En svensk gonzo

…javisst, det var så han talade, den åldrade, numera sedan bra så länge salige Victor Sjöström då han blickade tillbaka mot sin ungdoms minnen i Ingmar Bergmans ”Smultronstället”, i den enda scen jag minns från filmen (har jag ens sett den i sin helhet..?). Jovisst, nog fanns den gamla sentimentaliteten som väntat där bland de mest framträdande och påträngande av de känslor som oväntat sent, bara några dagar före den stora dagen, grumlade upp inom mig då jag från bergskammen blickade tillbaka mot mitt eget förlupna liv.

Yes baby, för snart kvartalet sedan var det, återigen som väntat, dags även för Eder Ödmjuke att passera krönet av min levnads bana, närmast flygande likt radikalskidåkaren över sin puckel; mycken tid för grubblerier fanns där ej men visst dröjer sig en högtidlig, med rikliga mått vemod och allvar tryfferad känsla kvar som alls ej kan liknas vid den akuta trettioårskrisens sturm und drang eller den nog så tunga fyrtioårskrisens ångestridna grubblerier. Det går inte att komma ifrån att den femtionde födelsedagen skiljer sig från alla de tidigare ställd i livets perspektiv. Mitt eget firande höll jag som sig bör vid Indiens strand men mitt privata högtidliga tillfälle till ära vill jag bjuda er läsare av denna kolumn några högst just privata bilder från den mer eller mindre spontana uppvaktning av min utvidgade familj som bestods mig av min älskade hustru Christina. Den begåvade amatörfotografen är förstås min käre gamle vän och broder Mauro Scocco.

Framför allt så kan jag inte undanhålla er det i mitt tycke briljanta, så kärleksfulla tal som min älskade ende köttslige lillebror och tillika mer än tjugoårige  lagkamrat (Min backdoorpassning till honom satt i ryggmärgen och kostade våra motståndare otaliga poäng. Själv lade jag skorna på hyllan, som klyschan lyder, för kanske åtta år sedan men den lille djäveln vägrar ge sig utan lirar fortfarande på hög nivå!) Tom hade skickat från sin tillfälliga boplats i Florida och som dessvärre ej blev uppläst under högtiden — en fadäs för vilken jag, fast det bär mig emot, måste lasta min älskade fader som dessutom, det måste jag misstänka, var ofin nog att låna några av dess formuleringar till sitt eget tal…nåväl, allt är förlåtet och udda är med råge jämnt. I detta tal uppfyllde broder Tom, även känd som Lam, alias Professor Kalkyl, vördad, ja genial professor i matematisk statistik som han är, också den önskan som jag, min sjuke djävel, hade ställt till honom inför min femtioårsdag, efter en ingivelse som givetvis hade uppenbarat sig inför mig under en av dessa långa golgatavandringsliknande promenader en av dessa välsignat solextatiska dagar på denna Indiens mäktiga magiska strand där alla dessa exemplar av vårt gamla folkkära släkte homo sapiens rex som alltid passerade inför mina ögon i en ändlös parad, året före. Håll till godo — och förlåt mig en dos av självförhärligande genom tredje person…skål på dig John, för att citera ännu en odödlig replik ur vår svenska filmhistoria! (Nå, vilken film är det nu då..? Rätt gissning vinner sinnesfrid…)

Min käre bror Tom Brittons tal:

Käre broder

Det känns tungt att vara borta på 50-årsdagen till den närmaste personen
jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt
liv! Orsaken till min frånvaro är att jag temporärt flyttat till USA för
endast 8 dagar sedan vilket tyvärr inte kunde senareläggas.

Vad kan jag säga om dig? Vi är både väldigt lika och olika! Nedan en kort
allvarlig resumé (humor är oväsentligt i liknande tal tycker jag).

Jag har genom åren beskyllt dig för att vara lite av en lyxlirare. Detta
stämmer inte vet jag nu sedan jag flyttat till samma port som dig och vet
mer hur dina dagar ser ut: du är en hårt jobbande yrkesarbetare som trivs
bäst med att vara hemma och jobba, gymma och laga nyttig mat iklädd en
trasig t-tröja och mysbyxor. Den vällagade middagen inmundigas helst
framför ett bra sportprogram (ingen jävla innebandy!) i tv-soffan.

I ditt jobb som författare, och som funnits i dig redan sen barnsben, vill
du då och då besöka livets lite mörkare sidor och undersöka dem. Detta gör
att vi nära, och jag tror även du själv ibland, kan bli lite rädda för
dig. Jag har med tiden lärt mig leva med och även uppskatta denna sida hos
dig. Jag vill här även framhålla en stor eloge till Christina som ju ser
dessa sidor mest och som alltid stöttar Dig till 100%! Vilkan klippa!
Claes, här min enda pekpinne: glöm inte att uppskatta Christina för detta
och att även stötta henne! Jag tror dock att du gör det.

En sak jag försöker lära mig från dig är att ta livet på allvar. Inte bara
följa strömmen, att inte alltid hålla sig inom ramen (eller som du säger:
att inte alltid vara långt, långt innanför ramen bara för sakens skull som
99% av befolkningen), att inte vara en nicke-docka, att inte bara snacka
”small-talk” och att verkligen stå upp för sina tankar. För detta krävs
ett stort mod – detta har Du verkligen.

Det har varit en stor glädja att vara din bror genom livet. Jag kan lova
dig att jag fått vara med om mer äventyrligt tack vare dig än vad Du fått
uppleva tack vare mig. För att nämna några spännande minnen (i kronologisk
ordning):

– att med Love (du är väl där?) följa med på allsköns hyss på Dalarö

– att i barndomen klättra GENOM torrdasset på Tomta (jag kommer inte ihåg
”varför” vi skulle göra detta – gör du)?

– att på Vällingbybadet (tillsammans med bröderna P som jag hoppas finns
på plats) som FYRA 15-åringar blivit uppskrämda av EN tio-åring att hans
brorsor skulle ge oss stryk så att vi klämde oss ut genom
20-centimetersfönstret i omklädningsrummet

– att (även det med bröderna P) sitta på Kungliga Operan lyssnandes till
Verdis requiem som de helt säkert enda bland åhörarna som just innan rökt
cigaretter garanterat utan tobak

– att spela basket på Dalarö med gossar för vilka 1000 kr är som 1 kr för mig

– att se nba-finalen kl 4 på morgonen hemma hos en levnadskonstnär på söder

Jag hoppas vi fortsätter att bo nära varandra länge än och att vi får, om
inte 50 så i alla fall 40 ytterligare fina år tillsammans!

Så till den matematiska uppgift du har bett mig lösa.

För övriga kan jag informera om hur den löd: ”Nu när jag är 50 år, hur
stor andel av dem jag träffat genom livet lever fortfarande?”

Den som läser upp detta tal har fr.o.m. nu friheten att korta ned mitt
svar efter eget tycke beroende på intresse bland åhörarna. Claes kan ju
läsa svaret i morgon mer noggrannt. Övriga som är intresserade kan också
få svaret per mail från Claes.

Först vill jag säga att uppgiften är lysande för att illustrera vad
matematik kan användas till OCH för att visa hur man arbetar när man löser
verkliga problem med matematik!

Huvudregeln är: FÖRENKLA PROBLEMET. Att veta vad man kan förenkla (och vad
man inte kan förenkla!) för att svaret på det förenklade problemet ska
ligga nära svaret på det ursprungliga problemet, är den hantverkskunskap man
tränar upp sig som matematisk modellerare.

Jag besvarar alltså först svaret under följande 4 antaganden:

1. Alla människor lever exakt 80 år

2. Man träffar lika många människor i olika åldrar av ens liv

3. De man träffar är, åldersmässigt, ett slumpmässigt urval bland
befolkningen.

4. Befolkningens storlek förändras inte över tiden (dvs det finns ungefär
lika många invånare nu som för 50 år sedan).

Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som
50-åring träffat under sitt liv, lika med 68.75% (alltså ungefär 2
tredjedelar är fortfarande i livet). Klart större än man kanske först
skulle tro!

Hur påverkar våra 4 förenklingar då svaret?

1. Om vi i stället tänker oss att livslängden varierar så att somliga
lever längre och andra kortare kommer det förstås påverka svaret. Exakt
hur det påverkar beror på exakt hur livslängdsfördelningen ser ut.
Jag är som forskare inte tillräckligt nära verkligheten för att ha tagit
reda på den fördelning exakt utan jag har testat med en viss slumpmässig
livslängdsfördelning och fann då att svaret skulle ändrats från 69% till
74%, alltså en ännu större andel fortfarande levande!

2. Detta antagande tror jag inte är helt orimligt. Självklart är det så
att om Claes träffade väldigt många människor som liten men knappt några
nu skulle 68% ändras till något mindre, och omvänt om Claes träffat väldigt
mycket folk på senare år jämfört med tidigare.

3. Detta antagande är förstås en grov förenkling. Sanningen är snarare att
man träffar fler folk i samma ålder som en själv. Dvs som liten träffar
man mest andra barn och som 49-åring träffar man mest vuxna (Claes är dock
väldigt uppskattad av Nils och Alice också!). Ett sådant socialt beteende
(som de flesta av oss har) tenderar även det att ÖKA andelen nu levande
bland dem man träffat i livet: det är ju de gamla man träffade som liten
som nu är döda.

4. Detta antagande duger approximativt. Befolkningen har ju förvisso växt
lite, men främst tack vare invandring. Lite förenklat kan man säga att även
detta skulle ÖKA procenten nu levande bland dem man träffat.

Mitt svar på den ursprungliga frågan blir därför att jag tror att mellan
67-80% av dem du träffat genom livet fortfarande lever!

Mission completed!

Din bror Tom

Om något eller några exemplar ur det stolta följe vilket en gång gick under det ärevördiga namnet Brittons Brigad, med rötter slingrande sig ned i djupen av den innersta sjuka kärnan av Stockholms innerstads inre gamla basketkretsar, ännu besöker detta forum nu sedan vi av ren självbevarelsedrift har avlägsnat kommentarsfunktionen, den frågan må för stunden förbli obesvarad. Om så vore, ehuru, så torde vi kunna stadfästa att det är ni, era sjuka djävlar, och endast ni, och inga andra, som äger de kunskaper, de livserfarenheter och den kännedom om stockholmshistoriska interna koder vilka äro oundgängllga för att förmå förstå och till fullo värdessätta komiken i ovanstående bild, oskarpt mobilfotograferad av Eder Ödmjuke på en plats så prosaisk som tågtoaletten på väg mot Hallsberg nu i lördags. Inte illa, eller vad sägs? A blasted mfkn deleriously Merry bleedin’ goatsuckin’ skullfkn’ geekslappin’ broadcloakin’ X-mas to ya’ll ye freakn’ toastsmokin’ pornsurfin’ triplecrownlovin’ Brave Brigadiers!!!

För nu ett par månader sedan hade turen kommit till min älskade gamle vän och hemmapojke Mauro att basta halvsekel, sannerligen en milstolpe här på vår levnads vandring för oss som är lyckliga nog att nå så långt. Jag står själv i nästa led.

Om Mauros och min gemensamma historia finns mycket att förtälja. Något har jag sagt och mer kommer, var så säkra. Jag lärde känna gossen redan under mellanstadiet ute på Dalarö då han kom som gäst till min kusin Love. Ryktet om hans musikalitet hade redan då föregått honom som en lokal legend. Jag minns att jag genast slogs av hans reptilsnabba replik och skoningslösa humor. Där kom man djävlar inte undan med halvmissar! Det var sedan under gymnasietiden på Östra Real som vi blev klasskamrater och vänner under en viktig och formande tid i början av åttiotalet, synt/new romantic-eran. I vår klass bildande vi en brådmogen, samtidigt romantiskt trånande som frätande sarkastisk sextett pojkar med Mauro, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese, Per Widman och jag själv, med de äldre förebilderna Tom Wolgers och Anders Skog hökande över oss, slyngeln Heinz Liljedahl som lillebror och bland andra sådana som Johan Kinde och Olle Ljungström kretsande i periferin. Det vilade något djupt stockholmskt över eran, tveklöst, och nog var det en kreativ tid. I centrum stod Mauro med sin begåvning. Över en natt kom han ut ur kokongen som ekvilibristisk jazzrockgitarrist och förvandlades till fullfjädrad popsångare och artist. Komiker, estradör, modeprofil och allkonstnär var han därtill. Det var ett äventyr att se honom etablera sig som popstjärna redan som sjuttonåring.

Så gott som alla i vår krets har fallit ifrån med åren men Mauros och min vänskap har bestått proven. Det är jag stolt över. Våra gemensamma äventyr, de erfarenheter vi delar, som våra brottningar med de mentala monstren, för att inte tala om den rika bank av dråpligheter, djävulskap och allsköns mer eller mindre sjuka referenser som vi har byggt upp genom alls dessa år — det är en skatt att vårda. Att se Mauro ta emot hyllningsskivan till hans ära, med hans hits framförda av Plura, Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij, Kleerup, Markus Krunegård, Sarah Dawn Finer, Newkid, Petra Marklund, Johan Kinde och två andra gamla gossar ur vår förflutna, Heinz Liljedahl och Olle Ljungström med deras Heinz & Young*, med flera — det var en högtidlig upplevelse, dubbeldoppad i den just den rätta brygden av vemod, nostalgi och sentimentalitet för att förläna den en särskild kostbarhet. Hyllningsskivan når handeln i början av det nya året är det sagt. Låt mig än en gång utbringa mina mest hjärtliga gratulationer pojken!

* Har nu fått höra att även Eva Dahlgren har anslutit med vad Mauro beskriver som ”en minimalistisk Daniel Lanois-version” av ”Till dom ensamma”. Håll utkik efter hyllningsskivan i handeln!

Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera.

Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater…och stackars Bibi Andersson i den andra…hon är inte direkt lyckad…var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..?

I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården frånTjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.

För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar.

Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan…nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.

Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstaleller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.

Fredagen 8 juni var det en ära för mig att få vara med när mitt kära förlag Albert Bonniers förlag firade sin 175-åriga födelsedag i minst sagt ståtlig stil.

Onsdagen 30 maj var det dags för vår stora försommarcocktail hos våra kära vänner och uppdragsgivare Nobis Hotel, för att fira öppnandet av deras nya uteservering. Vi på BrittonBritton delade värdskapet med hotellet och med våra vänner på Patriksson Communication. Minglet spred sig med kvällen in i hotellets Gold Bar och lounge där det också bjöds på ett liveframträdande. För tillfället hade vi också producerat ett stiliserat somrigt bildspel som vi projicerade över en av den monumentala loungens väggar.

Denna vår nya webbplats har kostat oss fler arbetstimmar än ni har minsta lust att veta. Att den äntligen blivit klar för lansering efter tre år av förberedelser och ett år av produktion var något vi ville fira. Torsdagen 24 maj bjöd vi ett drygt hundratal av våra närmaste vänner, uppdragsgivare och samarbetspartners på en lanseringsdrink i all enkelhet på vårt kontor här på Regeringsgatan. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för BrittonBitton…

I afton hålls release för det tionde numret av det ambitiösa unga konstmagasinet Artlover där jag publicerar min blott fjärde större text för en tidning under de senaste tolv åren — ett nog så vildsint epos om min blixtexpedition till New York för den celebra öppningen av min käre vän storkonstnären Carsten Höllers svulstiga retrospektiv ”Experience” på spektakulära New Museum på gamla luffargatan The Bowery i Lower East vilken blivit en publiksuccé utan like.

God läsning!

