättare sagt skräckslagen — över Stael von Holsten och såg till att intervjua honom i avsikt att för historien dokumentera hans tankevärld och den galna tidens anda. Jag lämnar er denna misantropiska lördagseftermiddag med att citera mig själv från Framtiden.nörd, mitt eget favoritkapitel i min bok Sekelskifte i Stockholm. Jag kan bara konstatera att jag när jag skrev dessa rader hyste en på tok för optimistisk tro på hur vår snara framtid skulle komma att värdera denne man.

”IT phone home”

Ja, IT är borta nu, detta vårt en gång så allom saliggörande utomjordiska väsen. Borta är alla @:n i företagsnamn, logotyper och till och med på pins, förutom då i vissa av vår landsbygds avlägsna avkrokar och kommunala korridorer. Priserna på sextio- och sjuttiotalsdesign är åter nere på realistiska nivåer och under dem skvalpar sig lågkonjukturen fram där nere i vågdalen. Jan Stenbeck är död. Hans lärljunge och förmente digitale epigon Johan Stael von Holstein trampar åter fosterländsk jord efter ett par säsonger som ski-bum i Verbier där han i likhet med andra vanärade förlorare lagt sig till med en lösare, neohippiefierad framtoning, komplett med långt hår, fårskinnspäls, tibetansk stickad mössa och ett ödmjukare, avslappnat, ja närmast avklarat leende, signalerande att här har ni en man — och inte någon djävla nörd! — som sett framtiden komma och gå men som skiter i vilket; som skaffat sig vidare vyer än så. Han talar vagt om ”nya projekt”, men det vi vet säkert är att hans namn och gestalt redan har intagit sin plats bredvid Hjalmar Mehr, Krueger, Galenpannan, Carendi, Barnevik, Erik IV och alla de andra olycksbröderna där nere i vår svenska historias herostratiska hålor, kommen knappt halvvägs, förhoppningsvis, på sitt jordelivs strävsamma vandring. En klen tröst är väl att detta namn med till visshet gränsande sannolikhet sedan länge kommer att ligga begravt under tjocka lager av de nya tidernas glömska och likgiltighet den dag då det blir dags för hans slut.

PS. Som om allt det ovanstående inte vore nog rymmer dagens SvD också en intervju med vårt nya borgarråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor, moderaten Kristina Alvendal. Det var hon som ville lägga ned Skönhetsrådet då hon ansåg att detta stod i vägen för utveckling av Stockholmsregionen och som när detta visade sig svårgenomfört tog in E-Type i detta tandlösa organ. Intervjun är långt ifrån någon sinekur för oss som förfärats över de senaste fyrtiofem årens degeneration av svensk arkitektur och byggande och som försöker inbilla oss en ljusning någonstans där bortom horisonten. Alvendal ombeds också välja tre favoritbyggnader. Hennes första val är överraskande och glädjande — Sydneyoperan, denna ultraradikala byggnad som är ett av modernismens allra förnämsta verk. De andra två är lika överraskande och än mer deprimerande — Söder torn och Svea torn. Faktum är att det är första gången jag hört någon säga något positivt om Söder torn. Låt oss säga att det inte bådar särskilt gott för den närmaste framtidens byggande i vår plågade huvudstad. DS.

PPS. DJÄVLAR! Missa inte dagens krönika (25 september) i Metro av allas vår von Holstein. Det här gossebarnet är som Terminator. Han kommer fortsätta framåt ända tills han krossas i en bilskrotpress. Till och med då kommer ett öga fortsätta blinka rött under det man trodde var kött och blod. Hans analys är sagolik: IT-bubblan var journalisternas fel, liksom finanskrisen (i och för sig håller jag delvis med honom, fast av motsatta skäl). Den ende som är utan skuld är som vanligt Johan själv. Hans lösning på den finanskris i USA som vi länge kunnat förutse och som vi nu alla får tugga på konsekvenserna av är än mer fantastisk: mer otyglad kapitalism och mindre ”välfärd”. Helt underbart! Om Bush och hans män ändå hade lärt sig den läxan så hade vi sluppit allt detta. På med en nolla till på alla direktörslöner bara! Släpp alla bromsar och låt entreprenörerna skena! Skjut alla uteliggare och bidragsberoende! Förklara krig mot Iran, Syrien, Nordkorea, Ryssland och Kina! In med von Holstein bland björnarna på Skansen! JIHAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!DDS.

