En svensk gonzo

En blomsterkvast, en Omegaklocka och en post som redaktör för Ring P1 — och så tar vi in någon med tankar från 2000-talet som redaktör för Tage Danielssons gamla briljanta programidé Sommar i P1 som jag har vaga minnen om att jag en gång i tiden, i ungdomen, före Bibbi Rodöös Churchill-långa epok, faktiskt gillade att lyssna på då och och någon gång rent av blev överraskad av….seriously…finns det ingen i hela detta förbannade SR-hus som har kurage nog att hålla i yxan..? Så här djuriskt tråkiga är väl inte ens vi svenskar..? Eller..?

Nya vänner på café vid Seine nedanför Isle Saint Louis

Nya Moderaternas gamle chefsideolog, spin doctor och Percy Nilegård-irl-inkarnation Per ”Schlongen” Schlingman har på senare år dragit på sig ett kläd- eller skall vi kalla det modeintresse, om den saken kan inga tvivel råda. Han verkar tycka det är kul helt enkelt det här med att klä sig ett litet snäpp utöver den vanliga politiska Dressman-riggen. Eller har han en fräsig flickvän som springer runt i galleriorna och shoppar skjortor och strumpor till sin Per?

Det må vara hur det vill med den saken. Ofta får Schlingman snudd på till det med sina styles. Vid första anblicken kunde man tro att han slinker. Först när man kollar litet närmare upptäcker man de små detaljerna som klickar, skaver och spricker

Häromkvällen gjorde sig dock ”Schlongen” skyldig till en flagrant stilmässig felony då han tillsammans med andra ”sommarlediga” politiker och tyckare uppträdde i en debatt i det fria från detta förbannade Almedalen (var har jag nu min flodhästpiska..?…kunde ha svurit på att den låg här någonstans…). Ett av flera samtalsämnen var krisen i Grekland. Här sportade Per ett par brett grårandiga Happy Socks (måste det väl vara..?) som jag misstänker var tänkta att på något sätt matcha hans likaledes sportigt randiga kavaj från finavdelningen på MQ men som sände honom ohjälpligt vilse i ett stylingens förbjudna Pippi Långstrumpland. Hans randiga 46:or var sedan nedsänkta i något som såg ut som den typens fjärde generationens Vans-kopior som har blivit ack så vanliga bland representanter för etablissemanget som är ute efter att ge ett ”modernare” och ”ungdomligare” intryck — ni vet, hela denna sneakers till suit-grejen som ju har blivit minst sagt populär.

Nej Per, nej nej, det är uppenbart att även om ditt modeintresse har utvecklats så finns där fortfarande en del att jobba med. Happy Socks till att börja med glömmer vi en gång för alla och evigt — slänger i soptunnan, raderar från hårddisken och bränner på bakgården under böner om bot och bättring tillsammans med allt annat som har med ”Funky business” att skaffa.

Svenska män och deras strumpor är för övrigt tamigfaen snudd på ämne för en episk roman i den gamla tragiska ryska skolan. När man har varit ute på en längre resa så vet man alltid när man närmar sig fäderneslandet bara genom att betrakta medresenärernas sko- och strumpkultur. Finns det något annat land i världen där man kan se högt uppsatta affärsmän — sådana som på Arlanda med säkerhet kliver in i en Audi för 600 000 — sitta vid gaten och knappa på sina smartphones med fötterna klädda i oputsade, slitna hybrider av Echo och loafers och till detta en par sockor som inte räcker högre än till fotknölen och som ser ut att vara inköpta på babyavdelningen och sedan bjuder på den klassiska glipan på en decimeter hårig vinterblek manshud innan Dressmanbyxbenet tar vid, en form av cleavege vi gärna avstår..? Jag bara undrar…ser de ut så ens i länder son Island, Finland, Lettland eller Kazakstan..?

Jag har aldrig varit någon fan av världens främste basketspelare LeBron James, det skall erkännas. Jag har tyckt att det har varit litet för mycket av Zlatan över honom, på flera sätt, om ni förstår vad jag menar. När han nu är på väg att skriva historia med en av de främsta prestationerna någonsin i en NBA-final och har lett sitt svårt skadedrabbade Cleveland till en 2-1-ledning mot Golden State, med två hemmamatcher framför sig, då är det bara att lägga ned mina vapen och ta av mig hatten.

Vad mera är så har LeBron, apropos det angelägna ämnet manligt hattbärande, som jag har varit inne på tidigare i den här kolumnen, tillfört även detta nya dimensioner. Trots att snubben egentligen saknar stil, och trots att hans väldiga kroppshydda egentligen borde omöjliggöra operationen, så landar ju gossen fan stylen galant. Nå, fan, det kanske inte är så konstigt. Han är ju ändå LeBron…

Annat är det med Stilpolisen. Ännu har jag inte sportat min Borsalino som jag fick när jag uppnådde mogen ålder utanför hemmets trygga hamn. Inte nog med att denna storlek 63 fortfarande känns trång fast jag har haft den inne för att töjas ut på hattstocken på Hans Allde i ett halvår. Det är också något med långt, borstigt hår och hatt som är hemskt svårmanövrerat om ni förstår vad jag menar…lätt att det blir litet väl mycket gatumusikant över det hela…vill inte riskera hamna i Ville Valle & Viktor…kan det till råga på allt dessutom ha något med vår berömda ”white man’s disease” att skaffa..?

Nja, det får vara hur det vill med den saken. För egen del jag får nog jobba på det där litet till men skam den som ger sig!