* Ja, initierade, om några sådana till äventyrs finnes, kommer att märka att texten faktiskt kan läsas som en slags homage till min ungdoms gamle idol Doctor Hunter S Thompson, salig i åminne.

Artlover finns kostnadsfri, era snålvargar, att hämta vid nedanstående mer eller mindre respektabla etablissemang. Skynda skynda för exemplaren försvinner snabbt!

STOCKHOLM

Gallerier & museer:

ALP Peter Bergman, Galleri Andersson Sandström , Andréhn-Schiptjenko, Crystal, Galleri Flach+Thulin, Christian Larsen, Galerie Nordenhake, Bonniers konsthall, Bel’Art, Niklas Belenius, Agardh Tornvall, Roger Björkholmen, Lars Bohman Gallery, Angelika Knäpper Gallery, Susanne Pettersson Gallery, Galleri Mårtenson & Persson, Nordin Gallery, Botkyrka konsthall, Färgfabriken, Gustavsbergs konsthall, Marabouparken, Liljevalchs, Magasin 3 Stockholm konsthall, Bukowskis, Finlandsinstitutet, Galleri Magnus Karlsson, Olsson gallery, Galleri Mejan, Moderna Museet, Galleri Jonas Kleerup

Övriga:

Asplund, Keen STHLM,, Domino Antik, Carl Malmsten, Jacksons, Modernity, Antalis-butiken, Rodebjer, Whyred, Hope shop, Swedese, Kreatima, Gärsnäs, Konstakademien, Nitty Gritty, Aplace, Wigerdals Värld, Konst-ig, Iittala-butiken, Papercut, Bergevall ramar, Index, Petite France

MALMÖ
Moderna Museet. Malmö konsthall, Galleri Ping-Pong, Galleri Thomas Wallner, Magnus Åklundh, Malmö konstmuseum,

GÖTEBORG
Göteborgs konsthall, Göteborgs konstmuseum, Hasselblad center
Galleri Thomassen, Rum för papper

ÖVRIGA LANDET
Borås konstmuseum, Kulturhuset, Borås, Dunkers kulturhus, Grafikens hus, Kalmar konstmuseum, Kalmar Galleri Andersson Sandström, Växjö konsthall, Passagen, Linköpings konsthall

Ja visst är den vacker, vår kungliga huvudstads kungliga trädgård, med den ständigt pågående evighetsfestivalen i förgrunden och Jakobs kyrka i fonden, endast delvis blockerad av den scen där vi minst två gånger om året kan njuta i fulla drag av umpabumpa och varjehanda upptåg, spektakel och mankemang. Förfinat och sublimt var orden! (Nej, nu måste jag erkänna mig att jag gör mig skyldig till ironi…)

Dryga fem månader kändes som en väl avvägd, lagom rundligt tillskuren tidsrymd som paus i mitt ädla värv som bloggare, denna gudsförgätna samtida titel. När jag nu begår ännu en av dessa comebacker så är det väl passande att det sker in min egen gamla skolas kverulantiska anda.

Studera för en stund dessa mina mobilbilder tagna i sensomras söderut över Östermalmstorg, i mitt tycke en gång i tiden Stockholms vackraste torg, med dess numera överbyggda, krossade och vanhelgade säreget konvexa stenklädda öppna yta där Willy Gordons skulptur ”Slaktarballen” en gång tronade i trotsig majestät, numera kringbyggd med och i grunden förfuskad och förudmjukad av bajamaja, baracker, cykelställ och logistisk uppställningsplats för livsmedelsvagnar. Den riktigt minnesgode läsaren, om någon sådan till äventyrs finnes, erinrar sig att jag i mina förtvivlade ensamma fåfänga ansträngningar under nittiotalet för att väcka en debatt om Stockholms arkitektoniska förfall ägnade mig särskilt åt förslumningen av och den spontana kåkbebyggelsen på våra torg och öppna platser, med artiklar i Dagens Nyheter och framträdanden i TV och radio. Så här tio-femton år senare kan vi kallt konstatera att ingenting har gjorts åt saken utan att utvecklingen roderlöst likt Den flygande holländaren har fortseglat.

Kan ni säga mig varför våra stadsplanerare frivilligt låter våra vackraste, mest centrala, representativa, välplanerade och historiskt betydelsefulla torg och öppna platser, såsom Östermalmstorg, Norrmalmstog, Kungsträdgården, Medborgarplatsen med flera spontanbebyggas fulla med baracker, tryckimpregnerade däck, diverse ställningar, kretsloppsstationer med mera och sedan belamras med soptunnor, reklamskyltar, cykelställ, bajamajor och allsköns bråte, utan antydan till tanke eller mål — för att sedemera, särskilt i den arma Kungsträdgårdens fall, under hela den varma årstiden förvandlas till en pressenningsmattrande, radiohitdunkande, härsket plastölsosande Kiviks marknad med en enda obruten svit av lappländska matfestivaler, elabonnemangsyror, hjulande twittrande livspusselcoacher och jag vet inte vad: en den hinsidesflabbande anskrämlighetens scenografi som sedan under årets åtta kalla månader står kvar där tom och övergivet grinande, i bästa fall pressenningstäckt och insnöad likt vemodets säsongstängda bad- och campingplatser*? Säg är det av ren estetisk och kulturell masochism?

Nej nej, ack nej, alls icke. Som så ofta så är det hela istället en frukt av ett en gång i tiden av tidsandans över den härjade stäppen framsprängande ryttare fattat beslut som sedermera dränkts av glömska och cementerats i skikt på skikt på skikt i en sarkofag av bysantisk byråkrati utan att någon människa längre minns dess ursprung eller än mindre bryr sig om dess konsekvenser.

Låt mig sålunda än en gång begå comeback i den otacksamma rollen som den sanningssägande oförstkräckt blåögde yngling vilken ur minnets kloaker släpar fram det vämjeligt stinkande ålkrälande samhällsmekaniska avfall vilket ni mindre nogräknade självtillräckliga övriga medborgare hade varit liknöjda med att förtränga eller helt enkel bara glömma, dumpa och låta flyta bort nedströms i all sin besmittade förskräcklighet i det skamligen besudlade bakvattnet.

Det var där i början av nittiotalet som några från potatistäppan inflyttande kommunalpolitiska farbröder i syntetiska kostymer och spräckliga slipsar med plastguldclip i den eviga tidlösa ambitionen att ”sätta på kartan” (det skulle ännu dröja ett årtionde innan begrepp som ”världsklass” och ”leverera” kom på modet) fick för sig att vårt Stockholm skulle bli ”kontinentalt”. Med detta begrepp menades att vi skulle tillåtas dricka öl i platsglas på öppen gata. Närmare bestämt så var detta öldrickande de borgerliga partiernas viktigaste slagträ i debatten om vårt inträde i EU — att vi som medlemmar av Europa alltså skulle få dricka öl i det fria. Det var också detta öldrickande som till sist avgjorde folkomröstningen, vilket väl få minns i denna vår bekvämligen glömska realtid. Därför släppte man utan ceremonier de tidigare rigorösa reglerna för uteserveringar. Frukten blev den Waterfestival vilken sedan under ett årtionde skulle komma att under rötmåden vanställa vår stad till ett plastvimpelsmattrande kadaverstinkande krigsläger och som efter sig över hela staden lämnade metastaser i form av spontan däckomgärdad kåkbegyggelse på alla våra torg och öppna platser. Den i Kungsträdgården under samtliga de varma månaderna ständigt pågående maratonfestivalen är förstås också den en följdsjukdom av Waterfestivalen. Parken kontrolleras av Stockholms Handelskammare vilken hyr ut mark till plaststånden i avsikt att tjäna några tusenlappar. Samma är den tidlöst enkla anledningen till att staden hyr ut mark på våra torg till kiosker och allehanda stånd och utskänkningsbaracker — för att tjäna några lockande kopparblänkande rävslantar alltså. Jag har talat med mina vänner och uppdragsgivare på Stadsbyggnadskontoret om detta. De är medvetna om problemet men har krasst konstaterat att de byråkratiska labyrinter som stadsförvaltningen har byggt upp kring detta helt enkelt gör det omöjligt för dem att påverka saken. Då jag på nittiotalet forskade kring detta och frågade företrädarna hur det kunde komma sig att näringsidkare kunde få tillstånd att bygga en barack mitt på Östermalmstorg och sedan omgärda denna med ett parasolltäckt däck som växte för varje år fick jag det lugnande svaret att det endast var ett tillfälligt tillstånd, precis som det för den mutterformade barack på Norrmalmstorg som förr hette Palmhuset eller för det mer långsträckta provisoriska skjul som för fyrtio år sedan byggdes så att det blockerar entrén till Kungsträdgården (där restaurangen Thank God It’s Friday numera tillför vår stad sin filantropiska glädje). Tillståndet gavs endast på tio år och kunde sedan på dispens förlängas med ytterligare endast tio år i stöten — blott trettio respektive fyrtio år vid det här laget i fallen muttern på Norrmalmstorg respektive serveringsbaracken i Kungsträdgården. Betryggande besked, inte sant? Om jag mot förmodan får uppleva min åttiorsdag finns kanhända förutsättningar att jag kan få uppleva dessa platser återställda till min barndoms och den tidigare historiens skick sålunda. Genialt!

Låt mig ställa en fråga: tror ni att en pizzabagare skulle få tillstånd att bygga en barack omgärdad med tryckimpregnerade däck och ställa till med surströmmingsfestival och 4G-bonanza i månaderna fyra på, låt säga, Place des Vosges eller i Tuilerierna i Paris, Piazza Navona i Rom eller Piazza del Duomo i Florens? Tillåter ni mig denna stilla undran..?

* Jag lovar härmed att i vinter återkomma med bilder av dessa platser off season.

Känslan av mer eller mindre total alienering inför mina goda och välmenande svenska landsmän och tillika medmänniskor — dessa arma horder av ständigt kärlekslöst och mekaniskt robotrektalkopulerade skattebetalare och småbarnsföräldrar där ute i kataloghusen vilka inte göra annat än att dag ut och dag in leverera samhällsnyttofunktioner och avla nya hederliga skattebetalare utan annan tack än nya skatter, pålagor och förbud, indragna sjukpengar, maxtaxor på dagis och allt möjligt annat elände vilket gör deras livspussel tilltrasslade som förbannade gordiska knutar vilka väl blott ett välriktat alexanderhugg kunna lösa — är mig blott alltför välbekant men icke desto mindre oangenäm. Senast infann den sig då jag i den gångna veckan läste recensionerna av Veronica Maggios nya skiva med den olyckligt valda titeln ”Satan i gatan” — hyllningskrifter som i nivå av superlativer kunde varit ägnade ett mästerverk av Rafael, Bach eller Ovidius.

Säg mig — är jag mol alena här i vårt stackars gamla hängpenisformade land, vårt trötta, vid det här laget rätt slitna Sverige, om att anse att denna kvinnas musik inte är ”mästerlig” utan tvärt om ren och skär, härsket getgallestinkande dynga — eller, om vi skall vända vår andra, vänliga och välvilliga, förlåtande sida till: lättmjölkigt, bottenfruset mediokert, intetsägande och till intet förpliktigande utfyllnadsskval vilket på gymet förvandlas till mental tortyr? Tack vare lov har jag hittills endast hört förstasingeln, den med den text vilken enligt samfälld utsago i våra medier skall gälla som ”kontroversiell”. Jag vet dock blott alltför väl vad som väntar. Nere på gymet kommer jag under mina förtvivlade kroppsliga ansträngningar att våren, hösten och vintern igenom, allra minst, gruvligen torteras av den ena efter den andra av flickan Maggios ”hits” — samma för min på en knivsegg vådligt balanserande mentala jämnvikt så förödande vanskliga plågor som de vilka hava drabbat mig med den ena efter den andra av neanderthals-”hitsen” på Robyns senaste alltså, om vilka jag förut har skaldat i den här kolumnen, i vad som måste vara mer än ett år vid det här laget, trots mina säkert tio gånger upprepade till personalen framförda allt mer desperata klagomål. Vid den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga huvud — för detta skola ni brinna i evighet i det heliga Hades allom förtärande lågor, ni ledningsgruppens alla medlemmar i SATS Swedens moderbolag, så sant som jag är en av kvinna född, i cyberrymden utslungad, smärtsamt samtida och uppdaterad, ja nära nog framtida, i alla tentakler uppkopplad bloggare! Nej, detta kommer inte att fungera. Hösten kommer inte ha hunnit morfas till vinter förrän de kommer att tvingas ringa killarna i randiga tröjor för att komma och hämta mig en svart och gudsförgäten morgon sedan jag löpt amok där bland Technogym-maskinerna och kastat 20-kiloskakor som diskusar omkring mig, Ricky Fucking Bruch på toppen av hanses anabolakarriär stylee. En sådan risk kan jag inte utsätta mig för. Redan då jag är tillbaka i staden efter sommaren måste det nu till sist, en gång för alla, och två för envar, bli iPod på också för min del.

Jag är Lucy in the sky…i taxin, i hissen, i hallen…jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer — jag är nääääästan däääär…jag tror jag är käääär…

Jag menar — que pasa amigo? Tortillas con enchiladas? Kartoffelsalat mit den schlagsahne? Kaffe med dopp? Öppet spår? Allmänhetens åkning? Vad är det hon sjunger, jäntan? Ursäkta min franska, men kan det rent av anspela på sexualakten — the old in-out, in-out, som vår gamle vän Little Alex kallade den? Notch notch, hubba bubba, jalla jalla, ymf ymf…widdy well, Little Alex, widdy well…say no more…

Det är också något med Maggios, Robyns och så många andra av dessa våra överåriga popsmåflickors uppskruvade falsettröster — min kära kusin Linda kallar det för ”pedofilpop” och jag förstår fuller väl vad hon menar. Om jag säger så här: jag tycker inte att de för sina medsystrars sak framåt med sin musik utan att de tvärtom går motsatta intressens ärenden. See what I mean..?

Vad säger ni alla där ute i cyberrymden — tycker ni verkligen att det här är så bra eller är det bara våra stackars popjournalister vilka av egenintresse i moraset av detta popindustrins Armageddon låter sina omdömen alldeles skena iväg med sig? Dessvärre ser jag för mitt inre scener av hur grannarna samlas kring grillen i radhusområdet till tonerna av den där sakramentskade refrängen, gång efter gång efter gång efter gång, duplicerade i tusenfaldiga, ja hundratusefaldiga massupplagor, försommaren, högsommaren, sensommaren, brittsommaren och förhösten igenom — till att börja med…

Ack ja, ack ja. Säg kan någon förklara för mig..?

PS. Därom intet ont sagt om Veronica Maggio som person. Ånej, ånej — det vore mig fjärran! Felet, om vi skall uttrycka det lindrigt, ligger helt och fullt hos mig själv och är dessvärre av obotlig natur. Maggio är på alla vis en rar och trevlig tjej och därtill en hyfsat begåvad artist. Jag var med och spelade in en reklamfilm med henne för ett par-tre år sedan och hon var högst behaglig, professionell och samarbetsvillig — gjorde som vi sade till punkt och pricka, som vi brukar säga, hoppade när vi sade hoppa, gång på gång på gång på gång, upp och ned, upp och ned, upp och ned, upp och ned, igen och igen, som en kvinnlig Patrik Fucking Sjöberg (förlåt…), timme ut och timme in, med ett mentalt tålamod och en kroppslig uthållighet som föreföll outslitliga, utan minsta klagan, för en spottstyver som arvode. Heders! Att resultatet sedan blev mindre bra var allt annat än hennes fel. DS.

