En svensk gonzo

”…själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på paddan…?”

”I varje skogstjärn lurade en kärnvapenbestyckad miniubåt, i var vassrugge en osäkrad Spetznaz-soldat, ivrig att in på baraste käkbenet slipa ned våra vettskrämda folkhemska tandhalsar. När det var som värst studsade hela vår samhällskropp omkring som en okontrollerat hallicunerande amfetaminist på kardinalknasets knivsegg.”

”Vägen kantas av jordbruk och hagar befolkade av hästar. Överallt står de där, provocerande overksamma, dessa de mest perversa av alla djur — monstruöst kraftfulla sexmaskiner, ohjälpligt fjättrade i sina praktfulla kroppar av hjärnor dimensionerade för ekorrar. Ja, herregud…”

”Vi har hunnit till Bröderna Olssons vitlöksbar. Min assistent börjar bli tungrodd. Nere i Hannas källare lyckades han med något jag själv aldrig gått i land med: att slänga en bictändare i betonggolvet och få den att explodera! Här sitter vi inbegripna i ett slags samtal med en av bröderna Olsson och hans värmländske barndomsvän — en stor djävla kaukasier som förevisar sitt nya Café Opera-kort med dataremsa. Tomas kroknar för varje minut. I baren på Sjögräs kollapsar den arme ynglingen under tyngden av kärlekens problematik och måste forslas bort.”

”Några av fotsoldaterna gav själva katten i reglementet och halsade öppet ur gallondamejanger med Smirnoff, Baily´s och Baccardi, utan reaktion från kampanjledningen. Mats ”Hulken” Hulth, som såg ut som en galen professor med flygande hårtestar och vilt uppspärrade pupiller bakom glasögonliser fläckade av otaliga fingeravtryck, trycksvärta, grillsås, senap och ketchup, rökte sina gula Blend-paket hela, utan att ens bry sig om att avlägsna skyddsplasten. Ja, minuterna före att det blev dags att inta sina platser i själva auditoriet fick en av kampanjtanterna vänligt men bestämt hindra honom från att tända en hel limpa i kortändan.”

”Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla ”heroinballe” — hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom. När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum.”

”’Jag är uppväxt på gatorna i Göteborg. Jag är van vid att folk håller ett visst avstånd, och den här killen kom för nära.’

Så talade Dramatenskådespelaren Örjan Ramberg sedan han för ett antal år sedan skallat ned en fysiskt underlägsen regissör under en teaterrepetition.

’Gatorna? Ska det inte vara singularis där – gatan?’, sade Tomas som en kommentar till Rambergs uttalande den gången.

Javisst! Göteborg börjar och slutar med Avenyn. Den är som en abnormt förstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp – allt annat förtvinar.”

”Sponsorernas päls- och sammetsskodda krets har övertaget, men här märks också sällsynt udda konstexistenser – vådligt märkliga gubbar i väldiga stofthyddor och vidbrättade slokhattar, överdragna med alkoholmissbrukets kallsvettsfilm (i ett fall rinner svetten ymnigt från de oklippta hårslingorna utför en svullen, mjällbeströdd, ruggig kavajrygg – ingen uppbygglig syn). En medelålders mörksvart man i rosa stuprörsjeans, mintgrön tröja och djupröda Dr Marten’s lågskor kan i detta sammanhang inte vara annat än en världsberömd konstnär. Döden har lagt sin tunga hand över sällskapet. Grått och rött är gångbara färger – i gubbarnas fall rödsprängda ansikten mot gråsprängda hårtestar, i fallet kärringarna omvänt.”

”Med expenderande pupiller kunde jag simultant följa hur hela vårt samhälle lika snabbt lät sig översköljas, utan minsta gest av motstånd utan tvärtom med ivern och dödsföraktet hos en nyss rabiessmittad laboradorvalp som leker i oceansurfen.”