Nu kan ni ta del av Stilpolisens oumbärliga rön då jag bland annat reder ut begreppen om den helt avgörande skillnaden mellan bespoke, alltså skräddarsytt, och måttsydd konfektion i min krönika för Plaza Uomo från i vårvintras utan att behöva betala för tidningen då texten nu finns tillgänglig digitalt. Sniiiiiiiiiiiiiiiiik!!!!!

http://www.plazamagazine.se/2015/06/09/inte-fan-ar-jag-vardig-en-skraddare/

Jag har ingenting generellt emot engelska ord i vårt svenska modersmål. Faktiskt är jag inte heller motståndare anglocismer generellt. Medvetet använda kan de vara effektfulla. Som alltid handlar allt om stil och känsla.

Det jag har svårt att stå ut med är dessa slappa, fula, hårdslitna floskler vilka flyter omkring mitt i den språkliga trendens medelströmfåra ochsom används av alla, hela tiden, omedvetet, lobotomerat, direkt överförda till den kollektiva mediala hjärnbarken från diverse TV-serier och annan amerikansk massunderhållning. KNow what I’m saying..? Till dessa hör:

Jag är inte bekväm med det

Jag är helt enkelt inte bekväm med detta förbannade lilla uttryck. I’m not comfortable with it.

Som var och en med rudimentär kunskap om stil och finess vet så är det av yttersta vikt att synka sängkläder och husdjur ton i ton. Här nyanländ med Rani, en av ”våra” tre strandhundar som vi känner sedan sex år tillbaka.

Varje gång jag har besökt Paris och stadsparker och -platser som Jardain des Tuileries och Place des Vosges så blir jag lika nedstämd och beklämd då jag kommer hem och tvingas gå igenom vårt eget Kungsträdgården, det närmaste vi i hela vårt gamla nordliga hemland borde komma ett ”stadrum” av sådan dignitet. Det är ju bara att smaka på namnet — Kungens trädgård. Där det i Paris och andra kontinetala städer med självklarhet är välansade häckar, nykrattade grusgångar och blommande rabatter, där bjuder Kungsträdgården på asfalt och mer asfalt, tryckimpregnerat virke, aluminiumställningar, provisoriska skjul, sopstationer, skräpiga baksidor till stängda scener och olika taskiga restauranger och så denna förskräckliga billigt byggda ”nyklassisistiska” bassäng som någon gång fylls med vatten, garnerad med Sivert Lindbloms vulgära nyklassistiska urnor. Jag är ledsen, men även dessa japanska körsbärsträd är irriterande kitschiga. Stilenligt så blockeras ju entrén till parken från Hamngatan, och utsikten över Stockholms ström, Kungliga slottet och Söder av slabbrestaurangen ”Thank God it’s Friday” inrymd i ett provisoriskt byggt skjul vilkets tillfälliga bygglov av någon oförklarlig anledning (var natur jag i och för sig har mina starka misstankar om…) har förlängts med årtionde efter årtionde — i väl trettio eller fyrtio år nu..?

Så här års syns knappt något av allt det här då hela skiten från april till oktober är förvandlat till en enda anskrämlig Kiviks marknad där det ena tarvligare och mer illastinkande festivalen avlöser den andra. Säg mig är det någon som skulle kunna tänka sig något sådant i Tuilerierna eller på Place des Vosges, i Boboli-trädgården i Florens eller i Villa Borghese i Rom..?

Efter många års kamp lyckades vi befria oss från Waterfestivalen, denna anskrämlighetens och den nedrigast tänkbara kommersialismen erövringståg som varje augusti våldtog och skövlade vår stad. Säg mig varför tillåts Kungsträdgården, av alla platser, fortfarande fungera som en Waterfestivalens kvarlevande metastas? Jo, jag råkar veta varför: därför att ett bolag vid namn ”Kungsholmens Park & Evenemang AB”, kontrollerat av Stockholms Handelskammare, tillåts att fritt styra över parkens program och utseende.

Att ledningen för Stockholms stad och Stadsbyggnadskontoret tilllåter detta fortgå är bedrövligt. Huvuden borde rulla för detta. Förstår inte dessa representanter för vår stad vad detta område betyder för hela Stockholms atmosfär och image? Jag menar, visst är vi ett gammalt bonnland bara ett sekel avlägset från potatisåkern och så vidare, men måste vi göra oss ännu frängigare än vi är..? För mig är det självklart att förslumningen av Kungsträdgården, och även Norrmalmstorg, är en av anledningarna till att Stockholms innerstads kommersiella centrum på nittiotalet försjöts härifrån, där det borde ligga, till den tidigare anonyma trafikkorsningen Stureplan. Skamligt är ordet…

Det sägs att stil liksom skönhet kommer inifrån och denna utsago sann, alltför sann. Detsamma gäller antistil. Somliga är helt enkelt motsatsen till allt vad stil och anständighet heter i botten av sina själar, bortom bot och bättring. Detta är en olycklig kanske medfödd egenskap som alltid är förenad med abnormt stora egon och felaktiga självuppfattningar.

Jag har här valt ut fyra starka kandidater för titlarna som ”Den svenska manliga antistilens märlor” från våra fyra senaste årtionden. Detta är bara ett utkast och jag är säker på att det finns andra förslag….även om jag befarar att dessa fyra giganter äro svårslagna…

En fråga: har får de här bägge sötnosarna som vi just fick nöjet att åter avnujta (kör de inte 24/7 i alla medier..? i litteraturshowen Babel månne grupprabatt på hårvax..?

Ett antal av mina kära vänner har med anledning av att min profilbild plötsligen uppmärksammades så långt deras sprituella och humoristiska utförsgåvor tillåter dem försökt göra sig lustiga över antalet oknäppta knappar i Stilpolisens egen getup, vilket förvisso har visat en tendens att öka både med åren och med promilleantalen.