Imorgon tisdag 18 januari 14.00 pratar allas Eder Ödmjuke i Sveriges Radio P1 i programmet Nya vågen om Hunter S Thompson, med anledning av en nyutkommen bok. Det är första gången som jag i media uttalar mig om denne galning och geniale, banbrytande författare och gonzojournalist som har betytt så mycket för mig själv som skribent, främst i ett tidigare skede av min karriär, vilket alla trogna läsare av den här kolumnen är väl medvetna om. Det var upplyst av dem att tillfråga mig om detta uppdrag och givetvis tackade jag genast ja. Lyssning beordras!

”The paranoids are right”

-Hunter S Thompson

Det måste vara något fel på mig.

Tja, detta konstaterande är inte just en nyhet. Det enda nya skulle väl i så fall, eller isf, som vi skriver i samtida digital kommunikatiion, vara den ständigt stegrande accellereration med vilken magnituden i sanningshalten i detta enkla faktum multipliceras. Jag menar, varför sitter jag annars här, denna nyårsdags afton i vårt nyförlösta nådens år anno 2011, efter att i två timmars tid ha följt ihoppklipp med livesändningar och privata bilder från 7…förlåt 9/11 på TV4 Fakta, och tänker tankar såsom exempelvis: vad menade Maud Olofsson egentligen med att regeringen hade ”tagit fighten för jobben”, eller att hon påstod att hon ”som energiminister har levererat ett överskott av energi”?; varför gillar alla sportkillar Dire Straits; hur skall det bli framgent i den ”nya verklighet” i vilken vår statsminister iklädd sin mörka kostym i direktsändning — en folkhemsvariant av Bush:s krigstal efter nämnda 9/11 — hundögt allvarsamt förkunnade att vi numera lever efter att den arme terroristen sprängt sig i luften på Bryggargatan?; var det efter denna händelse, eller tidigare, som ordet ”våldsbejakande” blev en del av vår gängse samtida mediavokabulär, närmast på nivå med gamla Lars Lagerbäck-favoriter som ”leverera” och ”på den här nivån”.

Vad för slags funderingar är det här att sitta och sysselsätta sin slitna rådbråkade hjärna med på nyårsdagen, av alla dagar, författande ett ”blogginlägg”, blickandes ut över de i vintermörker höljda Lidingö och Nacka, ett djupsvart nattlandskap där olikfärgade ljuspunkter lyser och blinkar och enstaka raketer ännu smäller som eftersvall från gårdagsnattens groteska utlösning i pyrotekniska överflödsorgier. Vem är jag egentligen? Är dessa tankar som ens hör hemma i ”vårt öppna samhälle”? Svaret är väl givet och ger sig så att säga självt: nej, alls inte.

Framför allt så kan jag inte slippa mina tvångstankar kring Robyn, allas vår folkhems-Madonna. Var är den nu när jag som bäst behöver den, min flodhästpiska, den niosvansade, blyskodda? Jag kunde ha svurit på att jag hade den här någonstans. Hur i hela fridens namn kan en sådan oskyldig och menlös person som Robyn framkalla tankar och känslor så heta inom mig? Kan det vara de alla otaliga gånger då jag har torterats av hennes ”hits” på gymet och i bilen på vägen ut till landet, innan jag hinner flippa station? Nu är det tamigfasen dags också för mig att skaffa mig en i-phone och sätta mig in i detta med i-tunes och spellistor, för de spillror som kan återstå av min mentala hälsas skull. Eller var det alla dessa samfällda hyllningar av tjejen och hennes skiva som besudlade våra mediers månghövdade nyårskrönikor och specialer? Är det månne känslan av att vara den ensam i vårt rike om att inte anse att hennes musik är genial utan ren och skär, bottenfruset medelmåttig stinkande vämjelig dynga? Jag hemsöks av visioner av mig själv i rollen av någon slags djävla samtida Little Alex fastspänd i en cell med uppspärrade hörselgångar och Robyns infernaliska hit ”Dancing On My Own” på repeat i evinnerlighet. Hur många gånger skulle jag behöva höra den där refrängen innan jag med en aldrig tidigare skådad form av mental harakiri lyckades göra slut på mina plågor och mig själv? Rader som ”I’m here in the corner, why can’t you see me” och ”Spinning around in circles”, ”cigarettes and broken bottles” går väl att uthärda, men när sedan den här sakramentskade hjärndöda ”wo-o-ho, wo-o-ho” kommer för sjätte eller tolfte gången — nej, det blir bara för mæget, som den danske flummaren säger.

Jag vet inte säkert varför just Robyn, av alla dessa stackars artister — på ett helt annat sätt än låt säga Masthuggets Mick Jagger Håkan Hellström — förmår provocera fram iprenmannen i mig. Inte ens Kent eller SoFo:s egen bad boy Petter framkallar känslor av obehag som ens kommer i närheten av motsvarande intensitet. Jag har dock mina teorier. Är det själva det så gravt och obotligt lättmjölkigt medelklassiga i åsikten att ”Robyn är en begåvad och spännande artist” och förhoppningen om att torgförandet av denna åsikt över åsiktsinnehavaren kastar ett blekt samtida och uppdaterat återsken? Är det den lätt upphottade skolengelskan i hennes texter, med fraser som ”I’m so out of line” och ”see me drift astray”? Eller kan det vara den shakespearska tragiken i att ovan nämnda åsikt verkar omfattas av en sovjetiskt förkrossande majoritet av befolkningen i vårt hängpenisformade land, dementa åldringar, desperata terrorister och diande spädbarn möjligen undantagna? Finns där någon enda kvinnlig sommar- eller vinterpratare som den gångna säsongen har försummat att spela minst en av Robyns ”hits” i sina program? Är det helt enkelt så enkelt som att det är denna absurda, hjärtskärande provinsiella överexponering som gör den stackars Robyn till ett alldeles oskyldigt offerlamm, spottkopp, klagomur och vodoodocka för min frustration över vårt övermogna välfärdssamhälles fortgående mentala, känslomässiga och intellektuella utspädning? Att Robyn i sin hårstyling hämtar modeinspiration från den trendigaste innersta kärnan av downtown Rigas coolaste gayklubbkretsar är en helt annan sak som sannerligen inte hör hit.

Frågor, frågor vilka i detta nyvälborna år 2011 söker sina svar — just så som den om vilken av dessa kväller de kommer för att hämta mig, en gång för alla, och två för envar, för att aldrig föra mig tillbaka…

PS. Om jag får tillåta mig min egen minimalistiska tillbakablick på 2010 så vill jag som Årets läsning nominera Dagens Nyheters (eller var det Svenska Dagbladets?) fylliga reportage om hur Robyn på sin ”USA-turné” körde sin grej med sedvanlig obändig energi och inlevelse inför en handfull håglösa 11-åringar i ett industriområde i Poughkeepsie upstate New York och därefter på den lokala radiostationen, komplett med bilder på hur hon och hennes två musiker gjorde sig redo i en ”loge” bestående av ett kontorsrum med en golvyta på omkring fem kvadratmeter. DS.

Det känns som om lördagen, lögaredagen, den trettonde november är en dag så god som någon för självförhärligande. Fast om sanningen skall fram så lägger jag inte upp dessa bilder med Eder Ödmjuke inte i första hand av skälet att jag tycker om att beundra min egen spegelbild, utan faktiskt för att visa vilka framsteg min gamle barndomsvän, klasskamrat och broder Mauro Scocco, den store artisten, har gjort som fotograf, ett gammalt intresse han nu har återupptagit med en helt ny vigör. Mauros konstnärlighet på alla områden, inklusive måleri, är häpnadsväckande, och jag är övertygad om att han i fotografin har hittat ett medium som han kommer fortsätta att utveckla. Porträttet med cykeln, som kommer att publiceras till min artikel i det kommande numret av det lovande och lovansvärda konstmagasinet Artlover — min första text i en tidning i egentlig mening på över fem år — är fotograferad med mellanformatkameran Fuji GA 645 ZI, på tri-ex film 6×4,5. De andra två bilderna, den ene med min käre legendariske vän och kollega Stig Larsson, den andre med min käre ungdomsdomsvän Daniel Kjellgren, domare vid Justitekanslern, och inget mindre, för att tala svengelska, är som ni ser fotograferade på småbild, med en Nikon TI 35, på tri-ex 35-millimeter. Jag behöver knappast nämna var de två sistnämnda bilderna är fotograferade. Jamen PA&Co givetvis, var annars? Jag verkligen älskar gråskalorna och känslan i alla dessa bilder och ser fram emot Mauros vidare gärning inom vår egen gebit, fotografin.

Ja, så randades den då till sist, den dag som länge nalkats, då det parallella livet på nätet slutligen avgjorde kraftmätningen mot originallivet här på vår jord. Som Aktuellt visste att rapportera igår kväll så visar en ny undersökning otvetydigt att svenska ungdomar numera investerar mer av sin realtid i samkväm med virtuella vänner på nätet än i tredimensionellt umgänge med sina lokala köttsliga vänner, i de fall då några sådana alls finnes att uppbåda, vill säga. Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Utvecklingen lär knappast göra halt härvid. Nej, i helvete heller! Vår gammeldags analoga verklighet är dömd att fortsätta förlora mark, stompas och krossas i en oavbruten reträtt, det bittra slutet av vilken vi redan kan göra oss en god föreställning om. De virtuella nätverken växer, omsluter, snärjer och konsumerar snart nog den konventionella verklighetsföreställning vi lärt känna som irl.

Med detta enkla konstaterande begår jag min comeback i den här kolumnen efter långa månaders tystnad och deklarerar samtidigt en vilja att fortsätta med nya friska tag. Jag bifogar också en undermålig bild, fotograferad av vår Jay, mannen utan lägenhet, föreställande åtta av de tio medlemmarna i den så kallade Brittons Brigad, BB, vilka samlats här i vårt nya kontor för vår fjärde traditionella årliga gathering; ynglingar sprungna ur djupaste Engelbrekt och den hårda kärnan av Stockholms inre innerstads innersta basketkretsar, kända av flitiga läsare av kommentarerna här i kolumnen under alias som C, Rexus Metanolicus (även kort och gott kallad REXUS), J7 (Järnsjuan), BH (Black Hole), nämnde Jay, p, SoB(Sonens Bror), Örrrbazzzius Lodenrockius Rexus, Kalkyl och Pirre. Det blev, inte oväntat, en kväll och en natt under den diskbänkrealistiska oktoberverklighetens smattrande fanor, fjärran från virtuellt varumärkesbyggande, där vi fröjdades åt gammelmodiga förlustelser som urtida mångkamp, fornnordiska manbarhetsriter, rådbråkning, brådstörtning, urkundsuraktlåtning och, naturligtvis, alkoholkonsumtion av förhistoriska mått.  I de karga småtimmarna lösgjorde sig även en elfte brigadedlem, vår Hokk, ännu ett wildcard ur stockholmsnatten. Natten slöt med att jag lät udda vara jämt och i kärlek dubbade dem alla till hederstiteln homo sapiens. Ack ja, åt sådana nöjen vi ägna oss må nu när en helt annan framtid utan dröjsmål pockar på och okända öden till mötes vi gå…

Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Mitt stråt var förstås ”shopping” — detta tidsfördriv åt vilket jag alltid ägnar mig på besök i London och som denna gång skulle visa sig få till lika delar dråpliga som ödesdigra konsekvenser. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom?

Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse. Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Skitsamma vilket — monumentet är fantastiskt, uppfört 1925 i design av Lionel Pearson, med fyra monumentala bronsskulpturer av Charles Sargeant Jagger, föreställande fyra artillerisoldater i kanske 1,5 gång naturlig storlek, vid pass, grupperade kring en rektangulär stenkub på toppen av vilken en BL 9,2-tums Mk I haubits tronar med mynningsröret riktat mot Somme i Frankrike, detta bloddränkta slagfält vilkets blotta namn vid sidan av Verdun väcker bottenlös fasa, där hundratusentals liv skördades i de leriga skyttegravarna under första världskriget, denna ofattbara, obarmhärtigt meningslösa urladdning i manlig ondska, hat och sadistisk grymhet där miljoner offrades i denna statiska slaktorgie, det halvmoderna kriget som i sin tur ledde fram till det än mer bestialiska och storskaliga, nästan helt moderna, mobila andra världskriget (inte mer modernt dock än att den tre och en halv miljon starka tyska invasionsarmén i Ryssland var beroende av två miljoner hästar för sin transport, arma krakar varav många slutade sina dagar som mat för svältande soldater på den frusna tundran utanför Stalingrad). Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket. Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn. På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V:

Here was a Royal fellowship of Death

På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna:

In Proud Remembrance Of The
Forty-Nine Thousand & Seventy-Six
Of All Ranks Of The
Royal Regiment of Artillery who Gave Their Lives for King
And Country in the Great War
1914-1919

Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid. Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: vi som har haft den osannolika förmånen att växa upp under nittonhundratalets senare hälft i det underbara undantagslandet Sverige skall tamigfaen hålla oss för goda att gnälla över någonting över huvud taget.

Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Det är frågan. Jag håller det alls ej för otroligt.

Ack ja, punken — detta seglivade, slitstarka, kan det rent av vara ödödliga, av våra medier och den globala modeindustrin så omhuldade problembarn vilket aldrig verkar vilja sluta upp med att ”störa” oss försoffade medborgare med sina nitar, sitt läder, sina spikes och sitt ”rebelleri”. Jag har alltid tyckt att det vilar något gulligt och rart över hela härket — något naivt, troskyldigt och medelklassigt; ja, något nördigt vill jag rent av hävda. Senast var det en vän som berättade att hon nyligen rockade röven av det borgerliga etablissemanget på en retropunkfestival tillsammans med en hel uppsättning andra gamla vänner och bekanta från Adolf Fredriks musikskola, Norra och Södra Latin, medelålders akademiker, tjänstemän och kreatörer i realtid. Det påminde mig om en text jag skrev som ”efterord” till min käre från Paris sprungne, till New York och numera Florida sedan länge flyktade vän Gérard Hervé Polisset, i denna kolumn känd under flera alias, med porträtt han fotograferade av unga punkare i Stockholm anno 1977, då han bodde här i staden och arbetade som art director. Ett urval av dessa unika, rörande på bilder på bland andra min gamle vän Olle Ljungström visades på Riche för ett par år sedan. I boken — som ännu låter vänta på sig (don’t mention the…) — ingår också Håkan Lahgers förord och intervjuer med några av de porträtterade punkarna, de flesta skötsamma medborgare numera. Mitt efterord får sägas brista i vördnad mot punken, så ni som har era hjärtan i denna terränggående, som synes ständigt aktuella kulturyttring kan lika gärna låta bli, men ni andra kan läsa texten som jag lagt upp i mitt textarkiv. På Gerards webbplats för boken kan ni också se ett litet urval av bilderna. Kanske känner ni igen någon där nedifrån den då nya Gallerian Hamngatan där punkarna, skatarna och popsnörena hängde tillsammans..?

”Kom inte hit igen, och snacka skit med mig, punkdjävel”

-Eddie Medusa

I veckan som gick klubbades de då, alla vi stockholmares infernaliske plågoande Aleksander Wolodarskis vanvettiga planer för Norra stationsområdet och ”manifestationen” med de mastodondiska Stalinkrokanerna Tors Torn, hanses eget groteska gravmonument. Vänner och bekanta är bestörta då de inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att dessa galenskaper skulle ”gå igenom”. Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel.

Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well…

Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad, denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare. De första fyra av dessa bilder kom mig tillskickade för några månader sedan av min gamle käre broder och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, han som flyger så lekande ledigt högt och skönt på den första av dessa bilder — en av de mest gudabenådade atleter jag någonsin har haft äran att dela en basketplan med, begåvad med en svart mans vristspänst och det mest naturliga halvdistansskott jag över huvud taget skådat (jag var själv den ende som kunde stoppa hans spin-around, då jag visste exakt där detta blixtsnabba giftiga skott, säkert med 80 procents säkerhet, minst, skulle komma). Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen. Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! — med mig själv, det måste sägas om än blygsamhet är en dygd, som en 18-årig alldeles förbaskat oblyg och nog så tuff rookie, med en framgångsrik, för att inte säga succébetonad high school-säsong innanför västen.

Den andra omgången bilder rotade jag fram i en skolåda nere i katakomberna i vårt gamla högkvarter Rosenbusken på Rosengatan bakom Sveavägen i Stockholms City, efter tips av min gamle lagkamrat Svante, även känd som ”Benson”, även ökänd som ”Tjuren från Coma Saloon”, ordförande numera i vår gamla klubb — hatten av, Stor-Svante! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre.

Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! — jag över huvud taget saknar från min ungdom är höjdpunkterna från basketplanen, främst säsongen 1980-81 i Charter Oak High School, Los Angeles, och 1981-82 i KFUM Central, Stockholm, den sistnämnda varifrån bilderna här intill alltså är hämtade (tyvärr har jag inga från USA). Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: ”visst kan det hända att man blir sentimental…”

Nåväl, förutom jag själv, min älskade lillebroder Tom, även känd som ”Lam”, och ”Dana-Tranan” så är även ytterligare en BB-medlem med i den andra omgången bilder, nämligen BH. Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vem klarar det? Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra.

Så kom den då till sist, den gudsförgätna, vilt vinterstormande afton förbi medio av februari i nådens år 2010 då Göran Hägglund förvandlades till en saltstod och Maud Olofsson mitt i språnget stelnade till en droppformad stallakit — den ödesdigert polarköldstungna vinterkväll då Helena Jonsson växlade in sitt Bragdguld för tretton judaspenningar och Charlotte Kalla för alltid övergav våra fäders spår för en milt uttryckt osäker framtid Sao Paolos mest ökanda favelas rödlyktsdistrikt. Knappt hade så skymningen fallit likt Liemannens svarta bila över vår Kungliga huvudstads skyline förrän denna bistert olycksbådande kvällning övergick i en skoningslöst stålkall natt då den sista oskulden slutligen skulle komma att förgöras, styckas, strimlas, tärnas, stavmixas, passeras, poucheras, frysas i kuber och serveras som tilltugg till lyxbubblet till Efva och Eva, Jonas och Marc, Leif Pagrotsky och Nyamko Sabuni i VIP-loungen under den sista grenfinalen av tredje graden i Schlagerfestivalens tolfte kvarsfinal i en islada i utkanten av Katthammarsvik.

…nej men, herregud du min skapare…du store, milde tid…vad är det för blasfemistisk oanständig smörja jag skriver? Att på detta sätt helt utan skäl smäda våra mest folkkära idrottshjältinnors, artisters och politikers heder…vad har tagit åt mig? Är jag ens längre förtjänt av hederstiteln människa? Rött kort till mig själv — till att börja med!!! Det enda jag har att anföra till mitt försvar är att det förstås var de bortom bot och bättring förtappade tyska brutalrockgrenadiärerna som från den rätta vägen förledde mitt ärligt blåögda svenska uppsåt. Ni som följt den här kolumnen vet ju Eder Ödmjuke inte är sådan — inte egentligen, till syvende och sist och när allt kommer omkring då agnarna skola skiljas från vetet och männen från pojkarna.

Likt en alldeles vansinnigt modern och samtida, för att inte säga framtida, i alla tentakler uppkopplad och uppdaterad digital 2010-talsversion av de kända Barnen från Frostmofjället trotsade vi elementens raseri och gavo oss ut på en dödsföraktande expedition från krönet av Gärdesberget, förbi heder och redbarhet, långt bortom stadens bortersta tullar, genom mörka tunnlar, över svarta vatten och vådliga broar och viadukter, upp för backar, ned för branter, genom Söders redlösa människohorder, tills vi plötsligt stodo där, långt söder om varje uns av allt vad vanlig hygglig medmänsklighet heter, där Globens vulgära rundel plötsligt tornade, skiftande i regnbågens alla hjärtskärande nyanser genom snöstormen likt en Belsebubs egen discoboll. Ja herre djävlar, herre du min skapare, det vill säga Gud, Fru Gud, lillpojken Jesus och den slitna skitstövel till åsna som familjen red in på — äntligen hade den vinternatt infallit då RAMMSTEIN åter kom till byn. Att återtåget sedan skulle komma att föra tankarna till det från Stalingrad hör verkligen inte hit.

Jämt trettiofyra år, sju månader, elva dagar, fyra timmar och tjugotre minuter hade förflutit, i runda slängar, sedan den sensommarafton då högst densamma duo, farbror C och farbror p, första gången besökte en stor konsert tillsammans, den gången i skepnad av tvenne välskapta trettonåringar från Engelbrekts innersta hårda kärna vilka tillsammans promenerade ut till Djurgården för att se Kiss på Gröna Lund. Många konserter har vi sedan dess sett tillsammans, med artister som Earth Wind & Fire, Jukka Tolonen, ABC och en herrans massa reggea, funk och annat elände på Musikverket och Mariahissen. Dock har vi aldrig tidigare varit med om någonting som ens kunde jämföras med detta. Hur skulle vi ha kunnat varit det, då något sådant inte existerar?

Var det då en ”bra” konsert, frågar ni er med sannolikhet som de vänner av ordning ni tråkigt nog har blivit. Jag nedlåter mig inte till att svara på den frågan då jag tvivlar på att ni skulle kunna tillgodogöra er ett sådant stycke information. Jag överlåter analysen till Andres Lokko då Rammstein för mig står högt över sådant. Högt över scenen höjde sig också Till Lindemanns plattform varifrån han sprutade ned en flod av gnistor som fyllde det badkar i vilket den stackars keybordisten hade placerats, innan densamme senare styrde sin gummibåt ut över publikhavet. Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att det inte sparades på vare sig krut, bomber, granater, eldpelare eller fyrverkerier. Vi hade att göra med ett fullkomligt överdjävligt, vansinnigt underbart mangel som aldrig vilade på hanen i en enda minut förrän Lindemanns sanslösa elsprutande ängel till sitt skred ned under scenen. Behöver jag tillägga att det var rock’n’roll..?

Jag säger som Till: ein für mich, ein für dich, zwei für ein…

”Franska må vara kärlekens språk, men tyska är hatets språk”

-Till Lindemann

Bättre sent än aldrig, som det gamla goda, i den här kolumnen ofta ärade talesättet lyder. Jag bjuder på ett antal bilder från den resa i Ghana som jag tillsammans med min älskade fader företog så långt tillbaka i tiden som i augusti. På kort varsel bjöd pappa med mig på sin rekognoseringsresa inför den tropikmedicinkurs i fält med unga läkare som han ledde i december, säkert den tjugonde i ordningen, allra minst, omväxlande i Etiopien och i just Ghana, min kära styvmor Hannahs hemland (sedan tio år tillbaka har pappa lovat mig att varje expedition skall bli den sista — att han inte skall fresta på försynen ytterligare, så även denna gång). Det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. En av anledningarna att pappa bjöd mig med på resan var att han ville ändra min bild av Ghana. Jag har besökt landet endast en gång tidigare, för femton år sedan eller så, och fick då, av olika skäl, en mindre god bild av landet. Ett av dessa skäl var den pressande hettan den gången — den enda gången som jag kan minnas att jag någonsin har plågats av hetta, den allra varmaste säsongen som det var i ett av världens varmaste länder, med vad som kändes som fyrtiogradig drypande fuktig värme även nattetid, utan tillgång till luftkonditionering.

Nu blev mitt intryck ett helt annat, precis som pappas avsikt varit. Ghana har ju gått från klarhet till klarhet i demokratiskt och andra hänseenden och kommit att framstå som något av ett mönsterland på i den väldiga afrikanska kontinenten, förstås mätt efter den afrikanska värdeskalan, som inte kan jämföras med någon annan del av världen. Barack Obamas besök i somras var ett stort erkännande för en positiv utveckling. Ett annat skäl för detta presidentbesök var Ghanas särskilda betydelse för afroamerikaner. Det var från slavforten längs Ghanas kust, Guldkusten som landet kallades under den koloniala eran, varav några drevs av danskar och svenskar, som de allra flesta av de USA:s, Sydamerikas och Västindiens alla slavar skeppades ut. Den stora majoriteten av alla afroamerikaner har ghanesiskt eller nigerianskt blod i botten. För Hannah och alla andra ghaneser är dessa slavfort motsvarigheter till Auschwitz och Birkenau. Jag besökte ett av dem vid mitt förra besök — en avskyvärd upplevelse. Den här gången avstod vi, fast vi besökte fiskestaden Elmina, där ett av forten ligger. Hit reser många välbeställda afroamerikaner för att söka sina rötter. Så omfattande är denna turism att flera exklusiva resorts har byggts här, där turismen annars inte alls är utbyggd. Pappa berättade att många av dessa besökare tar väldigt illa vid sig av dessa besök. Det är visst inte ovanligt att de blir mycket upprörda, till och med aggressiva, vilket ej är svårförståeligt. Däremot hann vi bland mycket annat med ett besök i ett fängelse där pappa brukar predika betydelsen av hygien och avhållsamhet från olika riskabla sexuella beteenden för fångarna. Vi spenderade också några sköna dagar vid den milslånga helt öde underbara stranden i Brenu, vid en dånande ocean, där min vän Carsten Höller, den store konstnären, byggt ett radikalt modernt hus i närheten. Vi var också uppe i byn Ho Hoe, där det är varmt och där de tropiska sjukdomarna och parasiterna frodas och där vår käre pensionerade överste — The Colonel — serverade ett utmärkt kycklingsoppa. Dessvärre fick fukten min kamera att haverera när jag skulle föreviga den härliga synen då min älskade fader gick naken in i Västafrikas största vattenfall.

Jag hade min vår resa i Etiopien förra februari i färskt minne och i jämförelse med detta framstod Ghana som synnerligen välordnat och fridfullt. Återigen är dock detta mätt med en afrikansk värdeskala. Som annars i Afrika kan man bara studera en scen på vilken gata som helst och den ter sig som en myllrande rik medeltida målning eller jag vet inte vad, sprängfull med de mest makalösa detaljer. Livet är så mycket mer intensivt här. Se bara mina enkla bilder från fiskehamnen i Elmina en vanlig vardagsförmiddag. De för närmast tankarna till venetianska marina bataljmålningar, om det nu finns några sådana. Ja, herregud, detta underbara, galna Afrika — som jag älskar det! Kul och kärt var det att träffa mina styvsläktingar också. Nu kommer jag inte att låta det gå femton år tills nästa besök — det är ett löfte om jag får vara i livet. Förlåt Hannah att jag talar om Afrika som en helhet. Är ni intresserade av denna kontinents så fruktansvärt tragiska och hårresande blodiga moderna historia? Då rekommenderar jag att ni stålsätter er och läser den brittiske historikern Martin Merediths strålande om än mycket tunga verk The State of Africa, om den afrikanska postkoliniala historien, som jag fick av just Hannah — en minst sagt späckad studie i mänsklig ondska, grymhet och dumhet, berättad land för land. Ett annat lästips är den fantastsiska Shake Hands With The Devil, boken om folkmordet i Rwanda, skriven av general Romeo Dellaire som ledde FN:s ack så otillräckliga styrkor under denna tid då närmare en miljon människor slaktades under ett kvartal. En negativ upplevelse var biltrafiken i huvudstaden Accra. Den som tror att vi har trafikproblem rekommenderas ett besök i denna stad — för att inte tala om monsterstaden Lagos i grannlandet Nigeria. En eloge till min far som lyckades manövrera vår Nissan-jeep hela vägen utan mer än ett enda smärre missöde. Var i hela världen skall denna okontrollerade urbana utveckling sluta?

Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game, att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor. Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse. Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning. Ett är säkert: Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Jo, ett till: att Little Alex ensam bär lejonparten av ansvaret för att Stockholm med akuratess har marscherat upp som det arkitektoniska problembarnet framför andra bland de europeiska huvudstäderna på den här historiska sidan av Berlinmurens fall.

Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott. I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Annars hade jag med garanti fått en stroke härom dagen då min vördade vän SoB uppmärksammade mig på artiklar och bilder i tidningarna om och på Wolodarskis planer för Norra stationsområdet — planer som man uppenbarligen på fullt allvar har för avsikt att ”klubba” redan den kommande veckan. Jiihaaa!!!! Jiiiiiifuckinhaaaaaaaaaaa!!!!!!! Ye freakin´ Jesus Freak ravin´ hillbilly goathead frog shaggin´pork eatin’ ass lickin´ lunatic Gods!!!!, för att travestera salig Hunter S Thompson med en dos av Wu-Tang Clan. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Kungsträdgården med flera stadsplanemässiga och arkitektoniska Titanic-haverier, men nej, ack nej, alls icke, motsatsen råder — allt detta framstår nu som oskyldiga förpostfäktningar i jämförelse med detta megalomaniska postmodernistiska törnekrona i Stockholms nordliga industriella utmarker med vilken Little Alex avser kröna sin tidsålder.

Just idag mår jag dock bra. Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader. Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Låt oss stanna vid att konstatera att gossen har starka, ja brutala stalinistiska böjelser, med en obotlig fetish för halvmånar och framför allt ”axlar” kantade av torn. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder.

I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S:t Eriksområdet av min vördade vän Mikael Askergren, vår tids arkitektoniska geni, av en samtida kollega rent av kallad en Michelangelo, en professionell analytiker som givetvis kan detta ämne så oändligt mycket bättre än en lekman som Eder Ödmjuke. Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Read it and weep, ye´ poor ol’ Neandertals!

Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar. Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår!

”I should have killed you long time ago”

-Hunter S Thompson

PS. Knappt har jag ”postat” detta inlägg, som det heter på nysvenska, förrän jag får den fjärde bild jag nu lägger upp mig tillsänd av min käre gamle vän Mauro. Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen…vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna? Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Godnatt, jord. DS.

Nu på måndag hålls vernissage på restaurang Sturehof för utställningen Primavera, en svit milt sagt starka bilder av allas vår Mikael Jansson, min käre vän och storebror i det förkättrade modeträsket — vårt lands genom tiderna utan jämförelse störste modefotograf, tillika en av världens allra största, med uppdragsgivare som amerikanska, franska och japanska Vogue, Interview, Calvin Klein, Dior, Chloé, Donna Karan, Tod’s och så många fler.