PPPS. Det skulle baske mig ej förvåna mig om vår vän på Iqube också har en svanktatuering där det står ”Fyra små rätter — biff med bambuskott, fritaereda räkor i sötsur sås, wokade nudlar & fläskkött med cashewnötter” fast han själv tror att det står ”Den moderna renässansmänniskan”, ett uttryck han lärt sig av sin vän och IT-orakelkollega med hårpiskan, vad är det han heter, han som också blev new age och hippie light efter konkursen? Tänk att man glömmer så snabbt…DDDS

PPPPS. Christer Sturmark, så var namnet! Var tvungen att slå upp det i min egen bok. Så fungerar glömskan — den sållar bort det medelmåttiga. En riktigt härlig kille är han hur som helst — just en sådan som kommer fram när man vänder på en sten, för att än en gång citera min gamle vän och atropoligiske medbrottsling ”Tomas Almgren”, en yngling som en gång anno 1962 föddes i fikonsträdets skugga i det fjärran Teheran med det långväga namnet Siawash Horsiar. DDDDS.

Usch och fy, här sitter jag nu, blickande ut över den höstblåsiga skymningsfjärden, och retar mig på ett klädesplagg när jag borde ägna mig åt vettigare ting. Jag hade bestämt mig för att inte sjunka så lågt i den här kolumnen men jag har inte kunnat släppa tanken på den där inomhusjackan som vårt energiknippe till energiminister Maud Olofsson bar under en TV-utfrågning med Lars Audaktusson i TV8 härom kvällen — herre djävulen, var i hela den heliga trehövdighetens namn har jag förlagt min flodhästpiska nu igen, den sextonsvansade, blydaggade? Hon är otrolig den kvinnan — ett bibliskt mirakel av oförklarligt självförtroende. ”Jag har levererat ett överskott av energi, det har jag gjort” (detta förbannade fikonspråk — det är som Zlatan som lovar ”leverera dominans”), förklarade hon för Audaktusson, iklädd en sådan där lövtunn blank skinnjacka från boutiquen i Träskhammarsvik med ett silvrigt garnityr som förde tanken till…ja, jag vet inte vad — coolaste new romantic-killen i Zagreb 1987? Mona Sahlin har också hon en böjelse för den där sortens midjekorta jackor. Under den så kallade Toblerone-affären var jag ensam i svensk media om att förfäkta att det ”allvarligaste” — för att uttrycka mig som Carl ”Das Boot” Bildt — i hela historien var att Mona ertappats med att ha gjort inköp i en butik med namnet ”Mix & Match” i Hägersten. Maud spelar dock i en egen liga i dagens bistra svenska modeverklighet — hon stompar rätt över Chippen, Johan Lindeberg, Lena Adelsohn-Liljeroth, Jesper Parnevik, Kristina Axén-Olin, Patrik Ekwall och allt vad de heter så att det bara blir stinkande lervälling kvar. En hemsk och föraktlig människa må jag vara men när den där jackan slår emot mig på den första bild jag får upp på Google (tyvärr med urringningen beskuren) kan jag inte motstå impulsen att lägga upp den. Förlåt Maud — och grattis!

PS. Med tanke på det datum då detta skrevs kan jag inte avhålla mig från att än en gång citera den gode Ali G: ”We must never forget 7-Eleven!”. DS.

Ja, här sitter jag så en senkommen fredagskväll vid randen av sensommaren, rensandes min dator och mobiltelefon såsom våra förfäder en gång rensade sina fisknät och potatisplättar. Som den ”bloggare” (detta vedervärdiga ord…må vår enfödde gud förbjude att det en dag skola komma att mejslas ut på min gravsten…) jag trots allt är, må vara en lågproduktiv och oregelbunden sådan, så vill jag gärna fortsätta min nyfunna vana att dela med mig en handfull udda bilder från mina senaste månaders resor och behag. Min sammanfattade analys av dessa erfarenheter är att vår värld från min synvinkel, i stort sett och på det hela taget, förblir mer eller mindre densamma och icke desto mindre skön och njutbar.