Nå, ni kan vara lugna. Stilpolisen står för sitt blottade bröst. Jag har alltid ansett att en skjorta faller snyggare med minst två knappar uppknäppta och att riggar med både helknäppta (utan slips eller fluga fult som fan anser jag) skjortor och en knapp uppknäppt känns förbannat…ja oförlöst om vi skall hålla oss till anständiga ord. Det saknas sannerligen inte exempel på män som enligt min mening bär upp en manlig cleavage. Jag tror att det handlar om självförtroende. Som det stod på Kentas tröja: try it you like it boyz….

PS. Jonas Malmborg, bar överkropp under kavajen är faktiskt en style som kan funka. Se Bon Scott bland bilderna här. Hatar dock synen av en naken manshand som kommer ut ur en kavajärmen utan skjortmanschett, särskilt om armen är hårig…reminds me of our roots — och även tanken på att svettas rakt ut i kavajen…DS.

Stilpolisen förlorade sig för en stund i mitt älskade Goas ljuva dröm och missade fäderneslandets dagliga förlopp.

När jag vid hemkomsten inser att till sist även allas vår Jimmie Åkesson har ägnat sin utbrändhet (detta ilandsfenomen) åt att noggrant och omsorgsfullt ansa ett riktigt tidstypiskt ängsligt TRENDSKÄGG — då måste jag ändå uttala förhoppningen att denna tröttsamma trend äntligen har kommit till vägs ände. Det skulle inte förvåna mig det bittersta om den skitstöveln är fulltatuerad till Dressmanskjortkragens och -manschettens gränser också.

Go Gilette, m’homeboy, go go!!!!

PS. Ett självklart rött kort naturligtvis även till Skavlan och hela hans grej. Ta din Dressmankostym (eller kan det vara Toger Johan Schalin..?) och din förbannade lysdiodsbergskedja och gå, bara gå…DS.

Nej, nu djävlar skiter vi i detta. Stilpolisen omlokaliserar min vana trogen så är års till Indiens strand för tyvärr endast ett par veckor. Oroa er emellertid icke! Jag ämnar inte lägga ned verksamheten utan även på dessa breddgrader fortsätta min kamp för att upprätthålla ett minimum av stilmässig ordning och anständighet och slå ned på de värsta avarterna bland Morjims monsterryssar, Ashwems löjliga kärlekspar, Mandrems yogagurus och Arambols trollhippies, med flera.

Som en avskedshälsning vill jag efter allt som måhända kan tyckas småsinta gnällande bjuda er filmhistoriens i särklass tyngsta och mest klassiska finalduell vilken jag och min käre vän Frederik Lieberath härom veckan hade nöjet att avnjuta — för vilken gång i ordningen? — på nyrenoverad 35-millimeterskopia på stor duk i Filmhusets underbara Mauritz Stiller-salong. Scenen är förstås också en storlagen manlig modeuppvisning i konsten att bära hatt samt den suveräna höjdpunkten i den smala med pheeeta filmkategorin västernopera. Håll till godo!

När Frederik Lieberath och jag var på Filmhuset så fick vi före och efter filmen nöjet av att än en gång njuta av arkitekturen i en av mina stora favoriter bland Stockholms byggnader, alltså filmhuset, ritat av en av mina favoritarkitekter Peter Celsing, byggd 1968-1970 och tagen i bruk 1971. Upplevelsen var bitterljuv. Filmhuset utgör, tillsammans med en rad andra byggnader från samma epok, bland andra Celsings Kulturhuset och Riksbanken, en avslutning på den långa epok som började redan på 1880-talet under vilken Sverige var en av världens främsta arkitekturnationer. Hur kunde all denna kunskap och tradition gå förlorad i de senaste fyrtiofem årens arkitektoniska moras? Naturligtvis har jag mina tankar om orsakerna och avser återkomma i ämnet. Njut under tiden av Celsings arkitekturkonst i detta utsökta utslag av en av mina favoritströmningar inom arkitekturhistorien, den gamla fina brutalismen, en skola från vilken vår stad har många andra storartade mästarprov (Kaknästornet, Garnisonen, Konsfack, Arkitekthögskolan och så många fler). Jag vill påstå att Filmhuset överträffas av få om några internationella byggnader från samma tid, suverärn såväl exteriört som interört som den är.

Nej fy fan, usch och fy, ack och ve, bättre var det förr, det vill säga på det välsignade ”Talet”, alltså sjuttiotalet — en tid då vi fortfarande bemödade om att skilja männen från pojkarna, kreti från pleti, Ler från Långhalm, Scritti från Politti, Milli från Vanilli, Kurt Sune från Berit och pundare från flummare, rödvinsvänster och låt gå för en och annan till husbehov diskret vässande horsenisse. Det var på den tiden som Hammarbys pundargäng såg ut som nedan och våra fina killar från rätt sida av staden som likaledes. Då var det ett nöje att bege sig till Stadion och Råsunda och se gamla fina Djurgårn köra över söderpundarna (Gnaget var alltid svårare förstås). Ack ja, det var före tröjorna besudlades av Oddset-logotyper, före de unga tog vid med sina headsets och tekniska mackapärer och före det att den inflyttade från Arboga och Mönsterås kidnappade och rektalpenetrerade vår stad med sina sexmördartatueringar, sina vildsinta timmerhuggande haschskägg och sina 37,000-kronors tvillingbarnvagnar från Audi Quattro. Ja, nog var det så, eller vad säger du @jakobhåkansson, Henrik Schöldström, Fredrik Olofsson, Törnroos mfl?