”Det handlar förstås om komplex och oformulerade känslor av mindervärde. Ingen objektiv observatör kan föredra Söder framför Östermalm. Det är som att välja en lägre inkomst framför en högre, sekunda potatiskvalitet framför prima – skitprat, helt enkelt.”

”Jag menar, aldrig någonsin förr eller senare har det väl sågats, borrats, spikats, frästs, filats, slipats, bilats, bigats, stagats, hamrats, skruvats, mejslats, svarvats, varvats, nitats, blästrats, bättrats, skrapats, grundats, målats, hyvlats, oljats, betsats, murats, gjutits, sprängts, bultats, svetsats, lödits, bockats, kaklats, klinkats, rivits, röjts, raserats, fogats, trimmats, laddats, lastats, stansats, spacklats, stenlagts, fordrats, kopplats, monterats, isolerats, dränerats, pluggats, plomberats, pålats, svansats, justerats, förstärkts, förankrats, armerats, försänkts, nivellerats, asfalterats, släntats, schaktats, schackrats, schack matt, terasserats, ventilerats, konspirerats, projekterats, kontrakterats, planlagts, verkställts, styckats, paketerats, förseglats, transporterats, burits, grävts, skottats, skyfflats, spolats, impregnerats, betalats, spaltats, pallats, vinschats, hissats, jämkats, läktats, länkats, passats, vinklats, putsats, kontrollerats, programmerats, marmorerats, modifierats, mätts, torkats, härdats, fixerats, reglerats, reglats, balkats, rappats, fasats, finstämts, spåntats, falsats, kilats, stöttats, säkrats, bandats, blandats, getts, runkats, prunkats, stånkats och funkats med en omfattning, kärlek, ambition, intensitet, grundlighet, uthållighet, sisu, stryktålighet, smärttolerans, självuppoffring, späkning, fanatism, mani, vansinne, passion och extas som just här där vi nu befinner oss, i preludiet till vårt nollnolltal. Över hela vårt hängpenisformade land (det har ju alltid varit Finland som haft bollarna, he he…), från lappkåtorna i norr till snapphanelängor i söder är en miljonhövdad skara sent urbaniserade män beväpnade med arsenaler av de senaste och mest hypereffektiva kraftverktyg som vår samtida industri kunnat uppbringa just i detta nu i rasande snabb färd med att bygga oss en helt ny Sverigebild — för att inte tala om ljud! Likt ornitologen kan DIY-connaiseuren om våren ge sig ut var som helst i våra nyutsprungna marker och lyss: ”Där har vi Black&Deckers nya fogsvansade kantfil, den är ganska vanlig, och det där smattrande lätet där borta är helt klart Skils grabberexpander med dubbeleffekt, den hör man alltid så här års.”

”Sålunda blåsta på konfekten vill vi inte besegla vår sista kväll i Tokyo utan en sängfösare nere i Roppongis globalt ökända glädjekvarter. Frågan är väl om det kommersiella utbudet av människor någonstans är större och mer diversifierat än här: hjulande dvärgar, enarmade enäggstvillingar, odeflorerade trebarnsmödrar eller finansmagnater i blöjor – you name it, allt går att köpa för pengar i ’seedy Roppongi’.”

”Eero må associera till ’Vittne till Mord’. Själv hemsöks jag av en förnimmelse av en scen från en annan film, nämligen 1900, med den åldrade godsherren, spelad av Burt Lancaster, som iklädd tredelad vit linnekostym och bredbrättad hatt hänger sig i ladugården medan gårdens ungdomar dansar till flöjtmusik under skördefesten, efter att en bondflicka försökt ’mjölka’ hans förtvinade spene (’Det vet väl husbonden att man inte kan mjölka en tjur…’). Ack ja, så långt har det alltså löpt iväg med mig och mina tankegångar…”