Sedan vi upphörde med publiceringen av vårt eget magasin Stockholm New 2002 har Micke inte producerat en modefotografering av den här digniteten här i sitt hemland, men när Stefano Catenacci bad honom att fritt tolka våren för Operakällarens kommande kokbok, där Kungliga Hovet också medverkar, tackade Micke ja, flög hit hela sitt team från New York och Paris, inklusive den polska stjärnmodellen Anna Jagodzinska, och iscensatte detta horrorsköna visuella modedrama, inspirerad av Peter Greenaways ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”, förstås med det råa, bloddrypande lammköttet som det ”vårliga” inslaget, slaktarson som Micke är…

Om jag fortsätter att uttrycka mig försiktigt så var de här bilderna knappast vad Stefano eller bokens förlag Bonniers hade väntat sig. Att de inte skulle vilja röra dem med ens med en tiofots påle, som amerikanen säger, bör Micke ha kunnat räkna ut med kroppens mindre ädla delar. Det är så typiskt honom att ändå genomföra sin idé fullt ut, kosta vad det kosta vill, utan att kompromissa och utan att tänka för mycket på konsekvenserna. Jag har sagt det förr och säger det på nytt: det finns bara en Jansson. Jag kan se Bonnierdamernas miner när de fick syn på bilderna. Hovet fick väl aldrig se dem och tur var nog det av flera skäl…

Min ännu äldre vän Pelle Sturén på Sturehof har under många år tjatat på Micke att ställa ut något på restarangen. Micke har, som han brukar, hela tiden sagt att det kan han visst tänka sig, den dagen han har något som passar i sammanhanget. Sedan Bonniers och Operakällaren sagt blankt nej till bilderna kom till sist det samtal som Pelle hade väntat på. Nu hade Micke minsann något som ”passade”. Pelle och hans restaurang visar mod när de vågar ställa ut dessa bilder som ursprungligen producerats för deras konkurrent. Så sprängkraftig har de bedömt utställningen att de låtit specialtillverka ett draperi som skiljer den del av matsalen där bilderna hänger från den öviga restaurangen.

Det skall bli högintressant att följa matgästernas och andras reaktioner på den här utställningen, med tanke på att Micke och jag under alla de år då vi regelbundet producerade stora modefotograferingar tillsammans lika regelbundet utsattes för de mest fruktansvärda och hysteriska anklagelser, i svensk media och från andra håll, för elitism, sexism, hyllande av sjuka skönhetsideal, drogromantik och jag vet inte vad, rent av pedofili och nazism — detta för bilder som var betydligt mer oskyldiga än dem som Micke nu visar på Sturehof. Förhoppningsvis har marknaden mognat och blivit mer sansad sedan dess.

På Sturehofs webbplats kan ni läsa den text jag skrivit för utställningen Primavera, döpt av Eder Ödmjuke, där jag också diskuterar modefotografiets fascinerande genomslagskraft och förhållande till andra medier.

Gå så och se utställningen, för böveln, och kom sedan och säg vad ni tycker!

”Of course I’m a feminist. I love women. But I can’t stand the politically correct. It reminds me of my youth in Nazi Germany.”

-Helmut Newton

Ni som har följt den här kolumnen vet att jag vid upprepade tillfällen har lovat mig själv att hålla mig borta från politiken. Skulle jag en gång börja så skulle det snabbt leda för långt. Vid fyra tillfällen hittills har jag brutit mot denna föresats. Alla fyra gångerna har det varit good ol’ George W Bush, the nasty child president, som fått mig att göra undantagen. Detta var väl inte oväntat. En riktig högoddsare är däremot att det skulle bli Göran Hägglund, aka ”Boxer”, av alla djävla människor, som skulle locka fram agitatorn i mig en fjärde gång, men så blev det.

I veckan som gick inträdde nämligen den stora dagen då Göran kom ut ur den juläpplepräktiga menlösa anonymiteten i skuggan efter Big Alf Svensson och en gång för alla outade sig själv som en vansinnigt pladdrande dåre och brunanstruken moraldemagog — a goddamn raving Jesus freak Nazi lunatic, som salig Hunter S Thompson skulle ha uttryckt det. Jag läste inte hans DN Debatt-artikel med rubriken ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten” förrän igår och herregud, tala om klassiker. I stort sett varje rad av karlns fikonspråk förtjänar att citeras, ja graveras i hjortskinn och spikas upp som några slags djävla samtida Tora-rullar på Pingstkyrkans portar, till båtnad för ”verklighetens folk” i deras vardagliga kamp för att få ihop livspusslet på ett klimatsmart sätt och slippa känna sig kränkta i utanförskap, bli utbrända och gå in i väggen. Själv inleder Göran sin text (om det nu är han själv som skrivit den) med ett citat av Ulf Lundell. Undrar vad Ulf tycker om den saken? Jag väljer här bara några särskilda godbitar ur hans lovsång till detta ”Verklighetens folk”, den samhällsbärande skara som enligt Göran befinner sig under ständig attack från ”kulturvänstern”:

”Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”

Här slår Göran entydigt fast vilka det är som utgör ”Verklighetens folk”. Inte är det människorna i miljonprogrammets bostäder, den saken är säker. Få av dem har väl sommarstugor att snickra på. Frågan är om de ens ”åkt utomlands”. Nej, Verklighetens folk är förstås vår kära medelklass — dessa evinnerliga skötsamma vabbande skattebetalare som ständigt våldtas från fyra håll.

Den här är också bra:

”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.”

Heja! Det var länge sedan någon drog en lans till försvar för fina tavlor exempelvis med till exempel solnedgångar och gråtande barn, mot den dekadenta moderna konstens bolsjevikiska humbug. Den här gossen har givit sig ut på sitt eget korståg. Let us rumble! Showdown i gryningen! Radhusens skattebetalare mot rödvinskommunisterna och haschskäggen på ett fält i Österlen med rökmaskiner. Beck vs Wallander. Gladiator med medelklassbudget; semikolon har Göran också lärt sig använda.

Favoriten är ändå den här:

”De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat.”

…eh, ursäkta, det var många fina ord där men vad menar karln? Frågan är om inte skribenten egentligen hade velat skriva ”veritabelt” istället för ”formidabelt”, men skit samma.

Hägglund talar om Monte Python också och visst kan man skratta åt hans desperata försök att sno åt sig svartblå missnöjesröster från SD och folkpartiet. Egentligen är det dock inte ett dugg roligt. Vi som har minsta historiskt medvetande känner alltför väl igen de här tongångarna. Att risken är överhängande att Kristen Demokratisk Samling åker ur riksdagen räcker faen inte som ursäkt, även om rädslan måste vara stor bland pingstvänenrna i partiets hårda kärna för att åter skickas ut i ingenmanslandet, där Big Alf ledde deras fåtaliga skara i en trettioårig politisk ökenvandring innan han flaggade om sitt parti och lyckades ta sig in i riksdagen via tre-fyra procent av de allmänborgerliga missnöjesväljarna.

Fan, jag måste bara ta den här också:

”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Med stolthet kan jag konstatera att jag själv inte tillhör ”Verklighetens folk” i någon av Görans definitioner. Leve surrealismen!

PS. Angående den föregående veckans intensiva gissningstävling om gårdagens ”Här är ditt liv” så var det alls vår Jay Boy som avgick med segern. Själv såg jag inte programmet men att Svennis skulle bli en av säsongens sex huvudpersoner var vi alla överens om — han är just så ointressant, uttjatad och förväntad som de skall vara i den här upplagan av programmet. Vi andra satte dock emot i den fasta övertygelsen att programmakarna inte skulle våga välja två män i rad. Jays inside-information från rastamannen på TV-sporten visade sig dock pålitlig. Nu sätter jag mitt huvud på att det blir en kvinna nästa gång. Liza Marklund och Eva Dahlgren känns heta. DS.

PPS. Det här med ”köksborden” måste ingå i Alliansens grundstrategi. Även vår Reinfeldt upprepade som ett mantra under hela valrörelsen hur han satt där vid köksbordet och kände lukten av vardag. DDS.

PPPS. Jag tackar anonym för den tänkvärda bilden ”Boxer goes Sarah” som jag härmed lägger upp här intill. DDDS.

”Hey, what’s wrong with them Speak’n’Spell shoes, man? Fisher Price, my first Timberlands. That sit is old, son. You better get yoself some truckas, fucka!”

-Wu Tang Clan

Kärt barn har många namn.

Se där ett gammalt välbalanserat svenskt årgångsordstäv vilket till denna dag har ägt all upptänklig sanning, aktualitet och relevans. Det gäller för mina trenne katter och det gäller i högsta grad även för denna kolumns allra trognaste läsare och medarbetare, också omskriven vid upprepade tidigare tillfällen förstås: min gamle Engelbrekts- och KFUM Central-broder Fredrik ”Feffe” Olofsson, även känd som ”Keffe”, ”Feffepitekus”, ”Kalsongmannen”, ”Feffe den feffige”, ”METANOLICUS REXUS” med flera mer eller mindre rumsrena och begripliga alias. Låt oss här förtsättningsvis, för enkelhetens skull och i den heliga anständighetens namn, kort och gott kalla honom för REXUS.

Under många månvarv har REXUS, kock som han är och förblir — av sig själv utnämnd till något så föga blygsamt som ”Världens största matlagare och slamdunkare” — klagat över skevheten i det faktum att jag, Eder Ödmjuke, efter nu väl över hundra inlägg i den här kolumnen, om mode, om sport, om arkitektur, natur, med mera, med mera, även politik, hittills bara skrivit två inlägg om allas vårt gemensamma stora intresse mat och gastronomi. Det var dessutom mer än tre år sedan jag författade dessa båda inlägg, givetvis under produktionen av vår PA&Co — mer är en kokbok.

REXUS har rätt i sin analys och det är hög tid att jag gör honom till viljes genom att tillfoga ett tredje.

Nu tänker jag inte pröva ert tålamod med redogörelser för REXUS egna äventyr bakom spisen, nu senast med lyckade nedfrysningar av gazpacho och annan materia meddelst hans nya leksak, en patron flytande kväve, egenhändigt införskaffad från AGA. Nehej ni, tack så mycket, en viss rudimentär miniminivå av redbarhet, sans och måtta förbehåller jag mig rätten att försvara!

Däremot lägger jag med glädje upp de länkar han skickade mig med en härligt ung och vintage Marco Pierre White, allas vår gemensamme gastronomiske guru. Är MPW den gastronomiska historiens genom tiderna störste och mest stilbildande kock — en den internationella matkonstens MVP? Ja, inte fan vet jag. Jag saknar fackkunskap och historiskt perspektiv för att kunna bedöma en sådan sak. Att han är det för min egen generation, det vet jag dock säkert — för en matglad amatör som Eder Ödmjuke likväl som för professionella vänner som REXUS och Pelle, Niklas, Håkan, Staffan, Steffe, Lukke och de andra från PA&Co. Han är originalet bland rock’n’roll-kockarna och kockrebellerna — en banbrytande matartist med en skön stil. Hans bok White Heat är den stora milstolpen. Tack vare lov har han ingen egen TV-show, åtminstone inte för närvarande. Han drog sig redan för tio år sedan tillbaka från fingastronomin och återlämnade sina tre stjärnor. På något djävla vis påminner han mig om Helmut Lang, en favorit från modevärlden som också han valt att lämna den stora arenan.

Det finns mycket matnyttigt med MPW på Tuben, som den här, där han lagar en fantastisk hummerterrin för kockkollegan Raymond Blanc, med en purung och finnig Gordon Ramsey bland kökspojkarna. Programmet fortsätter med den alldeles magnifika huvudrätten brässerade kalvbrässpäckade karamelliserade grisfötter med toppmurklor och avslutas med glaserat päron med honungsglass i bur av karamelliserat socker. Varsågoda och njut av allt detta ögongodis! (Urk, ett vämjeligt ord…)

PS. Apropos PA&Co och Zlatan Ibrahimoviç, en annan i denna kolumn flera gånger omskriven figur, så nåddes jag i lördags kväll av detta sms från en kär gammal vän och PA-stamgäst: ”Inter vill ha 80 mill Euro för Ibra…dyraste nånsin. Men likfan fick han inte bord på PA igår!”. I fkn love it! Säga vad man vill, men jag undrar om inte PA är en av de få krogarna i världen som utan vidare nobbar en sådan gäst. Den gode Zlatan är bara en i raden av superstjärnor som fått kalla handen av allas vår Tiger. Uma Thurman är en annan jag själv råkar känna till. Alla otaliga mindre kända spontangäster som genom åren retat sig till vansinne på PA:s attityd kan därför känna sig i gott sällskap. Är det klokt att i dessa dagar fortsätta med den envisa strategin att alltid bry sig först och främst om sina stamgäster? Inte fan vet jag. En sak vet jag dock säkert — det är PA! (Jag berättar utförligt om denna ökända strategi i min text i PA&Co — mer än en kokbok). DS.

PPS. Vi bjuder nedan på ett recept från nämnda PA&Co — mer än en kokbok, med dåvarande köksmästaren Lukas Häggslunds inledande kommentar. DDS.

Marco Pierre Whites lemon tarte

En cover på en grymt god citrontårta skapad av det tidiga nittiotalets store trendsättare i köket som var något av en hjälte för oss.

Deg

250 gr mjöl
90 gr florsocker
175 gr smör
vaniljfrön eller vaniljsocker med frön i
cest (rivet skal) från en citron
1 ägg
1 äggula

Blanda alla ingredienser (enklast i matberedare)
Låt degen stå kallt några timmar så att den sätter sig.
Kavla ut degen och klä en smord pajform med höga kanter.
Förgrädda pajskalet 10 minuter i 175 grader. För att undvika att kanterna sedan sjunker ihop brukar vi lägga smörpapper i formen och fylla med gula ärtor.

Smet

9 hela ägg
400 gr florsocker
cest från 2 citroner
saft från 5 citroner
2,5 dl crème dubbel (5 dl grädde som kokas ned till hälften)

Koka ned grädden och låt svalna. Vispa ihop ägg och socker.
Blanda ihop grädden med äggsmeten och tillsätt citronsaft, cest och grädde. Häll i smeten i pajskalet och grädda i 120-gradig ugn. Det kan ta mellan 30-50 minuter beroende på ugn. Fyllningen skall vara fast men dallra litet. För bästa resultat så skall pajdegen vara varm när ni häller i smeten. Täck gärna formen med folie när ni bakar kakan, för att undvika färg.

”…evil corrupt pork-chop eating motha…”

-Wu Tang Clan

Det är redan länge sedan som min förr glupande aptit på fotboll förbyttes i övermättnad, något jag flera gånger tidigare skrivit om i den här kolumnen. Efter de nu överståndna fyra semifinalerna i Champions League, och i all synnerhet förstås Chelseas två mot Barcelona, har denna dästa känsla övergått i direkt äckel och illamående. Chelseas uppträdande i de båda matcherna tar priset i osportslighet och divighet av alla de tusentals matcher jag sett genom livet och får mig också att än en gång, mer på allvar denna gång, ifrågasätta hela idén bakom denna sport vilken lämnar ett sådant väldigt spelrum för just osportslighet, spelförstörelse, slump och godtycke.

I första semifinalen höll jag räkningen. Bara i andra halvlek låg Didier Drogba på planen och vred sig i plågor sju gånger, varje gång hållande sig för huvudet och grimaserande som om knäleden vore krossad — bara för att minuten senare springa rusher i hundra procent och kasta sin nittiokiloskropp hänsynslöst in i nya situationer, självklart ofta fult, med dobbarna medvetet före. Hans lika hårfagre lagkamrat och landsman Malouda var inte lång efter. Michel Ballack, som jag alltid gillat (jag är ensam om detta i min bekantskapskrets) och som själv är en av de fulaste spelarna i toppfotbollen, låg några minuter före slutsignalen och vred sig också han utanför eget straffområde — men flög upp som en lerduva när spelet inte blåstes av utan Barcelona kom i ett kontringsanfall. Vid varje inkast, varje inspark och så vidare fördröjde Chelsea-spelarna spelet med i snitt låt oss säga trettio-fyrtiofem sekunder. Att de sedan spelade med en rektangel av åtta spelare framför sitt eget straffområde kan väl inte kallas osportsligt, endast spelförstörande och dödligt tråkigt. Vår Lagerbäck lär njuta videobandet som årgångsvin.