Nog är det många som har varit med och utvecklat dagens allenarådande stilideal med kombinationen kokett feminin boy toy med konstfärdiga flickrumsfrisyrer och machodrypande timmerhuggande sexmördare men om skulden ändå skall läggas på en enda person så måste det bli denne evige Beckham. Någon som säger emot..?

Min kära hustru Christina har förbjudit mig att i fortsättningen dryfta vår vän Zlatan ”Tofsvippan” Ibrahimovic. Hon har rätt, som alltid, givetvis, det blir förbannat tjatigt. Nu får jag fan låta fanskapet vila i frid. Innan jag släpper ämnet känner jag dock att jag måste fortsätta på den inslagna banan med att slå in öppna dörrar genom att än en gång för alla måste avhandla ämne hårpiska och/eller tofs.Hur kunde det som på 1700-talet var så cool och rätt nu här i 2010-taler bli så djupt felaktigt och komprometterande, ja kriminellt? Nu vill jag ändå inte olagligförklara denna företeelse per se, nej nej, alls icke. Några finns faktiskt där ute som landar detta svåra ekipaget, som exempelvis min gamle vän Roffe Sköldebrandt, reklamlegenden. Däremot måste vi, hur milda och förlåtande vi än må vara, med omedelbar verkan straffbelägga kombinationen kostym och särskilt slips samt hårpiska, tofs, örhänge med mera. Varken glasögon eller de manliga attributen slips och kostym existerade på 1700-talet då det manliga modet var härligt feminint och långt hår samt både tofs och fläta passade väl in i helheten. I vår samtida modebild får dessa storheter på inga villkor kombineras. Det här med ”Funky Business” slänger vi en gång för alla i soptunnan där skiten kan ligga och stinka bäst den vill. Det fungerar helt enkelt inte att stänga in sig i det etablerade samhällets uniform inklusive dess lilla bisarra lilla strypsnara slipsen och foga sig efter alla dess konventioner och regleringar — samtidigt som man med små diskrteta markörer till omvärlden signalerar att där inne under den skötsamma ytan faktiskt något lever något av rock’n’rollen och och hippieblodet kvar. Faktiskt fungerar över huvud taget inte kombinationen långt hår och slips.

Nu har också Christina givit sig in i min ensamma kamp för ett rudimentärt mått av stil och ett minimum av estetiskt anständighet. Hon slår in en vidöppen svängdörr genom att påpeka detta med Happy Socks. När man väntar på flighten mot Stockholm känner man på långt håll igen de svenska businessgubbarna på de fasansfulla små barnsockorna nedstoppande i et par oputsade Ecco-liknande skor, för säkerhets skull med en glipa hårig vinterblek hud grinande mellan brokigheten och den ostrukna Dressmanbyxan. Inte kan man väl göra affärer med fransmän eller italienare riggad på detta vis..? Inte äger väl någon av er ett par sådana styggelser, detta stilmässiga kainsmärke, och skulle ens komma på tanken med slip/kostym? I så fall måste ni om ni vill klara er utan reprimand nu omedelbart gå ut i vårsolen och bränna dessa rituellt, i allmänhetens åsyn. Grundarna av detta företag borde sitta livet ut på tukthus. Ja, detta med svenska män och deras strumpbärande är ett kapitel för sig till vilket vi kan få skäl förbannat goda skäl att återkomma.

Ånej, kom inte här och försök med oss! Var nu en man och fatta en gång för alla ett beslut: är du business eller är du du funky?

Mina sinnen rann till så till den grad att jag blev tvungen att sänka fyra-fem Bloody Marys ytterligare före maten förra söndagen efter att på vägen till brunchen ha skådat denna byggnad på Nortullsgatan i Vasastaden, ett kvarter från där jag uthärdade tio vindpinade år efter att ha flyttat hemifrån från Eriksbergsgatan. När i helvete byggdes den här skiten? Jag hade önsketänkt att vi var på väg bort från den här sortens fuskbyggande men tydligen inte — hell fkn no! Ickearkitektur av detta slag är det absolut värsta jag vet. Då föredrar jag mångfaldigt rå betongbrutalism av miljonprogramsslag. Att på detta vis med enklaste, tarvligaste knep försöka ge sken av att att ett nybyggt hus skulle ha varit uppfört på tio- eller tjugotalet av förra seklet, fast nu givetvis hastigt smeckbyggt med ojämförligt mycket sämre material, undermåligt hantverk, snålare dimensioner och i alla avseenden lägre kvalitet i varje detalj — för mig är detta kriminellt. Kan vi kalla det ”postmodernism”, detta avskyvärda lilla ord som jag under alla dessa år aldrig har lyckats få något grepp om? Notera det lilla ”exklusiva” tornet med NCC:s finaste friser — sådana som förr murades i natursten men nu kanske i något praktiskt kompositmaterial. Självfallet är huset putsat, om det nu är puts, i den här gängse stockholmska nyponröda nyans som de djävlarna till och med tryckte på Moderna Museet. Jag är övertygad om att avsikten är att ge kåkdjäveln ett ”mysigt” intryck, så långt från den förkättrade betonggrå som man kan komma. Mig för den att famla efter min flodhäästpiska…den tolvsvansade, blydaggade, jamen givetvis…om den här staden hade haft en borgmästare, någon som kan hållas ansvarig, så skulle han eller hon ha satts på fästning.

Måste återge en berättelse om Stockholm Waterfront, vår stads i stenhård konkrrens mest groteska arkitektoniska missfoster. För några år sedan, 2011, utförde vi ett uppdrag för Stockholms Stadsbyggnadskontor, för de då rätt nytillträdda Stadsbyggnadsdirektören och Stadsarkitekten. Redan vid ett av de första mötena tog jag upp Waterfront och frågade vad som i hela fridens namn hade hänt där.

