En svensk gonzo

Den senaste tidens växande, allt bittrare och mer förtvivlade debatt om den skandal som blir alltmer uppenbar för alla, med Stadsbyggnadskontoret som i ”samarbetsvilja” planlöst säljer ut Citys äldre bebyggelse till finansiellt starka fastighetsägare för rivning och brutal nyexploatering, dessutom subventionerat av oss stackars ständigt surt och kärlekslöst rektalpenetrerade skattebetalare, en debatt vilken som vanligt i dessa frågor har drivits av SvD och dess eminenta arkitekturskribent Elisabet Andersson — inget av detta är ägnat att förvåna, allra minst mig som har följt de här frågorna under närmare trettio års tid och skrivit gång på gång om de mekanismer som ligger bakom.

Det som i alla stycken nu liknar en samtida motsvarighet till sextiotalets Cityreglering, fast denna gång som nämnts utan övergripande plan från den politiska ledningens eller myndigheternas sida, utan efter fastighetsägarna och ”marknadens” spelregler och på dessa krafters initiativ. Vinstintresset driver allmänintresset framför sig likt bulldozern fårskocken. Som Anders Bodin, Skönhetsrådets ordförande, beskriver det så tillämpas en styrmodell som kallas ”New public management”, inspirerad av näringslivet. ”Det är den här tanken att vad marknaden kan göra ska marknaden göra och det offentliga ska i första hand underlätta för marknaden. En förödande utveckling för Stockholm”, som han säger.

Detta de senaste årens alltmer skrämmande, okontrollerade förlopp, som har skildrats av Elisabet Andersson och andra i en serie SvD-artiklar, må vara samtida men dynamiken bakom är urtida. Detta handlar, som min käre gamle vän och klubbkamrat Rickard ”Ricky” Gardell, sedan trettio år i Australien landsflyktig, måhända krasst men icke desto mindre realistiskt uttrycker det, om ”smart guys dealing with stupid guys”. Då den politiska ledningen saknar en vision i de här frågorna, vilket vår svenska politiska ledning har gjort alltsedan sextiotalets Miljonprogram och Cityreglering, då blir det istället de finansiella intressena och byggbolagen som tar kontroll över byggprocessen. Under dessa gossars hegemoni har vi levt det senaste halvseklet. Ingen ny större vision har ersatt funktionalismen. Det är ett i internationella arkitektkretsar känt faktum att ingen annanstans i den fria världen har byggbolagen ett sådant totalt övertag över arkitekten som i Sverige. Den svenske arkitekten är byggbolagens lydige ”boy”.

Om vision saknas så har emellertid drömmen om storhet aldrig varit en bristvara bland dessa våra kommunala makthavare och tjänstemän. Driften att tillsammans med byggare och finanskillar förenas i symbiotiskt skenbart brödraskap över nya strålglänsande expansiva byggprojekt har varit en kronisk och nedärvd sjukdom särskilt i den manliga grenen av våra kommunala beslutsfattare. Gränserna är glidande och vi svenskar vore inte oss själva om vi inte hade vår svenska modell också när det gäller korruption, besläktad med det fenomen som tyskarna kallade för ”die dumme Schweden”. I Italien, där korruptionen är en ädel urgammal konst, och i så många andra delar av världen, där vet beslutsfattarna att ta betalt för sina tjänster. Låt säga att ett kontrakt på ett vägbygge kan kosta en villa i Toscana. Våra svenska beslutsfattare och tjänstemän är så mycket enklare och billigare i drift. Det räcker i allmänhet en härlig vi-anda och ryggdunkande med bastu och RIB-båtutflykter, en del goda middagar och andra roliga upptåg, litet business class och några andra småfringes som grädde på moset/guldkant på tillvaron. Stundtals överskrids naturligtvis de här gränserna, ja men självklart, men det tillhör undantagen snarare än mönstret. Man får säga att vi generellt är lutheranskt puritanska och småsnåla också i vår korruption.

I min text Nere i City från 1995 så skrev jag om själva Cityregleringen och dess konsekvenser, fysiska och psykologiska. I I begynnelsen var ubåtarna från min bok Sekelskifte i Stockholm från 2004 skildrade jag den här mentaliteten så som jag upplevde den från insidan under nittiotalet. I Feel the Light, i mitt tycke en skrämmande text, också den från samma bok 2004, gick jag betydligt djupare med denna aggressiva manliga expansionism så som den yttrade sig i sin extrema form i kampanjen ”OS Stockholm 2004”, där alla dessa krafter var satta i full obscen sving. Det var de även, i mer prosaiska uttryck, i Beaverland, min sorgsna text om förvandlingen av min barndoms Dalarö från ovan nämnda bok. I Midvinterblot över den tid som flytt (…och den återstående som komma skall), som jag författade 2016 för lanseringen av denna webbplats i vintras, blickade jag tillbaka och konstaterar följderna av byggandet i min hemstad under min livstid.

Samtliga dessa texter, som också förstås ingår i min samlingsvolym En svensk gonzo,  finns nu som ni vet att ladda ned här för en spottstyver så gör det för helvete om ni är intresserade av bakgrunden till samtida byggande Stockholm stylee…

För tydlighetens skull så vill jag understryka att jag inte är negativ till utveckling av City, till en förtätning eller heller en högre skyline på sina håll. Det handlar om att utarbeta en vision och en strategi för var och hur detta skall ske. Dessa beslut kan vi inte överlåta åt marknaden — inte när Stockholms stad till skillnad från så många andra städer faktiskt kontrollerar tomträtterna och besitter planeringsmonopol…