Barcelona var inte stort bättre. Med nio minuter kvar att spela, då Barcelona desperat jagade ett mål på sin hemmaplan, blev Eto’o utbytt, vilket inte var en minut för tidigt. Så missnöjd blev han med detta beslut att han gick demonstrativt långsamt över hela planen och därmed själv stal närmare en minut från sitt eget lag. Hade jag varit tränare så hade jag bötfällt honom med maxbelopp och satt upp honom till försäljning samma kväll. Även Barcelona-spelare låg och vred sig till höger och vänster, fast Chelsea var tröttkört och Barcelona hade allt att vinna på ett högre tempo utan spelavbrott.

Gårdagskvällens match var etter värre i alla avseenden, den saken är alldeles avgjord, även om jag den här gången inte orkade hålla räkning på Drogbas alla skamligheter. Fy fan säger jag bara och tack så mycket fröken — nu får det vara bra för min del!

Till att börja med, detta med alla dessa filmningar och allt skådespeleri av spelare som ligger och vrider sig i flera minuter på planen och som sedan är på benen i hundraprocentiga rusher minuten efter: under en över tre decennier lång karriär i min egen sport, basketen, upplevde jag aldrig någonsin något liknande. I en fotbollsmatch som gårdagens ser man det tio-tjugo gånger per halvlek. Min bot mot denna plåga är synnerligen enkel: är det inte frispark eller straff, vilket det nio gånger av tio inte är, ja då är det gult, alternativt rött kort för den filmande spelaren, varje gång, utan undantag. Jag lovar, med en sådan enkel policy skulle filmningarna försvinna omedelbart. Detsamma gäller protesterna — gult kort direkt, så som man i basketen får teknisk foul direkt om ens gnäll går över gränsen.

Idag kvider Chelsea — med förvånande medhåll från många bättre fotbollstyckare, bland annat från Glenn Strömberg som jag annars respekterar — om att domaren bestal dem på segern och att de ”skulle haft” fyra-fem straffar. Vilket djävla skitsnack! Jag såg matchen och alla situationerna i upprepade repriser och jag kan utan minsta tvekan säga att ingen av dem var straff. Det var fyra-fem fula filmningar och en ofrivillig hands. Inte kan man väl som Strömberg heller resonera som att ett lag efter fyra-fem ”straffsituationer” har ”tjänat ihop” till en straff? Det är typiskt sådant fotbollstugg som jag retar mig på. Antingen är det väl straff eller också inte? Den norske domaren gjorde tvärtemot vad mediadrevet påstår en beundransvärt rakryggad insats när han stod emot trycket från alla dessa ouppfostrade damfriserade multimiljonärer och ett rytande Stamford Bridge. Det enda riktigt flagranta feldomslutet under matchen var enligt min mening utvisningen av Barcelona-backen efter ännu en av alla dessa otaliga filmningar, i en situation med bara obetydlig kroppskontakt.

Sedan detta med alla dessa maskningar: rullande klocka börjar kännas för mycket 1800-tal. Visst är det väl charmigt med denna ålderdomliga irrationalitet och så vidare, men är det verkligen rimligt att ett lag som spelar för att behålla ett resultat med ren systematisk osportslighet skall få stjäla en massa tid från ett lag som spelar för att göra mål?

Nej, usch och fy…

Vem vinner finalen? Det skiter jag högaktningsfullt i. Nu ägnar jag istället mitt intresse åt NBA-slutspelet i basket, en modern sport som lämnar så mycket mindre utrymme åt allt det ovan nämnda och där det bästa laget alltid vinner. Här gäller också boxningens gamla fina talesätt att en stor god man alltid slår en mindre lika god man. Jag skulle gärna se en bild på Didier Drogba bredvid Lebron James. Mitt tips går även denna gång, säkert av gammal vana, till Lakers, även om Cleveland har tagit över som favoriter. Denver är ett riktigt spännande lag och en farlig outsider.

—Hey brother I still don’t understand, man. I’m all high off this shit, man. I’m calling my black woman a bitch. I’m calling my people all kinds of shit that they’re not. I’m lost brother, can you help me?

Wu Tang Clan

Så tog jag mig då åter, som ni säkert noterat, en utdragen paus, så som vi människor emellanåt gör här i detta jordelivet, av skäl som voro såväl åtskilliga som väsenskilda, så som de gärna plägar vara.

Jag återuppstår här med en serie lågkvalitativa, bristfälligt nykteristiska mobila vimmelbilder från vårt besök i Milano i förra veckan, denna stad vilken jag besökt oftare än någon annan under de senaste aderton åren, rakt under rullande möbelmässa. Det var förstås vår älskade vän Joel Berg, den store art directorn och min gamle Engelbrektsbroder, flera gånger förr omskriven i den här kolumnen, som fått oss att företa denna blott drygt dygnslånga utflykt, för att förgylla lanseringsfesten för hans byrå Studio Berg, vilken han nyligen flyttat från Treviso till Milano och öppnat i nya spatiösa lokaler. Joel vore nu inte Joel och hans sambo (urk, vilket vämjeligt ord…) Kajsa inte Kajsa om de inte sett till att göra denna fest till något betydligt större genom att visa ”objekt” av trenne andra gemensamma vänner, inga mindre än Marc Newson och James Irvine, designstjärnorna, och Carsten Höller, den store konstnären.

Det blev, som så ofta förut, tre tiotal höggradigt intensiva timmar i hjärtat av den lombardiska design- och modemetropolen. Förutom Joels cocktail hann vi bland annat med tvenne tjocka trerättersluncher, kompletta med grappa och limonchello, ett besök på det hedervärda svenska evenemanget ”Swedish Love Stories” (om vilket jag ingenting säger så har jag ingenting sagt, som det gamla motbjudande lutheranska uttrycket lyder), Bar Basso, mer eller mindre intressanta och givande samtal med flera tjog karaktärer ur den svenska designeliten och däremellan generösa mängder glas skummande spumante. Ändå lämnade jag tidigt designeliten åt dess öde denna afton tillsammans med min gamle hemmapojke Anders Lindholm, halvitalienaren som är fastborrad i Milano sedan väl snart ett kvartssekel, till en libanesisk sylta längre ned på gatan där vi satt under flera småtimmar och tillsammans med fem uppbragta nordafrikaner försökte omvända en ensam övertygad fascist, denna italienska åkomma, Anders oförtrutet orerande på klingande italienska, jag själv sufflerande på svenska i en roll som någon slags tillbakadragen ideologisk strateg — resans höjdpunkt. Tror ni inte att vi lyckades i vårt stråt till sist dessutom! Den aggressive fascisten lämnade syltan vid fyratiden på morgonen efter att ha skakat hand med oss alla, mild och lugn, med avslutningskommentaren att han i grund och botten var kommunist. I fkn love it! Utmärkelsen Veckans Bragd-Birger gick också till Eder Ödmjuke, efter att jag bett två certifierade unga gaturånare från ett östligt grannland att visa mig vägen på kartan där vi kom stegande fullt guldringat cocktailriggade, vår vän Tomas Asplund också för säkerhets skull med en rejäl kostymkasse från Prada i näven, i en illa upplyst återvändsgränd vid en järnvägsräls på väg till Joel — ett område ökänt för sin farlighet fick vi höra senare. Deras hemmagjorda fängelsetatueringar glimmade imponerande på händerna när de förvirrade fingrade min karta innan de fann sig och började fråga om det obligatoriska ”cigarrro”. Vi får vara tacksamma för att det gamla talesättet att rånare drar sig för att råna rånare än en gång besannades…

Jag lägger även med ett par lika undermåliga bilder från vår käre gamle vän Thomas Sandells vernissage på galleri Brännström några dagar före vår Milano-resa, med de glasobjekt han under ett par års tid producerat hos italienska Murano. Gutår!

Vårt mänskliga minne är obarmhärtigt kort. Det är en sanning som vi ständigt blir påminda om, så den åtminstone bör vi kunna lägga på minnet.

När jag reste med min älskade fader till Etiopien på åttio- och nittiotalen, på svältkatastrofernas, Bob Geldofs och Bonos tid, då möttes jag av förfärade blickar från vänner och bekanta, samt frågor om hur jag kunde stå ut med att möta denna fasansfulla svält, detta krig och lidande (av krig och riktig svält såg jag intet under mina resor).

När det nu var dags att återvända för första gången på över ett årtionde så fick vi inga sådana frågor när vi berättat varthän vi skulle resa. Istället så var den vanliga reaktionen ”vad härligt!”, med något dröjande och frågande i rösterna, som det verkade i vag föreställning om att Etiopien skulle vara något nytt varmt och soligt afrikanskt resmål i stil med Gambia, Kenya eller Zanzibar. Det blev uppenbart att Etiopien totalt har fallit ur vårt nordliga allmänna medvetande. Få verkar minnas att det var för folket i detta land som Band Aid och We Are The World kom till eller än mindre varför.

Något soligt turistmål har landet nu inte blivit. Etiopien håller ställningen som en av världens allra fattigaste nationer, vid sidan av grannländer som Somalia och Sudan. Armodet och lidandet står sig oförändrat starka, därom gav vår resa raka besked. Nya svältkatastrofer ter sig mer tänkbara än på länge anser vissa, med torka och galopperande överbefolkning. Etiopiens folkmängd är uppe över 80 miljoner, med en hårresande tillväxt på tre procent om året. Det betyder att befolkningen växer med närmare 50 procent på ett årtionde — en siffra som få andra länder, tack vare lov, kommer i närheten av. Någon vi mötte på resan uttryckte det så krasst som att en ny svältkatastrof kanske vore det bästa som kunde hända Etiopien, då en sådan förmodligen vore det enda som kunde få landet tillbaka i omvärldens blickfång och då bilder av svältande barn kan växlas in i reda pengar. En god nyhet, om man får uttrycka det så, är att landet för närvarande inte befinner sig i krig, vilket är att betrakta som ett undantag. Etiopien drog nyligen tillbaka sina trupper från Somalia, denna katastrof till nation, som landet under de gångna åren ockuperat på USA:s order. Etiopien och dess diktatoriska regim är USA:s privata polis i den krutdurk för islamistisk fundamentalism och terrorism som hela denna region, Afrikas horn, utgör. Landets väldiga armé och flygvapen finansieras och utrustas av USA. Vid gränsen mot Eritrea, nationen vilkens blotta existens av Etiopien betraktas som en fortvarande dödlig skymf, ligger omkring 200 000 soldater posterade, som en påminnelse om en av flera regionala och etniska konflikter som är allt annat än lösta.

Nej, härligt är kanske ändå inte det ord som först faller i tanke när jag skall beskriva Etiopien. Andra adjektiv och superlativ tränger på, såsom underskönt, fantastiskt, spännande, bibliskt, ursprungligt, grymt, skoningslöst, hjärtskärande, omtumlande och många fler. Det är ett land som griper tag och håller fast. Alltsedan senast har jag längtat tillbaka till Etiopien och alla dess vyer, färger, dofter, smaker, ljud och människor. Det är en slags fängslan med vilken landet, i allt sitt armod, beslår många besökare har jag förstått. Kanske har det rent av något med just ursprungligheten att göra. Det är ju här, i Rift Valley, som vi homo sapiens först lär ha utvecklats. Det var här hon hittades, Lucy, den äldsta påträffade människan, tre-fyra miljoner år gammal eller så, inte långt från Awash nationalpark nordväst om Addis, kär i mitt minne efter flera besök. Att livet uppstod här är något man kan känna, för livet är så otroligt intensivt här. Att bara sitta med en flaska whisky och lyssna till den etiopiska nattens mäktiga symfoni av vibrerande levande ljud tillhör livets mest utsökta njutningar.

Nu var det pappa som för att fira sin sjuttioårsdag hade bjudit hela sin familj, en skara på tolv personer, på en resa till sitt andra hemland där han bodde under ett antal år på åttio- och nittiotalen och dit han under det senaste kvartsseklet hela tiden regelbundet har återvänt, ofta med stora grupper av studenter för fältstudier i tropikmedicin. Hans bas har under hela denna tid varit sjukhuset Alert, tronande på en höjd i centrala Addis Ababa, från början ett sjukhus för spetälska, där de flesta patienterna numera dock lider av den samtida fattigdomens två stora systersjukdomar, aids och tuberkulos. Här övernattade vi första natten även den här gången, efter en dag där vi först varit bjudna på lunch hos pappas vänner, sedan spenderat eftermiddagen vid poolen på flotta Sheraton och så avslutat med en slösande generös middag hos pappas gamle vän och chaufför Girma i den så kallade Leprabyn nedanför sjukhuset. Leprabyn är som namnet antyder en by, eller stadsdel snarare, med en befolkning av spetälskesjuka som med sina familjer har tagit sig hit från hela Etiopien och bosatt sig på sluttningarna nedanför sjukhuset, i hyddor, skjul och enkla hus de själva byggt, där Girmas fina, egenhändigt byggda bostad är ett lysande undantag. ”Byn” har idag uppskattningsvis 20,000 invånare. Bara kvällspromenaden i beckmörkret genom Leprabyn var en magisk, lätt skrämmande upplevelse för oss nyanlända från det välpolerade västerländska överflödet; försiktigt letande oss fram över steniga jordvägar, med brinnande eldar som skymtar genom glest flätade hyddväggar, lukterna av rök och getskit, hundskall, spetälskesjuka trashankar hoppande på kryckor — bibliskt, var ordet…

Addis Ababa, ja namnet betyder ”Ny Blomma”, är en stad som har genomgått en dramatisk omvälvning under de senaste decennierna och vuxit från tre miljoner eller så för så sent som ett kvartssekel sedan till idag beräknade över sju miljoner, allt enligt osäkra uppskattningar. Över hälften av denna befolkning lever på en inkomst av mindre än en dollar om dagen. Mina minnen härifrån är många och starka: de heta tennismatcherna, fågelsången och blommornas flammande färger om eftermiddagarna i pappas trädgård på sjukhusområdet; de nervkittlande bilturerna om kvällarna till den närbelägna våldsamt stinkande soptippen där hyenornas ögon lyser i strålkastarljuset och dunkla Blade Runner-gestalter rör sig i mörkret utanför ljuskäglorna; den oöverskådligt myllrande, närmast Hadesliknande marknaden, Afrikas största, där över en halv miljon människor har sitt dagliga värv och där allt från säd och snörstumpar till kylskåp och avgassystem saluförs, med växande klungor av trasiga, smutsiga barn och tiggare som följer oss i hasorna, skrikande det obligatoriska tillropet ”fareng, fareng” (”främling, främling”); slakteriet på vägen mot sjukhuset med taket översållat av meterhöga gamar och den säkert tio meter höga drivan av vita ben på bakgården där barn och gamar om varandra klättrar omkring på jakt efter köttslamsor; en kontorist i luggsliten kostym, hatt och portfölj som står och urinerar med praktfull stråle ned i bäckravinen vid busshållplatsen utanför sjukhuset; herdarna som driver sina getter på gatorna mitt i centrum klädda i tidlösa mossgröna tygskynken — återigen, rakt ur Bibeln; tiggarna med elefantiasis, spetälska och groteska missbildningar, blinda tiggare, benlösa tiggare på rullbräda eller hoppande på händerna och så alla dessa oräkneliga barntiggare; de underbara italienska middagarna på Castelli, denna oas mitt i myllret; den mångtusenhövdade, ja månghundratusenhövdade kören av hundskall som efter mörkrets inbrott flyter samman i en ylande ljudkuliss så enhetlig att man inte märker den om man inte lyssnar efter den och först då kan urskilja de enskilda skallen; de många eldarna som flämtar på olika avstånd på kullarna i den mörklagda staden där vi sitter på pappas uteplats efter skymningen.