”Ja, det är beklagligt men vi hade inget med det att göra. Det var Exploateringsnämnden som fattade beslut om detta”, blev svaret.

”Men exploateringsnämnden, är inte det också en del av Stockholms stad? Sitter de inte rent av här i samma hus”, undrade jag.

”Jo, så är det”, tillstod de.

”Men har ni ingen samverkan då?”, frågade jag bestört. ”Om ni insåg att detta är under all kritik, kunde ni inte ha pratat ihop er då och stoppat det här?”

”Jo, jag förstår att man kan tycka det men tyvärr fungerar det inte så”, svarade Stadsbyggnadsdirektören.

Kafka hade gillat situationen, inklusive det obetalbara namnet ”Exploateringsnämnden”…

Så kom och gick den dag som förr eller senare måste randas. Vår Göran Hägglund tog ett tårfyllt farväl med blomsterkvast i hand, klev ned från den politiska scenens värmande strålkastarsken och red in i solnedgången. Som sin svanesång bjöd den siste kvarlevande representanten för den ursprungliga ”Alliansen för Sverige” oss en uppvaktande ouvertyr trånande inför vår stora främlingsfientliga minoritet av lågpannad pöbel i ett sista skenbart framgångsrikt försök att bryta sitt partis slemmiga snigelgång längs riksdagsspärrens blixtrande rakbladsegg.

I tolv långa år har Hägglund efter bästa förmåga förgäves förfäktat ”familjeidealen” och svängt den snedkammade skötsamhetens fana i ett alltmer gudlöst, surrealistiskt samtida samhällslandskap där även de mest plikttrogna familjeförsörjare och frireligiösa schlagersångare har kommit att anta skepnaderna av vildhåriga haschskägg och timmerhuggande sexmördare. Otacksamt kan tyckas att han som en sista spark i arslet tvingades se sin enda politiska kvarlåtenskap, vårdnadsbidraget, osentimentalt spolas av däck som det gamla barnet med badvattnet.

Göran har gjort ett gott och tappert jobb, därom kan inga tvivel råda, även om han under alla dessa år, månader, veckor, dagar och timmar inte fullt lyckades bryta sig ur skuggan av sin store företrädare Alf ”The Man” Svensson.

Att efterträda Svensson efter dennes trettioett år vid rorskulten för det politiska frimickleriets bräckliga farkost var vid gud i hans jönköpska skepnad ingen tacksam uppgift. Svensson var en man med bibliskt tålamod och hednisk beslutsamhet. Efter en uppvärmande tjugoårig politisk ökenvandring lyckades Svensson 1985 som en trojansk häst inom Centerpartiet, under ledning av farbror Thorbjörn Fälldin, tillskansa sig en riksdagsplats och utifrån denna maktposition med några snabba manövrar förvandla pingströrelsens gamla sekteristiska Kristen demokratisk samling till det mer bredbrättade och politiskt rumsrena ”Kristdemokraterna”. Vid riksdagsvalet 1991 erövrade detta nyuppfunna parti inte mindre än 7,1 procent av väljarna. Siffran var sensationell då Kristen demokratisk samling under partiets första knappa tre årtionden hade kretsat kring och oftast under en procent — det verkliga antalet tungomålstalande Jesusfreaks i vårt land på den tiden (idag troligen än mindre). Väl inne i riksdagens värmande gemenskap lämpade Svensson genast hela den snabbt uppbyggda kulissen av populistiskt allmängods över bord för att benhårt kohandla sig till eftergifter för pingsrörelsens gamla kärnfrågor som kvinnan tillbaka till spisen och begränsningar av aborträtten, kristendomsundervisning i skolan, homifiler och andra perversa tillbaka i fållan, etcetera — med avsevärd framgång. Han blev på kuppen ”folkkär”, utan att lågpannorna någonsin gav ett flygande knull, som amerikanen säger, om, eller än mindre synade hans hårda kärna.

Sin riksdagsplats har kristdemokraterna bland slickande lågor med svettig bravur förfäktat under det kvartssekel som har förflutit sedan Svenssons lyckosamma inbrott. Under hela denna epok har partiet kunnat göra anspråk på sin tredjedel av den mer eller mindre beständiga skaran av otroget flyktiga allmänborgerliga missnöjesröstare och idioter vilken likt ett sillstim i strömmen följer den rådande samtidstrenden, på bekostnad av sitt fadderparti centern och dess tvillinga lillebror folkpartiet. Alf Svenssons bragd, om vilken jag så tidigt i min karriär som 1986 i Dagens Nyheter författade en skandalomsusad straffpredikan, är naturligtvis bortglömd i dessa dagar då ett parti som Sverigedemokraterna med ett mer brutalt samtida manér har lyckats exploatera en större portion av den procentandel av vår nations befolkning av fåkunniga och mindre vetande vilkens maximala potential jag beräknar till omkring trettio procent — den högsta siffra som nazisterna uppnådde i demokratiska val. Då räknar vi inte den ickeröstande associala minoriteten.

Göran Hägglunds oblida öde har varit att i ett främmande, vansinnigt nytt samtida samhällslandskap med allt vad fan gammeldags svärd och lansar heter försvara dessa Alf Svenssons, Levi Petris och pingströrelsens gamla traditionella ideal i nya tider då ingen djävel, de förbannade nutida hororna, har en aning om vad dessa ideal kom ifrån, än mindre bryr sig det bittersta om dem eller den gamla sköka till häst de en gång långt bak i urtiden red in på: förgäves naturligtvis.