”Nu är jag nere från högplatån, på väg mot den plebejiska fyllan. Högmodet har gjort sin sorti. I det här stadiet är jag kärleksfull, bullrig, yvig i kroppsspråket, men också lynnig, kort i tålamodet, hård i omdömen, säker i åsikter; jag är i glaskrossandets, vinspillandets och klavertrampandets utrymmeskrävande krets. Solen har dippdippdippat under horisonten. Över det vindpiskade Öresund vilar de sista resterna av dagsljuset och blandar i natten en grumlig skönt blygråblå rymd. I fjärran glimmar ljuspunkter från den svenska sidan. Nu har jag nått det rätta måttet. Efter att ha urinerat i en av de välansade häckarna, ensam vid Henry Moore-skulpturen — en luxuös känsla — är jag redo att se utställningen. ”

”Jag delar vidare med Carsten en särskild svaghet för renen. Under mina lappländska expeditioner — de har blivit åtskilliga genom åren — har jag utvecklat ett förhållande till detta kanske inte så intelligenta men sympatiska, godtrogna kreatur till vilkets hela arbetskapacitet, kroppsliga resurser och själva väsen lappdjävlarna, eller, för att uttrycka mig mindre oborstat och politiskt obscent, den samiska urbefolkningen förmätet anser sig äga ensamrätt, utan att för detta självpåtagna privilegium löna renen på annat vis än genom att jaga densamma med skotrar, crossmotorcyklar, fyrhjulingar, amfibiebandvagnar och helikoptrar över fjällvidderna, fånga den med lasso runt hovar och halsar enligt åldrig, utdaterad sed, skära den i öronen, svältföda den vintern igenom i polarskogen och slutligen slakta, stycka och strimla den enligt konstens alla regler och idissla dess torkade muskler som vore de någon djävla tuggtobak där de, vuxna karlar, driver omkring och leker subarktiska cowboys ”på fjället” på oss stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalares bekostnad för att sedan smälta dem i sina missnöjda tarmar och skita ut dem miserabelt stinkande på någon obskyr ljungtova bortom jokkröken. Fy fan! Min nästa lappländska expedition blir en straffexpedition!”

”Moderaternas spin doctor och/eller Percy Nilegård/Boxer-inkarnation Per Schlingmann är modemässigt nära nog korrekt deckad i helsvart av något märke ståtande nivåer över Dressman. Tänk om han hade bollarna att pimpa sitt set, som vi säger numera, lägga på några nollor, knäppa upp ett par knappar, kanske fyra, och luta sig tillbaka i zebraskinnsoffan, spräcka upp en magnum Cristal, dia självbelåtenhetens söta nektar från triumfens varma spene och puffa på en ragamuffin fet som en spädbarnsarm med en modebloggerska i varje armhåla…hubbabubba, goffagoffa, ymf ymf…men nej…hrrrm…stopp och belägg — de nya moderaternas är det enda arbetarpartiet, arbeit macht frei, imorgon är en ny dag, det är viktigt det här med familjen och hela den biten, låt se här…arbetslinjen, utanförskapet…i vardagens doft av dagis och korv skola vi växa, frodas, förkovras och multiplicera, i evighet omnipotent och allom betäckande.”

”Det rör sig inte om någon extravagant eller dekadent androgynitet, ack nej, alls icke, utan om en prydlig, medelklassig, frisyrklippt sådan, avsexualiserad som en gamla skolans tandsköterska — något av den ”skjortbärande morsknullare” om vilken mina vördade husgudar Wu-Tang Clan en gång ordade i ett klassiskt mellansnack, om ni förstår vad jag menar vilket jag är säker på att ni gör. Oh ja, vi talar givetvis om det tredje könet, nörden, detta hen som med blodiga sporrar topprider vårt svenska modelandskaps karga stäppvidder. Det hela får räknas som berömvärt och ett bevis på att jämställdhetssträvan har nått längre här uppe än i de stora modenationerna och så vidare, även om jag för egen del tråkas ut av det.”