Addis har vid första intrycket förändrats mycket sedan senast. I centrum har skyskrapor rests och kineserna har byggt en ringled av motorväg genom staden. Tiggarna verkar färre. De västerländska inslagen är mer påfallande, men det tidlösa lever kvar. Åsnor och kor går och skiter mitt i trafiken. Getter och höns säljs och slaktas vid vägkanten.

Den här gången skall vi inte stanna i Addis. Jag vaknar vid fyra på morgonen, långt före gryningen, av böneutroparnas vackert och suggestivt monotona slingor, ortodoxt kristna såväl som muslimska tror jag att de är, och ligger sedan i mörkret och lyssnar till hur staden och naturen vaknar med sin växande myriad av ljud. Efter frukosten, som vi äter i sällskap med sjuklingar i den redan starka hettan i trädgården på sjukhusområdet, blir vi hämtade av Girma och hans co-driver i två Land Cruisers för den 50 mil långa resan söderut, som pappa delat upp på tre dagar. De första två dagsetapperna är korta, med bara några timmars körning och övernattningar på hotell vid sjöarna Langano och Awasa. Vid Langano har jag varit flera gånger förut. Sjön har en färg som te med mjölk och löddrar håret utan shampo eller tvål då den är full av kalk och mineraler. Hotellområdet i Awasa kryllar av gröna markattor. På båda platserna njuter jag av den etiopiska natten med medhavt lådvin och cigariller.

Efter ett minnesvärt morgonbesök på fiskmarknaden i Awasa begav vi oss så ut på den sista dagsetappen mot slutmålet Arba Minch. De 22 milen tog över sju timmar att avverka, inklusive lunchstopp, på erbarmliga vägar. Början av resan blir äventyrlig, då vi skall tanka i den mer än lovligt ruffiga staden Sodo, känd för den koloni av hitresta rastafaris från Jamaica som lever här sedan generationer. Vi frågar på ett tiotal bensinmackar men svaret blir varje gång ”yellum, yellum”. Det finns ingen bensin. På den enda macken i staden som har bensin i pumparna sträcker sig över hundra meter långa köer av lastbilar åt båda hållen. Pappa är inne på att vi skall åka till en närbelägen by vid några heta källor i bergen för att övernatta medan Girma söker upp bensin, men Girma bestämmer sig istället för att chansa på att hitta bränsle i någon av byarna längs vägen. De första milens körning tar oss upp på en förskräckligt torr och utarmad högplatå, där stora klungor av människor med gula platsdunkar, omgivna av hjordar av de små magra etiopiska korna, flockas kring de sinande brunnarna. Till sist finner vi mycket riktigt en mack som har diesel i en stekhet, flugsurrande utfattig by som kunde varit hämtad ur en westernfilm, fast mer förfallen förstås, med tiggare med rinnande ögon som omringar våra bilar. Så här långt komna möter vi sedan länge inte längre några personbilar och nu inte heller några hästkärror, endast stånkande, svartbolmande gamla lastbilar och herdar som driver koflockar längs vägen. Vägen är hålig som en schweizerost och Landcruisern studsar hårt i groparna fast vi inte kan hålla en hastighet på mer än max sextio kilometer i timmen. Långa avsnitt av vägen är stängda för bygge och vi kör omvägar på det dammande röda gruset. Så blir landskapet grönare och mer tropiskt, vägen kantad av bananplantager, när vi når ned till den stora sjön Abaya, Etiopiens näst största, längs vilken vi kör de sista milen innan vi i kvällningen trötta och dammiga når fram till den katolska missionsstationen i Arba Minch, där vi skall stanna de kommande fem dygnen. Här i Arba Minch, en mindre stad strålande belägen med utsikt över ”Himlaporten”, passet mellan de två sjöarna Abaya och Chamo, den bruna sjön och den blå sjön kallade, finns ett sjukhus och ett ungt universitet, dit pappa brukar resa med studenterna. Hit kommer också resenärer på väg till Omodalen och stamfolken där, några av vilka jag själv besökte med pappa vid vår flodfärd för över tjugo år sedan. Längre söderut i detta distrikt, Gamo Gofa, utbreder sig torrt, väglöst land som befolkas av en mängd olika stammar, varav flera är nomadiska. Här lever också de så kallade ”marginalized people”, en slags Etiopiens kastlösa; en folkgrupp som är utstött då dessa människor tros ha ”evil eyes” som bringar förbannelse. De lever i obeskrivlig misär och arbetar med hälsofarliga hantverk som garvning och galvanisering i sina hyddor.

Det blir fem oförglömliga dygn översvämmande med upplevelser av vilka jag gärna delar med mig i bilder. Den etiopiska södern fyllde mig till bredden med sina intryck, de flesta intensivt sensuella, många hemska, ofta i kombination. Jag vaknade vid två på natten, då tupparna började gala, och låg sedan och lyssnade till de stegrande ljuden av den annalkande tropiska dagens orkester. Det kan inte hjälpas att det som starkast lever kvar är de små barnens vuxna, allvarsamma ansikten; dessa allestädes närvarande barn som från tre års ålder eller så lever längs vägarna, vallar kor eller getter, springer tiggande efter bilar eller bara står — eller, som på vägen upp mot bergsbyn Chencha, dansar mitt i vägen i hopp om att kunna hejda de fåtaliga turisternas bilar. Ett obehagligt minne är när min styvsyster Lizzys fästman Mike kastade en tom plastflaska över stängslet till missionsstation och en klunga barn rusade fram och slogs vilt om bytet. Ett annat är den trasiga lilla pojken som ryckte den smutstiga enbrr-sedeln ur Christinas hand vid flamingosjön och sedan sprang för livet, jagad av de andra barnen. Det är grymt att säga, men så långt över djurens levnadsvillkor har många av dessa fattiga inte kunnat höja sig. Om regnen inte kommer som de skall i april och framför allt i juni så kommer många av dessa barn att vara döda innan sommaren är över, så enkelt är det. Det enda åtminstone jag kan göra är att slå bort denna verklighet, annars skulle jag inte kunna resa i Etiopien. Likväl ser jag dessa ansikten framför mig så tydligt nu, mer än en vecka efter att vi kommit tillbaka till denna absurt priviligierade tillvaro, där gatlampor lyser upp natten och överflödets varmvatten sprutar med ymnigt tryck ur kranarna.

När vi återvänder till Addis vid lunchtid på avresedagen, med inrikesflyg från Arba Minch, är mitt intryck av den etiopiska huvudstaden annorlunda. Nu känns den plötsligt som en välbärgad, högst västerländsk stad, låt vara att vi under dagen rör oss i stadens affärscentrum, där vi också äter middag hela sällskapet hos ännu en av pappas många vänner, den fjärde i ordningen på resan.

Efter hemkomsten får jag veta att vår nye svenske ambassadör i Etiopien är ingen annan än min gamle vän Jens Odlander. Se där — ännu ett skäl att återvända och återvända skall jag, ju förr desto bättre. Alla mina sinnen, med undantag möjligen för smaken, längtar redan tillbaka. Jag är också besluten att berätta djupare och mer inträngande om mina intryck av detta sanslösa land i en annan, mer utförlig form framöver.

Jag vet inte om ni sett den timslånga dokumentären om min käre gamle vän Olle Ljungström. Själv såg jag den sent igår kväll på SVT, nyligen hemkommen från djupa Afrika, och jag blev nog så tagen av den vackra, snudd på briljanta filmen, regisserad av Jacob Frössén. Ja, denne stackars Mors lille Olle, hur skall det gå med honom? Ett stalltips är väl inte alltför väl, vilket han själv förutspår i ett av många minnesvärda citat i filmen: ”Det är väl troligt att jag kommer att dö före andra, men å andra sidan är det inte jag som dragit upp riktlinjerna för när folk ska dö”. Ett annat vill jag minnas handlade om att det han upplevde i Kabul var lika förhatligt och obegripligt som Folkpartiet. Jag har alltid älskat Olle och delar hans främlingskap inför de medelklassiga normer under vilka de flesta av oss frivilligt lever, vilket han också talar om i filmen. Jag önskar att jag hade kunnat umgås mer med honom genom åren. Tyvärr är det omöjligt med sådana människor, varför de är hänvisade till att ständigt förnya sina bekantskapskretsar (det är svårt nog med sådana som jag själv…). Att Olle alltid älskats gränslöst av kvinnor, fans, kritiker, vänner och andra har inte hjälpt honom — tvärtom, vad det verkar. Han förefallar fångad för livet i sin egen myt, som klyschan lyder, eller som han själv uttrycker det i filmen: ”Jag lider av förbannelsen av att ha fått allt jag önskat men inte kunnat njuta av det”. En ännu äldre vän och kollega till Olle formulerar sig mer brutalt: ”Han har huvet långt uppe i sin egen röv som så många andra i vårt skrå”. Olle är själv inne på samma linje i filmen.

Slående var hur mycket yngre Olle ändå verkade, sitt självförbrännande leverne till trots, än sina gamla bandbröder från Reeperbahn, vilka alla såg ut att leva hyggliga radhusliv i realtid.

Olle avslutar filmen i stil med ännu en av sina oförlikneligt Ljungströmska sägningar: ”Jag tycker inte att jorden har blivit så överbefolkad ännu att det inte finns plats för mig”. Verkligen inte Olle! Som alla andra kan jag bara önska att du ville välja livet före döden. Listan över jämnåriga vänner och bekanta som gjort förtida sorti är redan mer än lång nog, men, för att åter citera min gamle vän: ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”…

Om ni missat filmen, se den — det är den värd!

PS. Jag bjuder också på repris av en bild av tre av Stockholmsnattens veteraner, från PA&Co:s 20-årsjubileumsfest i november 2006: från vänster Uluc ”Bullen” Telmen, Eder Ödmjuke och allas vår Olle. DS.

Nehej ni, era vinterdåsiga neandertalare, det här med min vän Nichos, mina egna och min älskade faders öden och äventyr i djupet av Afrika var ingenting som väckte något vidare intresse eller engagemang, att döma av bristen på kommentarer. Det är tacken det för att man hänger ut sitt blödande hjärta på en krok. Nej, det skall fan vara ”bloggare”. (Detta vedervärdiga ord, jag vänjer mig aldrig. Det måste vara självplågaren i mig som får mig att fortsätta upprepa det. Måtte det som sagt bara inte komma att en vacker dag ristas in på min gravsten…). Som straff får ni här en riktig drapa att idissla där i era iden medan jag drar till Etiopien för att tugga khat, rida flodhäst och umgås med homo sapiens. Det blir spännande att se om några av er orkar följa med till slutet.

Det är talande att jag efter jämnt etthundra inlägg i den här kolumnen ännu knappt har snuddat vid det som är mitt egentliga värv, nämligen litteraturen. Jag är ju ändå, till syvende och sist och när allt kommer omkring, i grund och botten författare. Dock har mitt förhållande till litteraturen, eller rättare sagt till skönlitteraturen, under de senaste två decennierna varit svalt, för att inte säga kyligt. Efter att från hemskt unga år ha konsumerat kopiösa mängder skönlitteratur, alltmer avancerad med åren givetvis, avtog mitt intresse abrupt redan i medio av tjugoårsåldern, för att så slockna helt. Jag beskrev detta fenomen i min text Sår är till för att göra ont, om Moderna Museet och Stockholms borgerliga kulturliv, i Dagens Nyheter 1998, en på den tiden fabulöst skandalös text som också ingår i min bok Sekelskifte i Stockholm och som jag också nyligen lade upp i mitt textarkiv.

Det var detta med det påhittade som jag så plötsligt bara tröttnade på och som jag alltsedan dess har haft förtvivlat svårt att uppbåda något intresse för. Visst har jag genom åren regelbundet givit mig i kast med diverse hyllade skönlitterära verk som jag har fått mig rekommenderade från olika håll, men jag har nästan alltid lagt dem ifrån mig efter ett hundratal sidor eller så då jag tappat fokus och känt mig rastlös. Ofta har jag funnit dessa verk så dåliga, banala och framför allt tråkiga att det ingivit mig en alienerad känsla när jag hört och läst andra lovorda dem.

Alldeles självklart så har denna obehagliga känsla av utanförskap — detta irriterande modeord — stegrats de gånger då jag, i försök att ”bonda” med min samtid, har givit mig i kast med utslag av den populärlitteratur som skördar förkrossande triumfer bland vårt och även andra folk, alltså dessa deckare, eller ”kriminalromaner” som de kallas numera: Guillou, Marklund, Mankell och allt vad de heter. Jag har inte läst ut en enda av de böcker jag påbörjat utan slängt dem ifrån mig efter max tvåhundra sidor eller så. Jag äcklas av de påhittade våldsorgierna i vår arma landsbygds gudsförgätna avkrokar där massmördare och terrorister skövla fram likt slåttermaskiner, sorgfälligt uppblandade med standardiserade magkatarrer, kaffe i plastmuggar, skilsmässor, problembarn, vardagliga blöjor på Coop och ”samhällskritik” på tjugofemöresnivå. Det är en motbjudande tanke hur Jan Guillou och Liza Marklund sitter där i sina luxuösa skrivarstugor framför skrivmaskin respektive laptop och diktar ihop denna degenererade smörja, som lök på laxen med sig själva som några slags supermänniskor i huvudrollerna. Något är sjukt i vårt folk när massorna uppenbarligen finner avkoppling och förströelse i denna gråmulet diskbänksrealistiska våldsromantik. Ingen av dem jag läst når sina gemensamma förebilder, mina tonårs favoriter Sjöwall & Wahlöö, ens till stövelskaften. Den senaste jag försökte mig på var denne döde Stieg Larsson. Det var en medioker soppa uppblandad med en rejäl slev gubbsjuka. Lisbeth Salander: bara dessa påhittande namn får mig att famla efter flodhästpiskan. Så snart huvudpersonen, vad den stackars saten nu kallades, anlände till den här ön i det stackars Norrland efter ett hundratal sidor förstod jag hur det hela skulle sluta, alltså lösningen på den torftiga påhittade gåtan. Ytterligare ett femtiotal sidor senare lade jag bottenfruset uttråkad och med vämjelse ifrån mig den bok som mångmiljonhövdade skaror världen över enligt uppgift skall skatta högt. (Flera personer jag talat med som först prisat denna trilogi, ”Män som hatar kvinnor”, har dock, när jag anmält motsatt åsikt, generat slagit till reträtt och erkänt att ”den nog inte var så märkvärdig ändå”. Säg varför blir jag så sällan förvånad?)

Nej, det hjälps inte hur allvarstyngd och hundögd man än sitter i TV-soffor och talar och våldtäkten på Afrika, kvinnomisshandel eller småfågeldöden i trafiken. Den här ”litteraturen”, om vi skall kalla den så, är en cyniskt beräknande exploatering av sjuka böjelser i folkdjupen. Sådant ger usel karma och inga skuldmedvetna besvärjelser kan ändra på den saken.

De romaner utan verklighetsförankring som jag har läst ut under de senaste tjugo åren kan räknas om inte på ena så på de båda händernas fingrar plus något tiotal av fötternas alla tår. Istället har jag läst nästan uteslutande facklitteratur, företrädesvis historisk och politisk litteratur och i all synnerhet krigslitteratur, till den helt övervägande delen på engelska. Min mest specifika fixering har varit andra världskriget och nazismen där det gått så långt att jag lovat mig själv att det nu får vara slutläst — ett löfte som är svårt att hålla. Anledningen är att jag i detta groteska komplex tidigt tyckte mig skönja lösningen på vårt mänskliga, eller rättare sagt vårt manliga stygga lilla mysterium. Om skönheten har jag också läst försvarliga mängder, mest om konst, en del om mode och, för all del, även om litteratur. Jag tror att det var en irländsk kamrat som en gång för alla fick mig att byta sida med sitt uttalande: ”I don’t like just to be entertained. I prefer to get educated as well”. Själv håller jag mig underhållen samtidigt som jag lär mig genom att läsa om verkligheten, medan det påhittande som sagt oftast tråkar ut mig. Sedan har jag läst stora mängder ”far side”-litteratur också, alltså litteratur från de bortre mentala utmarkerna, dit endast droger ger tillträde, med en tyngdpunkt i den samlade produktionen från min ungdoms gamle husgud Hunter S Thompson, salig i åminne, den obestridde kungen av far side writing.