Vi fåtaliga minnesgoda kommer i första hand att minnas vår Göran för hans utspel för en knippe år sedan, anno 2009, om ”verklighetens folk”, denna tysta majoritet som i hans plötsliga mardrömsvision skulle vända sig mot ”kulturelitens” ”svårartade performancevrål”, etcetera, ett drama om vilket jag då skaldade några rader i denna kolumn

Vi var några enstaka som då undrade hur det var fatt med Göran. Hade han nu ändå till sist efter allt detta sidebenekammande slipsbärande förlorat förståndet? Nej, alls icke. Ej heller var resonemanget ett symptom på deliriumliknande tillstånd till följd av biverkningar från långvarigt alkoholmissbruk och/eller antidepressiv medicinering. Alls ej! Göran varken dricker eller självmedicinerar tung antidepressiv psykofarmaka och dårhusfludder mer än för det berömda husbehovet. Istället får vi skriva detta hans bisarra utspel på samma konto som det senaste försöket att tråla de sjuka främlingsfientliga folkdjupen: en desperat och naturligtvis fåfäng jakt efter de undflyende gudlösa populistiska horderna helt enkelt.

Kanske insåg Göran i ett ögonblick av ”clairvoyance” att detta slag är förlorat nu i detta digitala scenario då ”familjeidealen” är överspelade och då mer moderna tölpar med ny virtousitet spelar den samtida pöbelns pipor. Kanske var han bara trött. Hur som helt så bör vi ta av oss baskern och med ett småleende tacka en mer än medioker representant, kanske än av de sista, för den snedkammade, skötsamma, låt vara mellan skål och vägg lätt intoleranta frimicklande minoriteten från trakterna kring Vätterm för ett hyfsat, ja mer än så, väl godkänt förrättat värv.

PS. Finns det någon icke Jesusfreak som kan le ett leende som det på den bifogade bilden? DS.

Om vi nu skall fortsätta på den inslagna vägen med att slå in öppna dörrar så inser väl alla och envar av oss hederligt arbetande, estetiskt anständiga samhällsmedborgare det oacceptabla att uppträda med kroppen besudlad av nitton (19!) kommersiella logotyper bara i halvfigur— och som lök på laxen ett absolut fasansfullt mönster i de mest förkastliga nyanserna av vår blågula fanas färger samt spegelsolglasögon från Statoil. Nej, ett sådant blamage kan vi inte låta passera med en varning utan måste straffbelägga. Jag yrkar inte på fängelse men däremot på samhällstjänst av kännbar längd samt fotboja som avlägsnas efter ett par månader förutsatt att Kalla kan hålla sig nykter och stilmässigt anständig.

…kan det naturligtvis inte bli fråga om heller för ”den coola golflookens” skapare, hur generöst och välvilligt sinnade vi än må vara. Hans senaste, numera så frekventa skapelse fransk 1800-talskonstnär, eller är det fiskare från Orust, fungerar dessvärre inte bättre än det tidigare är jag rädd. Har det något med västkusten att göra..? En guldstjärna dock för att han ej ännu förefaller fulltatuerad!

Ja, dessvärre tvingas jag ta till denna åtgärd för Zlatans hela stilmässiga framtoning. Jag tror att han modeintresse snarare är stort en obefintligt men hans bollkänsla på det här planet verkar sannerligen inte matcha den på planen. Jag är ledsen, men jag har ännu inte lyckats förlika mig med den här fulltatuerade, ”farliga” ultramachouppenbarelsen som i min ungdom var reserverad för sexmördare och andra psykopater, Robert de Niro i Cape Fear stylee — i synnerhet inte när den axlas av en gnällig och i grunden bortskämd multimiljonär och primadonna och innefattar Fyra små rätter skrivet med kinesiska tecken. Varken hårpiska eller tofs har någonsin eller kommer någonsin att fungera, sorry. Inte heller lyckas Zlatan landa vare sig leisure- eller kostymstylen som synes på bilderna här. Det finns vidare något grundläggande stillöst över hans absurda självbild och totala brist på ödmjukhet — jag menar, en snubbe som tycker att han själv, som aldrig har vunnit en internationell titel och som udnerpresterat i sina viktigaste matcher, som rankas som världens 13:e bäste spelare, är mångfaldigt överlägsen Björn Borg som för all framtid revolutionerade och förändrade tennisen, även modemässigt…vad kan man säga annat än suck..?

Med några snabba bilder bevisa att jag inte principiellt är emot hattar, halsdukar, solglasögon eller ens mössor. Det handlar helt enkelt om vilka och hur man bär dem.

Know what I’m saying..?

Låt gå för att låta bli att raka sig, det slaget får vi väl ge förlorat, men mössa och halsduk tar vi av oss då vi fotograferas för Sveriges största morgontidning bäste Jonas och därmed basta.

Än en gång läser jag i ännu en av alla dessa krönikor författad av ännu en av alla dessa hoppfyllt aspirerande unga kvoterade kulturskribenter om hur man inte kan vara bekväm med detta förminskande genusperspektiv i den skruvade kontexten— ett flöde som inte kan definieras som annat än kränkande och exkluderande.

Den fråga jag ställer mig är huruvida formuleringskonsten alltid har varit så förbannat trendstyrd som nu, här i vår gemensamma realtid, eller om denna ängsliga likriktning är ännu ett resultat av alla dessa sakramentskade ”sociala medier”? Hur som helst så är upplevelsen av att läsa dessa texter jämförbar med den som jag genomled igår annandagen då min kära hustru tvingade mig med till Åhléns City, av alla förbannade djävla ställen — hur fan hon nu lyckades med det — för att bakfull och spröd låta mig överspolas av en tsunami av kedjemodeskrudade medmänniskor på jakt efter ”mellandagsreans” alla Kinaproducerade byten. Mitt ansikte vitnade, knävecken mjuknade och svimningsanfallet var nära. Det engelska språket har tjugotusen ord i svang. Franskan äger åttatusen att uttrycka sig med. I vårt svenska modersmål har vi ynka fyratusen ord att tillgå. Säg mig varför avstår vi frivilligt från att använda oss av det överväldigande flertalet av de vackra små orden i detta vårt kargt vindpinade nordliga lilla språkliga vinterförråd för att istället alla tillsammans på heavy rotation hårdslita samma förbannade lilla grupp trenduttryck varav en god andel givetvis direkt nedladdade från den amerikanska pöbelunderhållningen..?