Så kom den då till sist igår, dagen då Aftonbladets gamle terränggående Lasse Anrell upphörde att vara en tramsig nöjeskrönikör bland andra som av någon anledning gått över till att skriva om den sport av vilken han intet begripit och för alltid ”skrev in sig historieböckerna” som Fiskmås av fjärde graden. Grattis Lasse!

I sin krönika hyllade Anrell besinningslöst Ara Abrahamian för att han ”vågat stå upp mot korruptionen” och en massa annan rappakalja och ren stinkande dynga. Han berömde Abrahamian för hans ”rakryggade” agerande — vilket han föreslog borde belönas med Bragdguldet!!! — och begick sedan sitt historiska övertramp när han jämförde Abrahamians patetiska kvidande med Tommie Smith och John Carlos black power-manifestation och Jesse Owens ”tysta protest” (que?) under Berlin-OS. Snälla någon! Borde inte sådant rendera avsked på grått papper med vändande post?

Till att börja med: jag såg Abrahamians match. Inte kan jag mycket om brottning men nog var italienaren snäppet bättre och Abrahamian mer passiv. Sedan: är det rakryggat att ställa upp i en bronsmatch och sedan kasta bronsmedaljen? Konsekvens, någon? Dock, framför allt: denna vår sjudande svenska nationalism som vi annars smusslar med och skäms över men som kokar upp i all sin fulhet i idrottssammanhang — jag är så urbota utled på den. Varför skulle det vara mer intressant att se en svensk skjuta lerduvor än NBA-stjärnor som möter de bästa från övriga världen? {Detta USA som är minst lika starkt som Dream Team från 1992, något som våra svenska medier förstås helt ignorerat.) Vänd på kakan. Vad tror ni skulle ha hänt om en svensk hade mött en italienare som uppträtt som Abrahamian — som kallat domaren för tjuv och motherfucker och skrikit och kvidit som en barnunge? Hade den italienaren blivit hyllad av Anrell och andra svenska sportkrönikörer då för att ha ”stått upp mot korruptionen”? Hade de föreslagit honom för Bragdguldet? Abrahamian sade att han hade varit nära att strypa domaren. Om hade hade gjort det, vilket pris hade han då nominerats till — Nobels fredspris? Är det för övrigt OK att anklaga folk för maffiafasoner och konspirationer för att de kommer från Italien, som även våra svenska ledare gjort? Hur lät det i våra medier då Sverige och Danmark spelade 2-2 i fotbolls-EM 2004, det enda resultat som tog båda lagen vidare på Italiens bekostnad? Som jag minns det så gjorde sig krönikörerna då lustiga över dessa så typiskt italienska — men den gången högst berättigade — konspirationsteorier.

Gammal idrottsman och idrottsfanatiker som jag är börjar jag bli så less på alltsammans — på denna överexponering, överkommersialisering, dessa manliga frisyrer och denna förbannade flabbiga underhållning. Jag har kommit till en punkt där jag håller med Ivar Lo Johansson: jag tvivlar på idrotten.

Nu skall jag väl lik förbannat gå ned och se Lassie ro för sin frihet och heder! Ro, Lassie, ro din bräckliga farkost mot de stora fria horisonterna och räds ej piskan som viner…

PS. Nej, vår Lassie lyckades inte ro sig till en ställning som fri hedersman. Det blir åter till katakomberna. Det var väl något med polyperna. Varför besväras idrottsmän alltid av krämpor och barnsjukdomar som annars aldrig verkar drabba vuxna människor? Mitt tips är att många av dem är smittade av den kroniska åkomman hypokondri. DS.

PPS. En undersökning i SVT visade att 81 procent av de svenska TV-tittarna tyckte att Abrahamian ”gjorde rätt med sin protest”. Heja Sverige friskt humör! DDS.