Med allt detta sagt så har jag nu under vintern givit skönlitteraturen en ny chans, som jag förmodar som en först undermedveten, numera högst medveten uppladdning inför mitt eget förestående mastiga litterära projekt, alltså min nya bok, för att uttrycka mig mindre inlindat och narcissistiskt.

Av någon anledning gick jag ut mjukt med Kem Nunns ”kultförklararde” (urk, ett vämjeligt ord) surfroman ”Tapping the Source” från 1984, vilken ligger till grund för en för mig obekant nyare HBO-serie. Min förhoppning var att härigenom få återuppleva något av min vilda ungdoms äventyrliga dagar från skoltiden i Santa Monica, där vi bodde vid gränsen till Venice, något jag gjorde med intensitet och välbehag genom filmen ”Lords of Dogtown”, med bland andra Emile Hirsch och Heath Ledger i ledande roller. Boken visade sig dock vara en medelmåttig, föga intressant och ganska oinitierad historia som utspelade sig i prosaiska Huntington Beach, med en långsökt, tradig mord- och djävulsritshistoria helt utan trovärdighet som ”handling”. Ändå höll boken, eller snarare känslan av Kalifornien, tillräcklig klass och intressenivå för att jag skulle läsa ut skiten — en framgång. Kanske något av ett trendbrott?

Därefter gick jag på den sjuke japanen Murakami Ryus ”In the Miso Soup”, en förryckt historia om en tonårig sexguide som lotsar runt den minst sagt osympatiske amerikanen Frank, med en ansiktshud som ger ett syntetisk intryck, i Tokyos sexdistrikt och så småningom förstår att vederbörande är en seriemördare av ett slag som får det mesta man hört talas om att framstå som rätt gulligt. I jämförelse med japanerna är vi alla småborgerligt normala, det vet vi sedan gammalt och det är en trösterik förvissning. Här hoppades jag väl främst att få lokal smak av min älskade och saknade favoritstad Tokyo (se min text Tokyo Tempo i mitt textarkiv). Tyvärr kom denna förhoppning på skam men boken var underhållande, om än ej så märkvärdig.

Så var det dags för den första av två höjdpunkter bland mina nyfunna skönlitterära läsfrukter, Michel Houllebecqs ”Atomized” i engelsk översättning (brukar inte riktigt lita på de svenska). Houllebecq har länge stått på min lista och nu när jag läste honom för första gången blev jag ej besviken. Tala om misantrop. Kanske kan man kalla hans stil och hållning för biologistisk. Hans obducerande sätt att beskriva våra låga manliga drifter och beteendemönster och hans förvridna (vägrar använda det motbjudande kultursidesslanguttrycket ”skruvad”) tidsperspektiv var överraskande, om än motsatsen till uppfriskande, med ett skönt lyft i tanke och stil. Jag ser fram emot att läsa hans ”Plattform”, vilken jag har förstått handlar om en grupp män som skapar sig ett idealsamhälle med förslavade prostituerade i Thailand. Michel har en syn på det manliga djuret som är minst lika låg som min egen vad det verkar.

Den andra höjdpunkten kom i början av Bret Easton Ellis ”Lunar Park”, hans senaste bok, från 2005. De första sextio sidorna är ren njutning way out on the far side, en stenad och förvanskad självbiografi där han skriver om sig sjäv, ”Bret Easton Ellis”, från barndomen, via det vansinniga genombrottet med ”Less than Zero” och vidare in i nutid. Tryffel är när han biografiskt berättar om tiden då han skrev ”American Psycho”, detta diaboliska mästerverk, i min mening förtjänt av ett Nobelpris som aldrig ens kommer diskuteras; hur han satt där i sin lägenhet på Manhattan och denne Patrik Bateman kom och besökte honom nattetid; hur han vaknade upp ett par timmar senare och fann att han hade skrivit ytterligare tio sidor. Han skriver sedan, hänsynslöst självutlämnande, om hur han med sin hustru flyttar ut till The Hamptons, där han hyr ett hus för 20 000 dollar i månaden; hur hans fru, en känd glamourös skådespelerska, måste stå ut med hans hejdlösa alkoholism — han hänger på låset tillsammans med en granne när den lokala spritbutiken öppnar klockan nio på morgonen för att köpa mer chardonnay — hans heroinmissmissbruk, hans exhibitionistiska tvång att visa sig naken, sönderbränd och vedervärdigt fet på stranden och ”the gay thing” — hans oemoståndliga drift att då och då ta sig en ”young jew boy” att förlusta sig med. Som han skriver så går det så långt, där han sitter och skriver på ”American Psycho”, att ”om någon hade placerat ett gigantisk rosa mashmallow framför en laptop så hade ingen kunnat se skillnaden”. Han skriver sedan vidare, som jag tolkar det brutalt uppriktigt, om sina turnéer ikring USA, med signeringar av sina böcker; hur han ligger i tre dygn långa skov och tänder på med heroin i olika hotellrum, med porr på TV:n med ljudet nedvridet, utan att ha en aning om i vilken stad han befinner sig.

När han därefter övergår till fiktion, låt vara starkt verklighetsbesläktad, blir det hela mycket riktigt mindre intressant. Självbiografin glider över i en märklig, icke trovärdig historia som jag aldrig orkade engegera mig i. Där finns dock guldkorn. Hans alter ego, ”Bret Easton Ellis”, har en egen köttslig son och en styvdotter, båda fiktiva, då han själv i verkligheten är ensamstående och barnlös. Den nördige, blobbige sonen bereder honom endast problem och irritation där han sitter framför sin dator och TV-spel, till dess att han blir föremål för den konstruerade intrigen. Det är roande att läsa Ellis beskrivningar av denne påhittade son. En rad har särskilt fastnat i minnet. Bret för någon form av far- och sonsamtal med pojken, självtillräcklig och oansvarig kokain-, heroin- och alkoholmisssbrukare som han själv är, därtill tvingad av sin hustru, den glamourösa skådespleskan, men uppnår endast främlingskap och pinsamhet. Han säger till sonen att han är ”orolig” för honom och tillägger sedan: ”I guess that my main concern was that there seemed to be so little poetry and romance in his life, just this day to day”.

Jag fortsatte utan rast, mest av en slump, med en romantisk klassiker som hör ungdomen till men som jag såg det som en skyldighet att läsa i efterhand då jag missade den när det begav sig, nämligen Jack Kerouacs ”On the Road”, boken som brukar räknas som en utgångspunkt för far side-litteraturen och i vilken inte minst många rockartister har funnit sin juvenila inspiration. Jag gillade mustigheten och kärleken till det amerikanska landet särskilt i inledningen av boken; skildringarna av luffarna, dofterna, järnvägsvagnarna, längtan, åtrån, lastbilsflaken och äppelpajen. Efter hand blev det hela rätt tjatigt, särskilt den pratsamme Dean Moriatrys tirader. Den romantiserade galenskapen och frihetstörsten har ju ett annat, enklare och mindre glamouröst namn: alkoholism, den åkomma som tidigt utplånade Kerouac och så många fler av oss.

Till julhelgen såg jag till att förse mig med ordentliga mängder klassisk läsning, närmare bestämt Dostojevskis ”Brott och straff”, vilken jag läste i väldigt unga år, utan att den gjorde nämnvärt intryck, och som jag av en betrodd bekant fått rådet att läsa om i mogen ålder, samt ingenting mindre än de första delarna av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, som jag aldrig läst. Här hände det sig dock att den nya svenska översättningen av Ian Kershaws nedkortade, knappt tusensidiga omarbetning av sin klassiker ”Hitler — en biografi”, med de två delarna ”Hybris” och ”Nemesis” kom emellan, vänligen tillhandahållen av min käre vän och förläggare Martin Kaunitz. Det sade sig självt att jag inte kunde låta bli att läsa denna massiva volym och jag ångrar mig inte. Hur mycket jag än läst om detta osannolika händelseförlopp, bland annat Alan Bullocks lika klassiska Hitler-bigrafi från femtiotalet förstås, flera gånger omläst, så lärde jag mig likväl mycket nytt. Jag smet här även emellan med våra svenska kulturpersonligheters nya snart ihjälkramade kelgris, min gamle käre hemmapojke Johan Klings i alla avseende högst spartanska, jultrevligt lättsmälta debutroman ”Männniskor helt utan betydelse”, en novell snarare, utläst på mindre än ett par timmar.

Jag har nu börjat på Brott och straff och den lovar gott. Av ”På spaning…” läser jag drygt tio sidor varje gång jag konditionstränar nere på gymet. Jag tror att det är enda sättet att ta sig an detta verk, för det är mer än lovligt långsamt och kräver stor koncentration. Det är en alls inte oangenäm kontrast att svettas och kämpa på cykeln eller löpmaskinen och samtidigt läsa tio sidor långa skildringar av interiören i katedralen i hans barndoms Combray eller tvåsidiga svärmiska utgjutningar om hagtornsblomningens mirakulösa skönhet. Det är något väldigt lyxigt med just denna sensuella, närmast absurt långsamma lyriska utförlighet, även om jag ännu inte riktigt förstått vari den unika storheten ligger. Jag tycker än så länge att den påminner om en del fransk 1800-talslitteratur jag läst förr, som Flaubert och Balzac, men jag antar att hemligheten ligger just i den massiva volymen, denna ”katedral av tid” som Proust själv kallade sitt verk. Hur som helst så har jag vid det här laget tagit ett grepp om den första volymen, där jag snart nått halvvägs. Därefter återstår yttterligare sju, tror jag att det är. Fortsätter jag i den här takten bör jag vara igenom det hela någon gång om fem år eller så.

Inför vår resa till Etiopien skall jag nu förse mig med ytterligare skönlitteratur, det är den goda nyheten. Den dåliga nyheten är att det blir två verk med avgjort, för att inte säga extrem krigsanknytning, nämligen den nationalistiske, våldsförhärligande, somliga säger fascistiske, höggradigt kontroversielle tyske författaren, drogbrukaren och för tapperhet flerfaldigt dekorerade före detta frontsoldaten Ernst Jüngers ”Stålstorm”, erkänd som tidernas kanske främsta slagfältsskildring, samt en annan klassisk realistisk krigsroman från första världskriget, ”Goodbye to all that” av Robert Graves, även han gammal frontsoldat, svårt sårad och märkt för livet vid det ofattbart grymma slaget vid Somme. Ränderna går som sagt sent ur…jag citerar fritt ur minnet från Jüngers isande skildring av ögonblicken före sitt första slag:

Mandomsprovet. Då var luften så tjock av manlig dådkraft att man hade kunnat gråta bara av att röra vid den. Döda! Härja! Skända! Plundra!

PS. Som ni skarptänkta analytiker, om vi har några sådana med oss så här långt komna, säkert har noterat så har inte en endaste kvinna tagit plats bland alla författare jag nämnt i den här långa kolumnen. Trots att jag anser mig själv som feminist så erkänner jag villigt att de kvinnliga författare jag läst genom åren inte är många fler än de kvinnliga komiker som fått mig att skratta — en enorm lucka förstås i mitt litterära förråd. DS.

Så är den äntligen invigd och visad för allra första gången, vår käre vän och mångårige medarbetare Nicho Södlings utställning Vanity of Man. Vi var en liten men stabil samling första sorteringens homo sapiens som hade företagit resan från huvudstaden för den gångna lördagens vernissage på Abecita corsettfabrik konstmuseum vid köpcentret Knalleland.

Det länder detta museum och hela textilstaden till heder att man blev först i Sverige och världen med att visa detta unika material. Jag har varit engagerad i projektet alltsedan Nicho genomförde sin första fotografiska expedition i floden Omos delta i sydvästra Etiopien 2003. Sedan dess har Nicho, med hjälp och stöd från bland andra Eder ödmjuke, förgäves försökt intressera olika institutioner och förlag för både utställningen och en bok. Fåkunniga representanter har slentrianmässigt avfärdat Nichos bilder som ”afrikabilder” av ett slag man redan ”sett”, detta trots att Nichos ”modeporträtt” från stammarna i Omodeltat är starkare och bättre än både Irving Penns och Leni Riefenstahls världsberömda ”motsvarande” bilder. Däremot har några av den svenska fotografins klassiska mästare, sådana som Hasse Persson, Håkan Ludwigsson och Hans Hammarskiöld, förstått kvaliteten och ställt sig bakom projektet. Samtliga var också närvarande vid den välbesökta vernissagen, där Hammarskiöld samtidigt invigde sin utställning Barnasinne. Liksom övriga besökare var de helt tagna av kraften och den sällsynta personliga närvaron och nerven i Nichos bilder.

I vår kommer Nichos utställning till Stockholm i mindre skala. Vi hoppas att isen nu är bruten och att den sedan skall kunna fortsätta sin resa inom och utom landets gränser. Vi är också fast beslutna om att publicera en fantastisk bok med bilderna.

Vid middagen på fredagskvällen lovade jag också högtidligen att följa med på Nichos tredje resa till Omodeltat, för att samla material till bokens text.

Utöver bildernas kvalitet så är ännu en bidragande orsak till mitt engagemang i projektet att jag faktiskt redan en gång själv har besökt detta avlägsna, svårtillgängliga, tidigare isolerade område nära gränsen till Sudan. Året var 1988 occh jag reste tillsammans med min käre far på en minst sagt exklusiv, mycket äventyrlig flodexpedition under ledning av den legendariske amerikanske vildmarksguiden Conrad Hirsh, en underbar man som tyvärr avled i hjärntumör 1999. De första tio dagarna gick färden genom en floddal som är helt obebodd av människor på grund av den ymniga mängden tse tse-flugor, stora bestar som försåg sig med riktiga tuggor kött, men som däremot är desto rikare på vilda djur, i första hand flodhästar och krokodiler. Vi såg som mest över trehundra flodhästar under en och samma dag. De var angenäma men respektingivande bekantskaper, då de hela tiden hotade välta våra gummibåtar till förmån för de otaliga krokodilerna. Flera gånger tvingades vi avfyra våra raketpistoler som avskräckning. En och en halv av de fyra gummibåtarna brann också upp en morgon som kunde blivit ödesdiger, vi tog oss med svårighet ned för flera vilda forsar och råkade ut för åtskilliga andra missöden, utan satellittelefoner eller andra kommunikationsmedel, så spänning saknades ej. Under resans sista vecka, när floden förlorade sin kraft och förgrenade sig i deltat, gick vi sakta för motor mellan olika byar, den ena mer eländig än den andra, med misär på stenåldersvis, och besökte de olika stambefolkningar vilka då haft än mindre kontakt med omvärlden än nu, mer än tjugo år senare, då väg dragits fram och bland annat flera kända dokumentärfilmer gjorts från området.

Jag kan ju inte förneka er att ta del av några bilder från vår resa den gången.

PS. I nästa vecka är det för övrigt äntligen dags att åter styra kosan till det kära fjärran Etiopien, för första gången på väl ett årtionde. Lovar att återkomma i ärendet…DS.