Ja, Herre du min Gud, du allsmäktige, fru Gud, lillpojken Jesus, deras infernaliske osnutne odåga till kusin Djävulen, han som avlat sig själv i otukt med sin egen mormor, och alla helvetets upptänkliga potentater, sumprunkare, kvalster och patrask — hela denna min och Andreas Brändströms gemensamma ålkrälande historia under den gångna året på Thielska Galleriet med alla dessa dementa intriger, maktspel, korrumperade kulturpersonligheter, -byråkrater och häxor i skuggorna flexande sin låååånga blixtrande knivar, Ulf Linde, kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth, NUG, vår käre vän Claes Wachtmeister, hans efterträdare Peter Egardt, själve Djävulen i egen låg person och nu senast, av alla ***** människor, Olle mfkn Granath (word up, på min ära — en heder att bli smädad och smutskastad av folk av sådan sort…you foes, my homeboys…zu casa, mi casa…see yo in the steamin’ bowels mfkn smokin’ barrels of Hell, amigo…)…ja du min sockersöte, självgode, insmickrande, skenhelige, sliskdrypande, sillstrypande, tvehövdade, tretungade, fyrkukade, falskmyntande, smygpimpande, icke existerande Gud — säg varför gjorde du mig detta?

En dag skall jag berättade den fulla historien, som amerikanen säger, om allt detta och mer därtill, tro mig — om det så måste bli vrålande i outsägliga plågor schteeeekt över den evigt flammande skärseldens allom uppslukande bål.

Riktigt ännu är den dagen icke kommen. Ni får ge er till tåls en stund. Under tiden råder jag er att inte missa gårdagens eminenta dokumentär NUG — Vandal in motion av Lars Berge och Akay på SVT K-special om den briljante grafittikonstnären där hans gallerist Andreas Brändström, min käre vän och vapenbroder, spelar en huvudroll rännande runt i Berlin medan hans banekvinna allas vår kulturminister Adelsohn-Liljeroth ruvar i bakgrunden.

Nästan smärtsamt att se är inslaget i filmen med Adelsohn-Liljeroths finske kollega som kulturminister — en underbar rock’n’roll-snubbe som i en markering mot Adelsohn-Liljeroths hänger upp ett verk av NUG på väggen i sitt ämbetsrum och inrättar offentiga klotterväggar där seniora grafittikonstnärer på 65+ målar hård abstrakt expressionism med sprayburkarna. Scenerna fick mig att sentimentalt dra mig i åminne en tid då konsten och kreativiteten även i vårt eget land fick vara punkig, flummig, utmanande, sjuk, galen och omstörtande, före det att dagens trivselfascistiska politiskt korrekta byråkrati och medelklassiga konsumism dränkte alltsammans i sitt hav av bedövande tråkighet — alla vill de väl så väl, måste jag anta, men vad fan, jag får liggsår…åhhh…ack ack ack så länge sedan det var…vi får väl gå tillbaka till det ljuva Talet, sjuttiotalet, Sveriges högkonjuktur som vår vän Johan Rabeaus korrekt kallade det välsignade flummiga årtiondet i den trista ”pratshowen” Skavlan som följde på NUG-dokumentären med Andreas. Jamen se filmen nu!

Tsa ha, som han en gång skaldade, min gamle slitstarke, låt vara lätt urspårade Engelbrektsbroder Fredrik ”Feffe” Olofsson, även känd som ”Keffe”, ”Metanolmannen, ”Metanolicus Rexus”, rätt och slätt ”Rexus” med flera för er trogna läsare av den här kolumnen, om några sådana ännu finnes, bekanta alias — tsa fuckin’ ha! Jag bara älskar den solmogna högsommardebatt som kickstartades av Dagens Nyheters hårt kulturarbetande krönikör, tillika avsuttna kulturchef Maria Schottenius då denna en av dessa lojt solgetingsurrande semestermornar plötsligt drog en blixtrande lans mot den svunna ”kulturvänster” vilken enligt Schottenius har ”rökt sin sista joint”, i ridderligt försvar av, bland alla dessa människor, Benny Andersson och hans eviga gamla ABBA, dessa nationsbärande hjältar vilka i kontrast mot den jointfimpade flumvänstern fortsätter att både fila på sina dragspel, generera miljarder till turistkassan, kämpa mot Slussen och ekonomiskt understödja kommersiellt mindre lyckligt lottade musikanter, artister och andra kulturarbetare, ej spliffzippande, nej tack så mycket, utan på sin höjd lätt vinkällaralkade, låt gå för möjligen till husbehov diskret receptpillerfluddrande. Idag är minsann alla överens om ABBA:s storhet men annat var det på Schottenius tid, ville hon mena i sin krönika, då hon och hennes medsystrar, vilka inget högre begärde än att bland nyponhäckarna i obygdens radhusområden oskyldigen få stuffa runt till Dancing Queen och Money Money, jagades med blåslampa av proggmusikrörelsens aggressivt rödvinsvänsterdrypande haschskägg…ja, något i den stilen. Jag läste med häpnad här i min solsäng — en förvåning som övergick i viss inre munterhet då Schottenius i gårdagens DN fick svar av Mikael Wiehe; en munterhet vilken sedan i sin tur tänjde gränserna mot öppet småleende i morse då jag i radions P1 efter det att tonerna av Sillstryparns Doing the omoralisk schlagerfestival klingat ut fick höra Schottenius och Wiehe drabba samman i debatt.

Tsa ha…med anledning av detta dråpliga meningsutbyte har jag en bekännelse att avlägga:

Jag kan inte göra anspråk på att ha tillhört ”flumvänstern”, om än jag helt visst är både flummig och vänster. Därtill är jag väl vid pass halvtannat eller ett par årtionden för ung. Däremot gick jag på mina barnsben i månget demonstrationståg, fördrev otaliga helgdagar i Moderna Museets barnverkstad och så vidare. Under ungdomen avnjöt jag talrika skräckblandat nedrökta* och plakatpackade, ja totalt sönderzonkade, inte sällan i den gamla kända fosterställningen liggande konserter och festivaler med horrrskönt malande tunggung av det som väl får kallas senflumproggens standarförare såsom Peps Persson, Tony Ellis, Dag Vag, Eldkvarn, Arkimedes badkar, med flera. Dessa dagar äro avlägsna nu men jag minns dem med glädje och är, om ingen oförutsedd katastrof inträffar, kassaskåpssäker på att inte ha rökt min sista joint. Jag erkänner vidare att jag var en av de lymlar vilka skulle ha varit beredda att om inte med blåslampa uppjaga så väl i snödrivan nedtrycka den olycksalige hemmapojk (töserna gick härvidlag så att säga utom tävlan — huruvida de gillade ABBA eller ej, vilket dessvärre inte sällan var fallet är jag rädd, ja det kunde kvitta) som skulle ha dristat sig till att på skolgården eller fotbollsplan yttra något så oförsiktigt som att han ”gillade ABBA”. Vad mera är — jag står stolt för min åsikt än idag!

Det må så vara att vi i dessa tider tvingas uppleva för mig surrealistiska händelseförlopp såsom att gamla proletära folkdjupsspektakel somSchlagerfestivalen (som den inte längre får kallas) och Allsång på Skansen inte bara överlever sig själva med årtionde efter årtionde utan sväller sig större och starkare, mer omnipotent strålglänsande och allom betäckande än någonsin, multiplicerar och muterar, spränger varje fördämning och svämmar över alla klass- och generationsgränser — men inte kan jag väl vara den ende, the last stoner standing, i detta vårt gamla garvade hängpenisformade land som fortfarande vidhåller att ABBA:s musik är och förblir samma gamla djävla bottenfruset ointressanta, flugviktiga, osvängigt nördiga, etniskt rensat kaukasiska blöjbajsande barnkammarpop som den alltid varit? Skickligt, javisst, men vem fan bryr sig? Jag orkar lika litet nu som då med dyngan! En miljard flugor har i regel fel, det vet vi alltför väl av dyrköpt erfarenhet. Tänk er mardrömsscenariot att likt en samtida Little Alex ligga fjättrad där i tandläkarstolen, avtänd på alkohol, tjack och benzodiazepiner, och med uppspärrade ögonlock tvingas lyssna på dessa Money Money, The Winner Takes it All och allt vad fan de heter på repeat…nej, det hann nog inte gå många timmar förrän man då hade lyckats med den aldrig tidigare skådade bragden att begå mental harakiri…eller, om vi vänder på steken…ponera att vi hade samlats där ett gäng glada och sentimentala gamla gossar i den samtida uppdaterade opiumhålan för att tillsammans landa mjukt efter en helg av experimentella spjutspetsdesigndroger, gamla hederliga bolivianska bergkristaller, steroider, roppar och dignande mäklarbrickor — vilket gatlopp hade inte då den lede faen fått löpa som i det läget skulle ha vågat sig på pojkstrecket att helt abrupt och utan förvarning i högtalarna bryta av Pink Floyds Ummagumma med ABBA:sChiquitita…nej, det hade inte funkat…dessa infernaliskt hurtfriska leksaksbeat hade helt enkelt blivit för mæget, som den danske flummaren säger.

Den enda slutsatsen måste bli att vi i denna högsommardebatt självklart som en man måste ställa oss bakom Mikael Wiehe, våra bloddrypande bajonetter glödande i den gyllenbrynta juligryningen, och ge honom rätt på alla punkter utom en, vilken dock är desto mer avgörande. Ingen kan ju motsäga Maria Schottenius i hennes grundanalys att tiden har hunnit ikapp ABBA — att vi har blivit en nation av ABBA-fans. Personligen kan jag omöjligen se något som helst positivt i denna spöklika sanning…steget mellan Disneyland och Nürnberg har aldrig varit särskilt långt, know what I’m saying…

* Jag kan lugna Maria Schottenius med att försäkra att några jointar då inte var aktuella för min del. Sådana var över huvud sällan förekommande under epoken, vilket Scottenius hade vetat om hon hade varit med då det begav sig, utan är som så mycket annat en frukt av den på larvfötter obärmhärtigt avancerade, allom uppslukade amerikaniseringen. Nej, chillum, chobang och Digger var de redskap som låg i min verktigslåda på den tiden.

”Och du, din stackare, du får ingen permobil! Nej, du får sitta där ensam din stackare, medan Carl Bildt går i ridstövlar till Polen och skjuter invandrare! Ja fy fan!”

-Weiron i ottan (citerad fritt ur minnet)

PS. För övrigt anser jag att ABBA:s lokala eftersläntrare Gyllene Tider i den moderna anständighetens namn bör modifiera sin text ”sätta på flickorna på TV2” till ”sätta på flickorna på SVT2”. DS.